Alla inlägg under februari 2011

Av Karin - 26 februari 2011 21:34

Hon är orolig och stressad. Lätt framåtlutad går hon snabbt genom affären och lyfter upp och betraktar allt jag lägger ner i vagnen. Hennes storasyster är med och handlar. Lugn och trygg går hon ett par steg bakom sin syster. Jag älskar mina båda döttrar innerligt och just nu är jag varm i hela kroppen och djupt tacksam för storasysters sätt att hantera denna uppstressade situation.  Vi är och handlar till hennes ”tjejmys” kväll. Alla tjejer i klassen ska komma hit och sova över. Jag har bestämt mej för att med alla krafter och med alla medel göra så att det friska ska breda ut sig, täcka över och kväva det sjuka.

När vi kommer till snacksavdelningen blir det riktigt jobbigt för henne. Jag lägger ner en påse med ostbågar i vagnen.

”Ingen som kommer tycker om ostbågar”, säger hon och lyfter tillbaka påsen i hyllan. Storasyster står bakom och betraktar. Jag lägger ner ostbågspåsen igen och säger, ”Då äter jag upp ostbågarna, för jag tycker om ostbågar”. En kort stund så tror jag nästan att hon tänker slå till mej.

”Jag vill ha popcorn”, säger hon. Jag vet att de popcorn hon vill ha är någon light variant. I korgen ligger det popcorn med smörsmak. Jag är väl medveten om att jag utmanar henne och även väl medveten om att det kan vara ren tortyr för en anorektiker att gå och handla. Då helt plötsligt frågar hon om vi ska köpa godis också. ”Absolut”, svarar jag.


På väg mot godishyllan går vi förbi läsken. Nu är det storasyster som tar kommandot och lägger ner en Cola och en Fanta med motiveringen att det är läsk som alla tycker om. För att hon inte ska börja argumentera om lightläsk börjar jag diskutera med hennes storasyster om det verkligen räcker med två. Innan storasyster hinner svara så gör hon det med ett tvärsäkert;

”Absolut”.

”Men ni är ju åtta stycken”, säger jag. Men nu ser jag på henne att gränsen är nådd så vi går till kassan och betalar. Jag kan alltid åka tillbaka och handla mer.


När vi kommer hem tar jag ett varv med damsugaren. Mellan kuddarna i soffan hittar jag en undangömd halväten macka. Det går inte längre att bli arg eller ledsen. Allt detta smusslande och fifflandet med mat är vardag.


Hon tänder ljus och tillsammans gör vi fint. Jag ser att hon är glad och förväntansfull. Självklart så är hon stressad. Sedan jul går hon bara halva dagar i skolan och vi har varit inlagda i drygt tre veckor. Hon har kommit ifrån sina tjejkompisar. Nu ska hon vara värdinna. Vi bäddar i gillestugan. Allt känns så helt underbart normalt!


Klockan sex ringer det på dörren. Där står de alla på bron. Så fina och friska. Glada röster, skor och mössor fyller hela hallen. De pratar och skrattar i munnen på varandra. Det känns helt fantastiskt. Hon är lite forcerad men jag ser att de förstår. De tycker om henne och har längtat efter den ”gamla” spralliga tjejen.


Tänk, min tjej står där, rosig om kinderna och med skratt i blicken. Så njutbart att se. Jag vill stanna tiden.Efter en stund så är de fullt i gång med att spela ”galen panna” och jag lagar mat. Vårt hus är sprängfyllt med skratt. Colan och Fantan tar slut och jag får åka och köpa mer.


Senare på kvällen sätter jag mej på övervåningen och ser på TV. Jag har bara suttit en liten stund när jag hör hennes snabba steg uppför trappen.

”Mamma jag råkade spy, det kom spya i håret”, säger hon. Framför mej står en tunn liten olycklig tjej i jeans, vitt linne och blå kofta. Min dotter. På ena strumpan ligger det kvar en liten klick av spya.

”Var kräktes du”? Frågar jag med lugn röst.

”I köket”, svarar hon.

"Var det en sådan där ofrivillig kräkning", undrar jag.

”Ja, förlåt det var inte meningen”, säger hon.

”Det vet jag”, svarar jag och ber henne gå och duscha bort kräket från håret.


Från vardagsrummet hörs glada obekymrade röster. I min mage finns det en stor klump. Jag skyddar henne från dom andra. De märkte inte vad som hände. Det räcker med att de vet att hon har anorexia. Att hon får ofrivilliga kräkningar för att hon ätit fem godisar behöver de inte veta. Efter en stund sitter hon med dem igen. De ser på melodifestivalen.


Jag går upp för trapporna för se på TV och andas lite. Min puls slår snabbt. Jag är beredd. Hela tiden är jag beredd. Jag sätter TV:n på ljudlöst och lyssnar på alla skratt och röster från undervåningen. Ska försöka att slappna av lite så jag orkar lite mer lite till.

Av Karin - 25 februari 2011 18:55

På tallriken ligger det fyra fiskpinnar en klick mos, majs, tomater och en citronskiva. Vi skojar och pratar om veckan som varit. Alla är vi rätt fredagsmöra.

Det är lillebror som önskat fiskpinnar till middag. Hon äter små tuggor och försöker låta glad fast jag ser att det går tungt för henne. Med kniven skalar hon skickligt bort det panerade höljet på fisken. Nu ligger de där som små ömsade skinn.


”Du får äta upp allt eller ta en till fiskpinne”, säger jag. Lillebror frågar något som jag svarar på. I samma stund reser hon sig upp med en tallrik som nu är tom.

”Vänta”, säger jag och reser mej.

Jag går fram till henne och ber henne att ta fram handen under tröjärmen och öppna den. Hon tvekar, men gör som jag säger. Där i den smala handen ligger det en halv sönderkramad fiskpinne. Jag tittar på henne och innan jag hinner med så ger jag ifrån mej en suck. Hon stoppar den halva söndermosade fiskpinnen demonstrativt i munnen. Hennes kindben syns tydligt genom den tunna huden när hon tuggar. Varje tugga hon tar gör att käkbenen avspeglar sig i hennes ansikte.

”Kan jag gå nu?”, frågar hon irriterat.

”Älskade du”, säger jag så mjukt jag bara kan. ”Jag kan inte bli frisk åt dej, du måste vilja själv”. Hon stampar hårt med hälarna mot golvet och drar igen dörren till sitt rum med en smäll. Ska jag gå efter? Eller sätta mej med de andra? Jag sätter mej vid köksbordet igen. Lillebror och min man äter under tystnad. Jag funderar en kort stund på om jag ska säga något för att lätta upp stämningen. Men jag vet inte vad jag ska säga, så jag är tyst.

Av Karin - 24 februari 2011 20:17

”Du måste vilja själv”. Jag vet att jag låter arg på rösten. För det är jag. Och less. Så fruktansvärt less på dessa små minituggor och bortsmusslandet av mat.

Hon sitter bredvid mej i bilen och bryter små bitar av sitt mellanmål. 


”Du måste vilja själv”, säger jag igen. ”Du kan välja att lägga all din energi på att smussla undan mat eller så kan du välja att lägga den på att få i dej mat”.


Hon säger ingenting. Tyst stirrar hon på det snövita landskapet som snabbt susar förbi oss. Jag kör för fort. Det gör jag alltid. Trädens grenar formar vackra sköra mönster. De snöbeklädda ängarna gnistrar i kapp med vårsolen. Det skarpa ljuset är skoningslöst. Kanske är det därför jag är så vass i tonen.


Det är som om jag plötsligt ser verkligheten som den är. För det är sanningen.

Hon måste vilja själv. Hur mycket jag än vill, så måste hon vilja mer. Så länge som hon sitter smusslar, gömmer och ljuger om mat så kan hon inte bli frisk.

Jag hatar det jävla satans anorexia monstret som bor i min dotter. Hon blir bara mer och mer skör ju starkare monstret klöser sig tag i henne. Ibland så lyckas hon skaka av sig besten men så sitter han där igen. Hur kunde det bli så här?


När vi kommer in till stan hämtar vi upp lillebror från skolan och för att köra honom till bildskolan som ligger vid biblioteket. Jag släpper av dem båda vid parkeringen. De går hand i hand över gatan. Det är fint att betrakta dem på håll. Hon ska sätta sig på biblioteket för att plugga franskaglosor medan han skapar nya konstverk. Jag ska på ett möte. Ett möte som egentligen är rätt tråkigt. Men det är en timme för mej själv så det känns riktigt bra att ge sig in i krånglig juridik och avtalstexter. Allt är relativt.


När jag kommer tillbaka till biblioteket för att hämta henne och lillebror gör mitt hjärta ett skutt av glädje när jag ser dom stå där och titta och resonera om hans nya alster. Hon berömmer honom. Vi bestämmer oss för att gå ut och äta. Hon tar plättar, Lillebror hamburgare och jag en broccoli och spenatpaj. När hennes mat kommer så är det bara två plättar, hon ska äta tre enligt matschemat. Jag går och ber om en till. Hon säger inget.


Vi äter under tystnad. En bekant kommer och sätter sig  sina plättarna. Hon ser att jag ser och börjar flacka med blicken. Kommer jag att tillrättavisa henne inför vår bekanta?

Jag fortsätter att titta på henne. Hon viker undan med blicken. Sedan säger hon glatt. ”Ska jag bjuda på efterrätt?”. ”Ja tack, svarar jag”. Hon går iväg till kassan och köper två chokladbollar. Lillebror vill ingen ha för han är mätt, säger han.


Det är jag också, men likt en medberoende alkoholist äter jag för sällskaps skull. Fyra kilo har jag gått upp, på tre månader. Det mår inte jag bra av. Men jag mår ännu sämre av att hon går ner vi vikt. Så jag äter upp min chokladbollen bara för att hon ska äta upp sin.

Vår bekanta reser på sig för att gå. Vi säger hej då. När vi blir ensamma så väljer jag att inte säga något om den bortsmusslade plättan. Jag vet att det är fel. Men jag orkar inte. Hon åt ju upp chokladbollen. Men jag vet att jag gjorde fel. Jag borde konfronterat henne. Det går inte att tänka i morgon. Allt är nu.


När vi sitter i bilen på väg hem, pratar och skrattar hon med sin lillebror. De sjunger en Michael Jacksson låt "I want you back". Jag deltar inte i deras samtal eller sång för mitt huvud är helt ockuperat av samma fråga, den går som en repad skiva i mitt huvud. Hur ska jag få henne att vilja äta? Hur ska jag få henne att vilja äta? Hur ska jag få henne att vilja äta? Hur ska jag få henne att vilja äta?

Av Karin - 23 februari 2011 23:42

Det är fortfarande kallt ute, -25 visar termometern på bron. Jag sparkar mina snöiga skor mot ytterdörren lite försiktigt så att ingen ska vakna. Jag både längtar och inte längtar hem. Min man har tänt ett ljus på byrån i hallen och ställt alla barnas skor i skohyllan. Han vill att jag ska känna mej glad när jag kommer hem. Det vill jag också. Hennes dörr är lite på glänt. Men lampan är släkt. Jag sätter mej på klinkerplattorna i hallen och tar av mej skorna. Jag blir sittandes en stund. Plattorna värmer min kalla rumpa så skönt. Det är tyst i huset. Alla sover utom jag. Nuförtiden är det ofta så. Jag kommer liksom aldrig riktigt till ro. Det kurrar i min mage så jag går in i köket. I stekpannan ligger det en ensam korvskiva. Jag äter den direkt ur pannan. Jag längtar efter mej själv. Anorexian har ätit sig in i min hjärna. Jag längtar efter min roliga och härliga dotter. Hon är sig inte lik längre. Hon orkar inte läsa en bok eller se en film med en mer eller mindre komplicerad handling. Hennes tankar kretsar oavbrutet kring hur hon ska komma undan att äta. Fast i går när vi lagade mat då sade hon att hon misstänkte att en tjej på skolan hade fått anorexia. ”Hur märkte du det”, frågade jag. ”Hon är så smal”, svarade hon.

Jag sade åt henne börja äta innan det är försent, för sedan är det väldigt svårt att komma ur det”, säger hon allvarligt samtidigt som hon doppar ner ett finger i skålen med den vispade grädden. Försiktigt kikar jag på henne och undrar om hon tänker stoppa det gräddförsedda fingret i munnen. Hon gör det, hon stoppar grädden i munnen.

”Jag vill ju bli frisk mamma, jag vill det”. Mitt hjärta slår dubbla slag. Sen går hon till kranen, spolar upp ett glas vatten, tar en klunk och gurglar nogsamt munnen fri från grädde och spottar ut.

Jag lägger mina armar runt om hennes midja och säger ”Jag vill också att du ska bli frisk. Hon svarar med att säga, ¨Det vill alla”. ”Vi får försöka”, fortsätter jag. Hon avbryter mej. ”Men vi har ju försökt, i ett helt år har vi försökt”, säger hon i en utandning. Kranen droppar. ”Ja, då får vi försöka ännu mer”, säger hurtiga jag och vrider till kranen så att droppet upphör. ”Då får vi försöka ännu mer”, säger jag igen. Det är som bekant en dag i morgon också.

Av Karin - 22 februari 2011 22:38

Hon tar den minsta skålen. Bryter av brödet i smyg. Stoppar spagetti i byxfickan. Låter mat trilla ner under bordet. Tar mat i munnen och spottar ut den i temuggen samtidigt som hon låtsas ta en klunk. Jag är trött. Ända djupt in i själen trött. 

Av Karin - 22 februari 2011 07:14

Vi är lite sena när vi svänger in på parkeringen till sjukhuset. En bil har ställt sig mitt emellan två parkeringsplatser. Jag svär över vissa människors oförmåga att kunna parkera rätt och riktigt innanför de vita breda linjerna. Vårsolen lyser skarpt och reflekterar smärtsamt. Vår stressnivå är hög i dag. För det är vägningsdag. '


Hon har glömt sina vantar hemma. När jag ger henne mina vantar protesterar hon. Jag svarar henne inte utan trär på mina röd och grå randiga vantar över hennes blålila händer. Hon darrar lite. Mössan får hennes ansikte att se ändå mindre ut.


Hennes läppar är fnasiga och fulla av sår. Läkaren kunde efter den senaste provtagningen konstatera att hennes blod har svårt att koagulera sig. Det är en effekt efter långvarig svält. Om hon får ett sår har det svårt att läka, därför har hon nu små sår på de annars så mjuka läpparna.

Från det att hon föddes med mörkbruna ögon och lockigt hår har hon fått höra att hon är vacker. Det har blivit mer en förbannelse än en välsignelse.


Den stora digitala termometern som hänger vid entrèn visar minus 26 grader. Hoppas att jag får igång bilen när vi ska hem. Snön knarrar mjukt under våra skor när vi halvspringer mot dörren till barnpsykiatrin, BUP. En kvinna står och röker precis vid ingången.  Kall luft blandas med frän cigarett doft. Jag tar ett djupt andetag, tittar mot min dotter som gör det samma. Sedan  går vi genom röken och in i värmen. Och upp för trapporna. Vi grimaserar tillsammans och tittar ut genom det glasförsedda trapphuset mot kvinnan som nu fimpar genom att slänga cigaretten i snön. Kvinnan står först stilla och tittar på fimpen som ligger kvar och pyr. Sedan lutan hon sig fram och trycker hälen mot den envisa glöden. Det känns som om hon trycker onödigt hårt. När hon lyfter på foten ligger det en platt död fimp kvar i den vita snön. Kvinnan ser nöjd ut och går fort mot den buss som svänger in på sjukhusområdet.


Min dotter halvspringer före mej upp för trapporna. Jag förstår inte hur denna lilla kropp orkar springa så snabbt. Hon har ett maniskt behov av att röra sig.

Vi är lite sena, så jag springer också. Först är det vikt sedan samtal.

Sköterskan kommer mot oss med stuns i stegen. Den effektiva gången får en extra effekt då hon har knallrött hår och rödmålade  läppar. Hon ser ut som om hon ska på fest fast hon har sjukhusets vita standard kit på sig.  –”Hur är det med favorit tjejen”, säger hon när hon får syn på min spröda ängel i sin stora dunjacka, randiga tjocksockar, gympaskor och lösa mössa. De går i väg och pratar om Twilight.  Hon pratar med den friska delen i min dotter. Hon lyckas locka fram henne. För min dotter har ett stort enormt intresse som hon inte delar med någon. Kalorier, energiåtgång, mat och viktminskning. Det har börjat göra henne ensam. Kompisarna orkar inte längre och jag förstår dom.


Det är sorgligt. Alltihop.'


De kommer tillbaka efter fem minuter. Vikten har stått still denna vecka. 39,4 kg vägde hon för en vecka sedan också. Målet är att hon ska gå upp ett halvt till ett kilo i veckan.Hon har inte gått ner i alla fall. Våra referensramar flyttas hela tiden. Det egentliga målet är att hon ska gå upp 0,5 kg i veckan. Men hon har ju faktiskt inte gått ner i vikt och det är bra.


Det blir en vilovecka. En sittastående vikt är minst konfliktfylld.

Inte stressen för mej, oss, alla att det närmar sig inläggning igen. Och inte den enorma panik och skam som kommer för henne när vågen visar på ökning.


Så vi går lugnt nedför trapporna, ut i den frusna dagen. Människor går till och från sina besök. Bilen är kall när vi kliver in i den igen. Iskall. Den hoppar ändå igång på första försöket. Vi åker hem.

Av Karin - 20 februari 2011 22:52

Hon är rastlös. Det är söndag. Jag lagar mat och hon går fram och tillbaka i köket för att se vad jag lägger i grytan. Hon är vänlig hela tiden och har nästan en glättig röst. På radion spelar dom Eva Cassidys version av ”What a wonderful world”. Hon sjunger med, tillsammans sjunger de ljuvligt vackert. Jag betraktar henne  medan jag skalar morötter och hon dansar och sjunger på köksgolvet.


Det gör så ont i min kropp att se henne i en liten stunds obekymmer. Fruktansvärt ont. Det går inte att säga när det gör ondast. När hon är lycklig eller när hon gråter? För det gör ont när hon är ledsen också. Det gör faktiskt ont nästan hela tiden. ”I see skies of blue and clouds of white. The bright blessed day, the dark sacred night. And I think to myself, what a wonderful world”. Hon sjunger inlevelsefullt. Mitt i sången stannar hon upp och frågar lite anklagande;

- ”Varför ser du så ledsen ut mamma”.


Vad ska jag svara på det? ”För att du ser så lycklig ut när du dansar och sjunger och det får mej att bli ledsen därför att det påminner mej om hur det borde vara hela tiden. För att ditt hår numera är stripigt och glanslöst, inte tjockt och glänsande. För att dina kindben sticker ut och ger dej ett spöklikt utseende. För att du förstör ditt liv. För att jag älskar dej så mycket. För att du har det satans anorexiamonstret i din kropp som allt för ofta äger dina tankar och styr hela vår familjs liv. För att det nästan är outhärdligt att se på dej, för att jag älskar dej så mycket. För att jag till och med snuddat vid tanken att det kanske skulle vara bättre för dej att få dö än att leva detta ångestfyllda liv. Och för att jag skäms över mej själv att jag tänker alla dessa tankar”.


Men så svarar jag inte, i stället så säger jag; ”För att jag… för att jag… är rädd”. Hon bryter en lite bit från wasaknäcke som ligger i brödkorgen som står på arbetsbänken, stoppar den i munnen, tuggar och sväljer. Sedan ger hon mej en snabb kram och säger allvarligt; ”Mamma du har ju sagt att man kan inte vara modig om man inte är rädd”.


- ”Det är sant”, säger jag, och måste ändå le åt hennes alltid så snabba tunga.

- ”Men vad är du rädd för då, frågar hon och bryter ytterligare en liten bit från wasaknäckeskivan som ligger där knosad i brödkorgen.

- ”I morgon är det ju vägning och jag är rädd för att du har gått ner ännu mer i vikt”. Jag sätter på kranen och börjar skala mandelpotatis. Vattnet är lite för kallt. Så mina händer blir röda.


Hon skruvar upp volymen på radion och till doften av kokta morötter och stekt kött, fortsätter hon att sjunga innerligt och vackert…

”The colors of the rainbow, so pretty in the sky”.


Hennes lillebror kommer in i köket, de tar varandras händer och låtsas att dansa tryckare.”Are also on the faces of people goin' by”.

Genom fönstret ser det säkert ut som om vi är en vanlig lycklig familj som ska äta en vanlig söndagsmiddag.

”I see friends shaking hands, saying, "How do you do?".


Om jag oroar mej för vad som ska hända nästa minut, om en timme eller i morgon kan jag ju aldrig vara glad nu. Så jag får försöka vara glad nu.

”They're really saying,  I love  you."

Jag får väl hålla andan. I morgon är det vägning. I dag är det sång.

Av Karin - 18 februari 2011 07:30

Vi sitter tysta i väntrummet på barnpsykiatriska avdelningen. Dörrar öppnas och stängs. Ute är det 27 minusgrader. Hon är tyst. Jag är tyst. Hennes pappa pratar lite för högt i telefonen. Klockan på väggen går ojämt. En städerska i vinröd väst sopar golvet. Hon missar ett litet skräp. Det lilla skräpet på golvet irriterar mej.


Jag får behärska mej för att inte ta det lilla vita skräpet, ställa mej framför städerskan och vråla till henne; URSÄKTA MEN DU GLÖMDE SKRÄPET!


Min dotter sitter tyst och blek på sin stol. Jag försöker sitta så still i mina kläder som jag bara kan. Om jag rör mej så kanske vi går sönder.

Hon har gått ner 0,8 gram. Förbannade, helvetes, jävlar. Jag trodde att det stannat av eller att hon kanske till och med hade gå upp i vikt. Jorden snurrar och mitt hjärta ekar i min kropp. Är det detta som kallas för ångest? Det susar i öronen. Jag är misslyckad.


Jag ser bilder av mammor som sitter i ljusblåa flanellskjortor och ler medan de ammar sina runda och goa bebisar. Ur bebisarnas mungipor rinner det små strängar av bröstmjölk.  Goa knubbiga händer har grabbat tag i mammornas hår. Mammorna ler och tar varsamt bort  de målmedvetna händerna. I bakgrunder fladdrar vita lakan likt VIA:s tvättreklam i skärgården. Men jag är ingen mamma i tvätt reklamen. Jag ammar inte ett runt och gossigt barn som leker med mitt hår. Det mest grundläggande i omsorgen av ett barn klarar jag inte av. Att få mitt barn att äta.


Klapprandet från träskor med gummisulor kommer närmare vårt väntrum. Det är vår överpositiva terapeut som är på väg. Vi reser oss samtidigt, jag, hon och hennes pappa. Han skyndar sig att avsluta samtalet. Min dotter ger mej en anklagande blick. Hon hatar dessa möten med vikttagning och efterföljande samtal. Jag ler tröstande tillbaka fast jag hatar dessa möten lika mycket som henne, eller kanske mer, i alla fall så hatar jag dom.


På vägen till vårt samtalsrum plockar jag upp skräpet, går fram till städerskans skräpvagn och släpper ner det i den bruna sopsäcken. Städerskan ler uppskattande åt mej och jag ler tillbaka. Jag drar ett djupt andetag och går in i samtalsrummet.

Skapa flashcards