in dotter, vår ängel, är mycket sjuk. Mitt ibland julsånger och doften av saffransbröd. Hon, är en skör tunn tråd långt borta från sitt forna jag.
Det värsta är den stundtals tomma blicken. Hennes hjärna orkar ibland inte tänka sina tankar klart. Vi är på sjukhus för att få hjälp. Jag sitter på en hård fåtölj som kan bäddas ut till en sovplats. Hon ligger på sängen under en gul landstingsfilt. Rummets belysning består av en plafond som sprider ett kallt och hårt ljus runt väggarna. De senaste veckorna har jag inte längre lyckats att få henne att äta. Tillvaron har varit och är en kamp.
Hon har anorexia nervosa. Vilket innebär att hon i princip håller på att svälta sig själv till döds.
Jag känner vanmakt.
I korridoren hasar det frusna skuggor med raggsockor och morgonrockar i flanell. Det luktar handsprit och uppvärmda plättar.
Det är svårt att förklara vad vi går igenom. Jag förstår det knappt själv. Ena stunden intas vår dotter av anorexiamonstret som vrålar likt djävulens best. Andra stunden sitter vår härliga tjej där och säger allvarligt att nu ska hon äta så att hon orkar göra roliga saker. Som att gå i skola, vara med kompisar eller det stora målet – åka på sol och bad semester. I nästa stund är hon förtvivlad igen. – ”Mamma, det blir inte bra, hur det än blir, så blir det inte bra”. Hon gråter och jag försöker trösta. Anorexiamonstret vrålar att vågen inte ska visa 100 gram plus! Dettasamtidigt som vår vanliga friska tjej ropar att 100 gram minus puttar livet ännu längre bort.
När hon står i ”vägningsrummet”, så skör och ängslig, i bara trosor och linne försöker jag le tröstande. I taket ovanför henne hänger en mobil med fiskar i glada färger. Vår dotter är genomskinlig. Hennes hud är knottrig för att hon fryser. Läpparna är blå och händerna är röda. Min blick försöker att stadigt möta hennes.
Inuti går jag nästan sönder.
Vår temperamentsfulla tjej, hon finns där, jag vet det, hon har bara en ovälkommen och oinbjuden parasit på besök. Hon ställer sig försiktigt på vågen, först med ena foten och sedan med den andra. Hon vinglar till. Knäskålarna är större än lårens mitt. – ”Gå ut”, säger hon bestämt. Jag tittar mot sköterskan som nickar så jag går ut och väntar i korridoren. Mitt hjärta dunkar och det susar i öronen. Gode, gode gud om du finns så låt vågen visa plus. Flera jävla mirakulösa tusentals gram.
Anorexia är inte en sjukdom utan ett tillstånd som går att förändra. Det är också ett tillstånd som är fyllt med skam.
Som mamma brottas jag med skulden kring att inte lyckas med en sådan grundläggande sak som att få mitt barn att äta. Har jag ställt för höga krav på henne? Har jag älskat henne för mycket? För lite? Hur kunde det bli så här? Hur det än gick till så är vi onekligen där vi är, i anorexiahelvetet. Det finns två alternativ. Döden eller livet. Åtta av tio överlever.
Dörren till ”vägningsrummet” åker upp. Hon kommer ut. Jag ser på hennes kroppsspråk att hon är upprörd. Hon går med hälarna före så att det låter i den annars stumma sjukhusmattan. Hon sliter tag i det stora rostfria handtaget till vårt rum, går in och försöker att få igen dörren med en smäll. Men det går inte att smälla igen en sjukhusdörr, den har gummilister som bromsar upp farten precis innan den når karmen. Så istället för en smäll blir det mer som en suck.
Sköterskan och jag står ensamma kvar i korridoren, från tv:n i dagrummet sjunger Tommy Körberg ”Julen är här och lyser frid på jorden. Glädjen är stor i ett barns klara ögon bor den”. På fredag är det julafton. En högtid med köttbullar, Jansons frestelse, prinskorv och julost. Så även för oss. Den blåklädda sköterskan sträcker över en gul ”post it” lapp till mej. På den ihop vikta lappen står mitt barns vikt. Jag blundar först en lång stund innan jag tittar. 36,5 kilo står det skrivet med röda snirkliga siffror. Mitt hjärta slår så hårt att det dunkar i tinningarna. 36,5 kilo är 0,2 kilo mer än förra veckan. Hon har gått upp 200 gram! Jag blir glad och rädd på samma gång. Rädd för i morgon och glad för i dag.
Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörren till vårt tilldelade rum. Hon ligger i sängen på mage och gråter stilla ner i kudden. Den gula landstingsfilten ligger nerkorvad i fotändan. Jag lirkar fram den och breder den mjuka filten om henne. Hon låter mej göra det. Mitt i den kvävda gråten tittar hon upp och säger "Men på julafton tänker jag äta knäck". Sedan fortsätter hon att gråta. Och jag kan bara hålla andan.
Min dotter, vår ängel, är mycket sjuk. Mitt ibland julsånger och doften av saffransbröd. Hon, är en skör tunn tråd långt borta från sitt forna jag.Det värsta är den stundtals tomma blicken. Hennes hjärna orkar ibland inte tänka sina tankar klart. Vi är på sjukhus för att få hjälp.
Jag sitter på en hård fåtölj som kan bäddas ut till en sovplats. Hon ligger på sängen under en gul landstingsfilt. Rummets belysning består av en plafond som sprider ett kallt och hårt ljus runt väggarna. De senaste veckorna har jag inte längre lyckats att få henne att äta. Tillvaron har varit och är en kamp.Hon har anorexia nervosa. Vilket innebär att hon i princip håller på att svälta sig själv till döds.Jag känner vanmakt.
I korridoren hasar det frusna skuggor med raggsockor och morgonrockar i flanell. Det luktar handsprit och uppvärmda plättar.Det är svårt att förklara vad vi går igenom. Jag förstår det knappt själv. Ena stunden intas vår dotter av anorexiamonstret som vrålar likt djävulens best. Andra stunden sitter vår härliga tjej där och säger allvarligt att nu ska hon äta så att hon orkar göra roliga saker. Som att gå i skola, vara med kompisar eller det stora målet – åka på sol och bad semester.
I nästa stund är hon förtvivlad igen. – ”Mamma, det blir inte bra, hur det än blir, så blir det inte bra”. Hon gråter och jag försöker trösta. Anorexiamonstret vrålar att vågen inte ska visa 100 gram plus! Dettasamtidigt som vår vanliga friska tjej ropar att 100 gram minus puttar livet ännu längre bort.
När hon står i ”vägningsrummet”, så skör och ängslig, i bara trosor och linne försöker jag le tröstande. I taket ovanför henne hänger en mobil med fiskar i glada färger. Vår dotter är genomskinlig. Hennes hud är knottrig för att hon fryser. Läpparna är blå och händerna är röda. Min blick försöker att stadigt möta hennes.Inuti går jag nästan sönder.
Vår temperamentsfulla tjej, hon finns där, jag vet det, hon har bara en ovälkommen och oinbjuden parasit på besök. Hon ställer sig försiktigt på vågen, först med ena foten och sedan med den andra. Hon vinglar till. Knäskålarna är större än lårens mitt. – ”Gå ut”, säger hon bestämt. Jag tittar mot sköterskan som nickar så jag går ut och väntar i korridoren.
Mitt hjärta dunkar och det susar i öronen. Gode, gode gud om du finns så låt vågen visa plus. Flera jävla mirakulösa tusentals gram.Anorexia är inte en sjukdom utan ett tillstånd som går att förändra. Det är också ett tillstånd som är fyllt med skam.Som mamma brottas jag med skulden kring att inte lyckas med en sådan grundläggande sak som att få mitt barn att äta. Har jag ställt för höga krav på henne? Har jag älskat henne för mycket? För lite? Hur kunde det bli så här? Hur det än gick till så är vi onekligen där vi är, i anorexiahelvetet.
Det finns två alternativ. Döden eller livet. Åtta av tio överlever.
Dörren till ”vägningsrummet” åker upp. Hon kommer ut. Jag ser på hennes kroppsspråk att hon är upprörd. Hon går med hälarna före så att det låter i den annars stumma sjukhusmattan. Hon sliter tag i det stora rostfria handtaget till vårt rum, går in och försöker att få igen dörren med en smäll. Men det går inte att smälla igen en sjukhusdörr, den har gummilister som bromsar upp farten precis innan den når karmen. Så istället för en smäll blir det mer som en suck.
Sköterskan och jag står ensamma kvar i korridoren, från tv:n i dagrummet sjunger Tommy Körberg ”Julen är här och lyser frid på jorden. Glädjen är stor i ett barns klara ögon bor den”. På fredag är det julafton. En högtid med köttbullar, Jansons frestelse, prinskorv och julost. Så även för oss.
Den blåklädda sköterskan sträcker över en gul ”post it” lapp till mej. På den ihop vikta lappen står mitt barns vikt. Jag blundar först en lång stund innan jag tittar. 36,5 kilo står det skrivet med röda snirkliga siffror. Mitt hjärta slår så hårt att det dunkar i tinningarna. 36,5 kilo är 0,2 kilo mer än förra veckan.
Hon har gått upp 200 gram! Jag blir glad och rädd på samma gång.
Rädd för i morgon och glad för i dag.
Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörren till vårt tilldelade rum. Hon ligger i sängen på mage och gråter stilla ner i kudden. Den gula landstingsfilten ligger nerkorvad i fotändan. Jag lirkar fram den och breder den mjuka filten om henne. Hon låter mej göra det. Mitt i den kvävda gråten tittar hon upp och säger "Men på julafton tänker jag äta knäck". Sedan fortsätter hon att gråta.
Och jag kan bara hålla andan.
Budda
17 februari 2011 23:31
Jag blir förtvivlad. Så bra du kan sätta ord på känslor och omgivningen.Fortsätt skriv och lär oss andra.
Hur är det med er i dag, du och din dotter, snart 2 månader efter jul.
Styrkekram,
Budda
http://www.budda.bloggplatsen.se
Cicci
18 februari 2011 00:01
Lider med er föräldrar!
Om det är någon tröst så är det INTE ert fel!! Det blir en besatthet... hade själv anorexia i tonåren.Jag hade tur,det gick aldrig så långt.Kompisar som skvallrade och lärare som följde med till matsalen och "vaktade" på mig på rasterna så jag inte kräktes det jag var tvungen att äta på lunchen.
Det började med ett oskyldigt "jag ska nog gå ner ett par kilo" Vet inte varför. Jag var inte tjock. Sen flyttade det där monstret in i min hjärna... Det går att få bort det, det går att bli frisk. Tillsammans klarar ni det!!
Lycka till och finns för henne, hon klarar det med er hjälp! Tänker på er, Kram Cicci
http://ceciliaohlson.bloggplatsen.se
Sofie
18 februari 2011 00:16
Jag kan inte ens föreställa mig hur ni känner, men jag kan önska er all lycka till som finns! Hoppas hon väljer att leva livet, för livet ska vara underbart, livet ska inte levas ur en sjukhussäng! Får jag fråga hur gammal hon är?
Ullis
18 februari 2011 00:22
Hej.
Mycket intressant blogg att läsa.
Jag hoppas att det kommer att gå bättre med din dotter! Hur gammal är jäntan ? Må gud vara med er! Våga hoppas o våga tro, tillsammans är ni starkare, tillsammans klarar ni detta! Stå på er!
/ Ullis
http://evil-angel.bloggplatsen.se
emelie
18 februari 2011 10:54
hej, jag lär säga att jag är väldigt glad att jag klickade på din blogg, jag håller tummarna för att det ska gå bra med er dotter och ger er ett stort lycka till, jag började gråta att du kan vara så duktig på att sätta ord på allting, håll ihop och var starka! hur gammal är hon ?
/ emelie
http://emeliesundstr00m.bloggplatsen.se/
Jackie Blow
18 februari 2011 13:04
Hej du fina mamma!
Du ska INTE anklaga dig själv så som du gör, det kommer inte att göra ditt barn friskare, tvärtom.
Har själv ätstörningar men dock ganska lindriga för till fället men var jättesjuk som ung tonåring. Förstår ångesten som din dotter går och bär på och jag vet hur fruktansvärt svårt det kan vara att bli frisk. Helt frisk blir man kanske aldrig men det kan ligga latent i en under väldigt långa perioder. Om man jobbar med sin självkänsla, vilken ju är grunden för ett bra mående och ett icke destruktivt liv så kan man troligtvis bli helt frisk. Allt det här handlar om att man egentligen inte tycker om sig själv. Om din dotter går upp några kilo så tror jag hon hade orkat med en DBT-behandling av någon form, alltså beteendeterapi. Finns på de flesta orter runt om i Sverige. Annars finns det ett jättebra behandlingshem i Varberg kommun för personer med ätstörningar.
Tror det allra bästa är att prata öppet om problemet, även om det kan kännas jobbigt. Försök också ta reda på andra, alternativa behandlingar som inte barnpsyk har möjligheten att erbjuda. Tyvärr fungerar inte vården som den ska alla gånger och i synnerhet inte psykvården.
Gå den vägen som känns bäst för just DIG och DIN dotter, många svar har man redan inom sig själv om man bara låter dem få bli möjliga...
Massor med kramar och kraft till dig!
http://bloggplatsen
Mattan
18 februari 2011 13:49
Du är en stark, älskande, underbar, förstående mamma som skriver på detta vis! Ditt fel kommer det aldrig kunna vara. Det är parasitens fel och kommer alltid att vara!! Jag hoppas din dotter vinner över sina egna tankar, det går, men det tar tid, det tar ett helt liv. All styrka till er!!!
http://miniime.bloggplatsen.se
Cecilia
21 februari 2011 17:27
Hej!
Du skriver så fruktansvärt bra. Inlevande.
Jag blir berörd av dina ord.
Kan nästan förstå hur mina föräldrar kände när jag var sjuk också. Jag ville heller inte äta och det är en lång process att komma ur när den väl börjat. Jag blev sjuk för 10 år sen men har fortfarande en del problem med maten.
Men det har gått uppåt. Och det hoppas jag att det även gör för din dotter.
Jag håller mina tummar.
Var stark - ingenting av detta är DITT fel. Det är monstret inom henne. Det är världen.
Synen på hur vi tjejer ska se ut som förstör.
Lycka till!
Kram Cecilia
http://www.ceciliadarling.se
Amanda
22 februari 2011 23:48
Jag har själv en ätstörning, är endast 15 år men är ändå fast i den livsfarfliga sjukdomen. Du hjälper mig att öppna ögonen lite för hur mina föräldrar känner, tack så hemskt mycket.
http://problematisk.bloggplatsen.se
mortuta
26 februari 2011 14:00
i vår familj pratade vi om att Demonen hade tagit över vår dotter och att den hela tiden satt på hennes axel och styrde tankar och handlingar. Precis som du så slutade mitt eget liv då mitt älskade barn insjuknade och det har tagit tid för oss alla i familjen och återerövra livet.
Mortuta
http://www.mortuta.bloggplatsen.se
Pilla
26 februari 2011 22:56
Tack för att du delar med dig av detta, satt och grät när jag läste dina känslofulla meningar. Önskar din dotter och dig all krafta att orka igenom detta hemsaka. Kan förstå din vanmakt och tankar, känna hur det sliter på dig och misstänker att ditt samvete plågas av att inte riktigt räcka till för dina andra barn.
Strider själv med en tonårsdotter som svänger våldamt i livet. Med skolk, alkohol, dåligt umgänge och preiodvis destruktivt beteende. Varit runt på familjeterapi, möten i skolan, socialen etc. Detta kanske hör tonnåren till och kommer så småning om att gå över. Hoppas verkligen det gör det för din dotter oxå.
Önskar dig, din dotter och övriga familj all lycka.
Tack för att jag fick läsa.
http://devilangel.bloggplatsen.se
Karin
26 februari 2011 23:10
Tack och en styrkekram även till dej.
Katie
27 februari 2011 21:13
Hej Karin!
Jag trillade in här av en slump, jag såg din lilla text i Rampljuset här på bloggplatsen.se
Det gör ont i mig när jag läser det du skriver. Jag såg att en kvinna - Annemon - kommenterat detta inlägg hos dig och även nämnt min blogg. Min nya blogg; katiegrun.bloggplatsen.se är min blogg efter Tillbaka till Livet som hade tusentals läsare i månaden under mina år i kampen mot Anorexian.
Jag har kämpat med svår Anorexia Nervosa i många år. Jag insjuknade då jag var cirka 18 år, i år fyller jag 23 år. Sjukvårdspersonal, min familj, mina vänner, ALLA, även jag själv visste - Alla visste att jag snart kunde dö. Jag var på en ätstörningsenhet en dag i veckan i nästan ett år, min vän tvingade dit mig. Mamma kämpade hemma för att få mig äta.
Det gick så långt att jag inte till slut ens kunde tänka mig att dricka vatten. Jag vägrade att ha min familj nära, jag vägrade att träffa mina vänner. Jag stängde av telefonen då folk ringde. Jag ville inte mer, orkade inte mer. Alla försökte få mig att äta men jag vågade inte.
Min vän fann mig hemma, svårt uttorkad, svårt undernärd . . . Jag orkade inte stå eller sitta. Dagen efter blev jag inlagd på sjukhuset. Det handlade inte om månader eller veckor eller dagar - Jag höll på att dö, jag var iskall, hade låg puls och blodtryck. Jag orkade knappt andas . . . Efter nio månader på sjukhus dygnet runt, efter över ett halv år av sondmatning osv osv lärde jag mig att äta. Nästan ett helt år låg jag inlagd under tvångsvård. Jag tvingades att gå upp över 25 kg under det året som jag låg inlagd på sjukhuset.
Idag är jag frisk! Så frisk man kan bli - Jag har en normal vikt, äter (inte allt men det mesta), jag har lärt mig att hantera min ångest, jag har lärt mig att leva - Jag är Tillbaka i Livet!
Det jag vill säga är att man kan bli frisk, även om det ser så mörkt och hopplöst ut så går det. Känner du att du vill prata med någon som har haft svår anorexi så kan du lämna en kommentar på min blogg; www.katiegrun.bloggplatsen.se och lämna din e-mail adress så kan jag maila dig (alla kommentarer på min blogg måste godkännas för att bli synliga på bloggen och de som lämnar sin e-mail adress till mig av någon anledning´s kommentarer godkänner jag aldrig offentligt. Så adresser vet bara jag om).
Det är en jobbig tid din dotter, du och hela familjen har framför er men jag lovar - det kan bli bra! Det kommer ta tid men bestämmer man sig kan man bli frisk! Det går även att det ofta är outhärdligt! - Jag vet - Jag är ett under att jag idag är frisk och överhuvudtaget lever.
Allt handlar om att stå ut den jobbiga tiden även om det är sååå svårt!
Styrke kramar,
Katie Grün Eriksson
f.d anorektiker.
http://katiegrun.bloggplatsen.se
Karin
27 februari 2011 23:52
Tack för ditt fina stöd och fantastiska livskraft. Du ger hopp.
Kram
Zita
15 mars 2011 16:25
När jag läste ditt inlägg så blev jag verkligen rörd och berörd. Jag kan mycket väl förstå det helvete du befinner dig i eftersom jag själv befunnit mig i exakt samma läge där du var då du skrev detta.
Min dotter är en bit på väg även om det ej syns viktmässigt så märks det rent mentalt. Tankeförmågan och orken är bättre men hon har lång väg kvar.
Får din dotter rätt stöd och hennes vilja kan väckas till liv så kommer hon att ta sig ur denna helvetes sjukdom vart efter.
Skuldbelägg dig inte! Man kan inte älska sitt barn för mycket och du gör bara illa dig själv om du söker orsaker hos dig till varför hon fick sin ätstörning.
Varma styrkekramar
Zita
http://zette.blogspot.com
