Vi sitter tysta i väntrummet på barnpsykiatriska avdelningen. Dörrar öppnas och stängs. Ute är det 27 minusgrader. Hon är tyst. Jag är tyst. Hennes pappa pratar lite för högt i telefonen. Klockan på väggen går ojämt. En städerska i vinröd väst sopar golvet. Hon missar ett litet skräp. Det lilla skräpet på golvet irriterar mej.

Jag får behärska mej för att inte ta det lilla vita skräpet, ställa mej framför städerskan och vråla till henne; URSÄKTA MEN DU GLÖMDE SKRÄPET!

Min dotter sitter tyst och blek på sin stol. Jag försöker sitta så still i mina kläder som jag bara kan. Om jag rör mej så kanske vi går sönder.

Hon har gått ner 0,8 gram. Förbannade, helvetes, jävlar. Jag trodde att det stannat av eller att hon kanske till och med hade gå upp i vikt. Jorden snurrar och mitt hjärta ekar i min kropp. Är det detta som kallas för ångest? Det susar i öronen. Jag är misslyckad.

Jag ser bilder av mammor som sitter i ljusblåa flanellskjortor och ler medan de ammar sina runda och goa bebisar. Ur bebisarnas mungipor rinner det små strängar av bröstmjölk.  Goa knubbiga händer har grabbat tag i mammornas hår. Mammorna ler och tar varsamt bort  de målmedvetna händerna. I bakgrunder fladdrar vita lakan likt VIA:s tvättreklam i skärgården. Men jag är ingen mamma i tvätt reklamen. Jag ammar inte ett runt och gossigt barn som leker med mitt hår. Det mest grundläggande i omsorgen av ett barn klarar jag inte av. Att få mitt barn att äta.

Klapprandet från träskor med gummisulor kommer närmare vårt väntrum. Det är vår överpositiva terapeut som är på väg. Vi reser oss samtidigt, jag, hon och hennes pappa. Han skyndar sig att avsluta samtalet. Min dotter ger mej en anklagande blick. Hon hatar dessa möten med vikttagning och efterföljande samtal. Jag ler tröstande tillbaka fast jag hatar dessa möten lika mycket som henne, eller kanske mer, i alla fall så hatar jag dom.

På vägen till vårt samtalsrum plockar jag upp skräpet, går fram till städerskans skräpvagn och släpper ner det i den bruna sopsäcken. Städerskan ler uppskattande åt mej och jag ler tillbaka. Jag drar ett djupt andetag och går in i samtalsrummet.