C

18 februari 2011 09:02

Styrka till er! Jag hoppas att det går bra för er dotter!

Vivi

18 februari 2011 09:07

Du skriver på ett sätt som gör att det gör ont (jag menar detta som en komplimang) och jag lider med er. Anorexia är ett monster och jag skulle även vilja kalla det en sjukdom, men den går att besegra.
Du går förmodligen igenom bland det svåraste man kan göra som förälder, men det enda du kan göra är att fortsätta finnas där, läs så mycket du kan om anorexia och se om du kan få kontakt med människro som antingen haft anorexia eller haft det i familjen.
I slutändan , hur orättvist det än är, så är det din dotters kamp.
Många kramar!!!

Johanna

18 februari 2011 09:36

Hej! Jag blev otroligt berörd och gripen av din blogg. Hur mår ni nu? Hur går det? Hur länge har ni varit på sjukhus? Hur gammal är din dotter?

... Jag har själv haft anorexia nervosa. Idag är jag 23, har fött en dotter, flyttade hemifrån före det och mår bra, är frisk och kan äta allt. Det finns hopp! Jag vill att du ska veta det.

Mellan femman och sexan gick jag sakta ner i vikt, 5 nov 03 blev jag inskriven på sjukhus...
Sen där någonstans så vände allting och idag mår jag bra, det har jag gjort i några år nu. :)

Du får gärna berätta för din dotter att jag skrivit till dig, ifall hon vill prata med någon som kanske förstår, lite. För ingen som inte har eller haft anorexi kan riktigt förstå vad man går igenom... I min blogg, tidigt, kan det finnas någonting som jag skrivit då, annars, om ni vill, så kan ni få läsa.. Jag kan även tipsa om böcker som jag läste och tyckte var bra.

Du skriver otroligt fint och jag känner för dig! Jag hoppas att allting löser sig, att ni mår bra, att det är på väg åt rätt håll!!

Varma kramar
Johanna f.d anorektiker

Cilla

18 februari 2011 10:37

Så tragiskt,lider med er och hoppas verkligen att tösen blir frisk..finns inget värre än när ens barn är sjuka och mår dåligt. Man är så fruktansvärt maktlös.

Emmi

18 februari 2011 11:44

Hej!
Hoppas att det går bra för er!
Och all lycka till er!
Och kan säga att det kommer bli svårt och det kan jag säga av egen erfarenhet, men det är bara att försöka kämpa på!!

Ingela

18 februari 2011 12:55

Så fint du skriver om det svåra. Dina ord verkligen lyser av kärlek och omtanke. Försök att inte skuldbelägga dig. Vissa monster går inte att förutse och värja sig emot. Men dom går att bekämpa, med stöd och hjälp. Och med kärlek. Jag har själv sett anorexiamonstret i vänners ögon och vet vilken kraft det har. Jag hoppas att ni lyckas i er kamp.
Varma styrkekramar till hela familjen
Busan

camilla larsson

18 februari 2011 14:41

Lider verkligen med er. Hoppas verkligen hon får den hjälp hon har rätt till.

judi

18 februari 2011 17:38

STYRKEKRAMAR TILL ER

,

18 februari 2011 18:03

Usch, det är så jobbigt.
Hur gammal är hon?
Jag är 15 och har för bara några månader sen lyckats bli av med en ätstörning innan den gick för långt. Hann inte blev så illa att jag skulle kalla det anorexia men ändå en ätstörning.
Jag gick ner 5 kg på tre, fyra månader.
Mina föräldrar och vänner märkte att jag åt mindre och mindre och frågade hur jag mådde och varför jag inte åt.
Mina föräldrar hade långa samtal med mig om hur farligt det kunde bli och dom lyckades skrämma mig så pass mycket att jag började äta igen.
Jag hatar fortfarande min kropp och är väldigt rädd för att bli tjock men jag äter i alla fall.
Sluta inte kämpa, ni klarar det här tillsammans!
Lycka till.
Kram

Mia Wallström

18 februari 2011 18:07

Det är så tragiskt att det kan bli så..
Jag skänker en tanke till din dotter och till er inom familjen, både nära och kära.
Sköt om er, ni kommer klara detta, speciellt hon som måste kämpa för att nå målet!

Kram och trevlig helg.

Alicia

19 februari 2011 22:44

hej! jag är en tjej på tretton snart fjorton år och har gått/går igenom samma sak.. jag vet inte riktigt om det har lagt sig än. även fast det inte har gått så långt. har endast varit inne på ett par få undersökningar som inte har lett till något. Jag märker själv att jag äter mindre, skippar måltiderna om jag kan, hoppar gärna över godiset... har, som tur är, inte gått riktigt lika långt..
känner medlidande!

Marie

21 februari 2011 18:20

Hittade alldeles nyss din blogg och blev så berörd av det du skrivit. Jag har själv varit sjuk i anorexi i 14 år men är idag frisk och har en underbar dotter! Jag blev sjuk när jag var 14 år,i år fyller jag 33 så det har varit en lång kamp.Du skriver otroligt bra och jag kan nu förstå vad min mamma måste ha gått igenom. Vill att du ska veta att det går att bli frisk så ge inte upp hoppet! Tänker på er!!
(mammasbusa.bloggplatsen.se)

enmammatill

10 mars 2011 22:08

förra året satt ja med min dotter som svält sig själv på läkarbesök.... pulsen och blodtryck togs ..läkaren meddelade resultatet!världen började snurra,läkarens prat hördes långt borta och ja höll på att svimma. fy vilken hemsk chock och rädsla , mitt älskade lilla hjärtebarn håller på att stänga ner/av = dö ... finns inte ord som beskriver en sån känsla! hjälplösheten,frustrationen,sorgen,rädslan...
fick bara en flash back när ja läste detta.
nu 1 år senare är det bättre än då ,tösen äter varje dag men hennes tankar är inte friska alls. hon får hjälp men håller fast vid ana tryggheten. vi kämpar på allt vad vi kan ,men då hon nu fyllt myndighetsåldern så är det inte helt lätt. VAB:a går inte längre.Man kan bara göra sitt bästa och kämpa på för sina älskade barn hur gamla dom än är,man ger aldrig upp! never :)
kram kram från en mamz till !