Vi är lite sena när vi svänger in på parkeringen till sjukhuset. En bil har ställt sig mitt emellan två parkeringsplatser. Jag svär över vissa människors oförmåga att kunna parkera rätt och riktigt innanför de vita breda linjerna. Vårsolen lyser skarpt och reflekterar smärtsamt. Vår stressnivå är hög i dag. För det är vägningsdag. '

Hon har glömt sina vantar hemma. När jag ger henne mina vantar protesterar hon. Jag svarar henne inte utan trär på mina röd och grå randiga vantar över hennes blålila händer. Hon darrar lite. Mössan får hennes ansikte att se ändå mindre ut.

Hennes läppar är fnasiga och fulla av sår. Läkaren kunde efter den senaste provtagningen konstatera att hennes blod har svårt att koagulera sig. Det är en effekt efter långvarig svält. Om hon får ett sår har det svårt att läka, därför har hon nu små sår på de annars så mjuka läpparna.

Från det att hon föddes med mörkbruna ögon och lockigt hår har hon fått höra att hon är vacker. Det har blivit mer en förbannelse än en välsignelse.

Den stora digitala termometern som hänger vid entrèn visar minus 26 grader. Hoppas att jag får igång bilen när vi ska hem. Snön knarrar mjukt under våra skor när vi halvspringer mot dörren till barnpsykiatrin, BUP. En kvinna står och röker precis vid ingången.  Kall luft blandas med frän cigarett doft. Jag tar ett djupt andetag, tittar mot min dotter som gör det samma. Sedan  går vi genom röken och in i värmen. Och upp för trapporna. Vi grimaserar tillsammans och tittar ut genom det glasförsedda trapphuset mot kvinnan som nu fimpar genom att slänga cigaretten i snön. Kvinnan står först stilla och tittar på fimpen som ligger kvar och pyr. Sedan lutan hon sig fram och trycker hälen mot den envisa glöden. Det känns som om hon trycker onödigt hårt. När hon lyfter på foten ligger det en platt död fimp kvar i den vita snön. Kvinnan ser nöjd ut och går fort mot den buss som svänger in på sjukhusområdet.

Min dotter halvspringer före mej upp för trapporna. Jag förstår inte hur denna lilla kropp orkar springa så snabbt. Hon har ett maniskt behov av att röra sig.

Vi är lite sena, så jag springer också. Först är det vikt sedan samtal.

Sköterskan kommer mot oss med stuns i stegen. Den effektiva gången får en extra effekt då hon har knallrött hår och rödmålade  läppar. Hon ser ut som om hon ska på fest fast hon har sjukhusets vita standard kit på sig.  –”Hur är det med favorit tjejen”, säger hon när hon får syn på min spröda ängel i sin stora dunjacka, randiga tjocksockar, gympaskor och lösa mössa. De går i väg och pratar om Twilight.  Hon pratar med den friska delen i min dotter. Hon lyckas locka fram henne. För min dotter har ett stort enormt intresse som hon inte delar med någon. Kalorier, energiåtgång, mat och viktminskning. Det har börjat göra henne ensam. Kompisarna orkar inte längre och jag förstår dom.

Det är sorgligt. Alltihop.'

De kommer tillbaka efter fem minuter. Vikten har stått still denna vecka. 39,4 kg vägde hon för en vecka sedan också. Målet är att hon ska gå upp ett halvt till ett kilo i veckan.Hon har inte gått ner i alla fall. Våra referensramar flyttas hela tiden. Det egentliga målet är att hon ska gå upp 0,5 kg i veckan. Men hon har ju faktiskt inte gått ner i vikt och det är bra.

Det blir en vilovecka. En sittastående vikt är minst konfliktfylld.

Inte stressen för mej, oss, alla att det närmar sig inläggning igen. Och inte den enorma panik och skam som kommer för henne när vågen visar på ökning.

Så vi går lugnt nedför trapporna, ut i den frusna dagen. Människor går till och från sina besök. Bilen är kall när vi kliver in i den igen. Iskall. Den hoppar ändå igång på första försöket. Vi åker hem.

 

Julia

22 februari 2011 09:38

Wow, du är så stark som orkar med allt, jag beundrar dig och din dotter.
Jag hade det sjäv svårt som liten, skolios (?) ett ben, osv... du behöver inte tro på mig, jag berättar bara att jag hade det svårt, men inte lika svårt som din dotter.
Efter en steloperation blev jag apatisk. Det löste sig, och det är väl bättre att vara som din dotter är nu är att ha en CP:skada, men ge inte upp hoppet, hon kommer gå upp i vikt, förr eller senare!

 

Emelie

22 februari 2011 19:54

Hej Karin! Jag gillar verkligen ditt sätt att skriva, det känns så äkta. Vill tipsa dig om något som har hjälpt mig väldigt mycket: Systematiska familjekonstellationer enligt Bert Hellingers metod. Rekommenderas verkligen!

http://emmisibirier.bloggagratis.se

 

C

22 februari 2011 20:18

Du skriver helt fantastiskt! Det är så gripande! Jag förstår att det är en kamp för er

http://a-new-life.bloggplatsen.se

 

Veronica

22 februari 2011 20:23

Sänder er en stor varm kram! Jag hoppas att ni snart får en lugn tid och tryggare tillvaro. Jag blir riktigt rörd när jag läser det du skriver och jag får den känslan av att du är en mycket stark kvinna. Jag är helt övertygad om att ni kommer att gå igenom detta och lyckas vinna mot "monstret".
Jag själv har inte gått igenom något liknande som din dotter, men andra problem har jag fått hanterat under tonåren, så jag kan sätta mig någorlunda in i situationen.

All lycka önskar jag er!

 

Ensammalejonmamman

22 februari 2011 20:55

Du år otroligt stark och du skriver så målande så mina tårar kommer när jag läser. Jag vet hur jobbigt det är att kämpa för att ens barn ska överleva - även om min kamp har en annan orsak. Jag kan bara berömma dej och beundra dej för den kamp du har och önska er båda lycka till!
Styrkekramar T

http://ensammalejonmamman.bloggplatsen.se

Karin

22 februari 2011 21:02

TACK!

 

Christy

22 februari 2011 21:48

Vill bara skicka en kram..

http://christys.bloggplatsen.se

Karin

22 februari 2011 22:35

Kram

 

A'

22 februari 2011 22:52

inspireras verkligen av ditt sätt att skriva, det du berättar blir plötsligt så verkligt!
när jag läser detta inser jag hur lätt det är att hamna i samma situation som din dotter, jag fick nog ett litet uppvaknande själv och kom överens med mig själv att inte ta min egen vikt så seriöst.
tack för en bra blogg, för att du delar med dig av verkligheten. och så vill jag önska er ett STORT lycka till !

http://m-agic.bloggplatsen.se

 

mia,love&carma

23 februari 2011 10:25

jösses du har fått mig att gråta
stor kram till dig

http://www.briard.mia-co.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mamma – till – Anorexia   Förord   I flera år av vårt liv hade anorexian den största platsen, dagar och nätter ägde Anorexian min dotter, mig och vår familj. Under denna kamp, med matscheman och terapisamtal skrev jag ner mina tan...

Det är tre år sedan jag slutade skriva. Kanske för att det vände. Skrivandet var ett sätt för mig att orka. Nu skriver jag på en bok utifrån bloggen. Jag vill tacka er alla som skrivit till mig och uppmuntrat mig att fortsätta att berätta om hur det ...

Det småduggar ute och vi står i hallen och tar på oss regnkläder för att gå ut med hunden och kanske ta en sväng förbi affären. Ute är det + 5 grader och precis på väg att mörkna. Vi går en stund i tystnad. När vi kommer till övergångsstället får vi ...

Det känns som om vi är på rätt väg.

Jag ligger i sängen och läser aftonbladet. Det är en artikel om ätstörningar och anorexia. I vänsterspalten rekommenderar de några bloggar. Jag läser följande text; "Precis när vi kommer fram till bilen så kräks hon. Jag reagerar knappt. Så hemskt....