Hon är rastlös. Det är söndag. Jag lagar mat och hon går fram och tillbaka i köket för att se vad jag lägger i grytan. Hon är vänlig hela tiden och har nästan en glättig röst. På radion spelar dom Eva Cassidys version av ”What a wonderful world”. Hon sjunger med, tillsammans sjunger de ljuvligt vackert. Jag betraktar henne  medan jag skalar morötter och hon dansar och sjunger på köksgolvet.

Det gör så ont i min kropp att se henne i en liten stunds obekymmer. Fruktansvärt ont. Det går inte att säga när det gör ondast. När hon är lycklig eller när hon gråter? För det gör ont när hon är ledsen också. Det gör faktiskt ont nästan hela tiden. ”I see skies of blue and clouds of white. The bright blessed day, the dark sacred night. And I think to myself, what a wonderful world”. Hon sjunger inlevelsefullt. Mitt i sången stannar hon upp och frågar lite anklagande;

- ”Varför ser du så ledsen ut mamma”.

Vad ska jag svara på det? ”För att du ser så lycklig ut när du dansar och sjunger och det får mej att bli ledsen därför att det påminner mej om hur det borde vara hela tiden. För att ditt hår numera är stripigt och glanslöst, inte tjockt och glänsande. För att dina kindben sticker ut och ger dej ett spöklikt utseende. För att du förstör ditt liv. För att jag älskar dej så mycket. För att du har det satans anorexiamonstret i din kropp som allt för ofta äger dina tankar och styr hela vår familjs liv. För att det nästan är outhärdligt att se på dej, för att jag älskar dej så mycket. För att jag till och med snuddat vid tanken att det kanske skulle vara bättre för dej att få dö än att leva detta ångestfyllda liv. Och för att jag skäms över mej själv att jag tänker alla dessa tankar”.

Men så svarar jag inte, i stället så säger jag; ”För att jag… för att jag… är rädd”. Hon bryter en lite bit från wasaknäcke som ligger i brödkorgen som står på arbetsbänken, stoppar den i munnen, tuggar och sväljer. Sedan ger hon mej en snabb kram och säger allvarligt; ”Mamma du har ju sagt att man kan inte vara modig om man inte är rädd”.

- ”Det är sant”, säger jag, och måste ändå le åt hennes alltid så snabba tunga.

- ”Men vad är du rädd för då, frågar hon och bryter ytterligare en liten bit från wasaknäckeskivan som ligger där knosad i brödkorgen.

- ”I morgon är det ju vägning och jag är rädd för att du har gått ner ännu mer i vikt”. Jag sätter på kranen och börjar skala mandelpotatis. Vattnet är lite för kallt. Så mina händer blir röda.

Hon skruvar upp volymen på radion och till doften av kokta morötter och stekt kött, fortsätter hon att sjunga innerligt och vackert…

”The colors of the rainbow, so pretty in the sky”.

Hennes lillebror kommer in i köket, de tar varandras händer och låtsas att dansa tryckare.”Are also on the faces of people goin' by”.

Genom fönstret ser det säkert ut som om vi är en vanlig lycklig familj som ska äta en vanlig söndagsmiddag.

”I see friends shaking hands, saying, "How do you do?".

Om jag oroar mej för vad som ska hända nästa minut, om en timme eller i morgon kan jag ju aldrig vara glad nu. Så jag får försöka vara glad nu.

”They're really saying,  I love  you."

Jag får väl hålla andan. I morgon är det vägning. I dag är det sång.