C

23 februari 2011 09:36

Det är svårt och det är jobbigt. Det viktiga är att inte ge upp. Styrka till er!

Karin

24 februari 2011 20:54

Hej!
Jag är mycket glad för din kommentar. Det betyder mycket att veta att du läser.
Kram

Sara

23 februari 2011 10:32

wow, du är otroligt bra på att skriva måste jag säga!

Tyvärr är det så att man har lättare att uttrycka sig när det är något djupt och sårande man skriver om. Jag hoppas för din, hennes och eran familjs skull att hon blir frisk. Att hon klarar av den långa och hårda kampen hon har framför sig. Men det låter verkligen som att du gör allt du kan för att hjälpa henne.

Även om DU känner att du misslyckats med din roll som mamma så är det verkligen inte så! Du kämpar för henne, du ställer upp och du vill hjälpa henne ur den situation som HON, tack vare den värld vi lever i idag, har försatt sig själv i.

Barn tar fel vägar och gör dumma grejer, vissa värre än andra. Det är föräldrarnas jobb att hjälpa till när det väl händer, annars lär vi oss inget av livet!

Jag har varit så självmordsbenägen att jag ''var och vände'' i dödsriket många gånger under den onödigt långa perioden. Jag har även haft ''milda'' ätstörningar som fortfarande hemsöker mig men som jag aldrig någonsin låter ta över igen. Hade inte min mamma kämpat för att jag skulle bli frisk, trots att det var mot min vilja just DÅ, hade jag inte funnits här idag!

Lana

23 februari 2011 17:30

herregud, lider med dig och din familj, hoppas ni alla klarar detta tillsammans!
beundrar dig! :)

Emmi

23 februari 2011 20:04

Hoppas att allt löser sig!
Vad som än sker ge inte upp för det kommer att bli bra igen. Även om det är svårt!

Karin

24 februari 2011 20:55

Hej!
Jag är mycket glad för din kommentar. Det betyder mycket att veta att du läser.
Kram

Ebba

1 mars 2011 16:48

Hejsan!
Jag har följt din blogg nu ett bra tag och du är så duktig på att skriva!! Jag hoppas verkligen att din dotter blir frisk, ge inte upp!

Kram

michaela

1 april 2011 17:23

Håll ut , håll ut tillsammans med din dotter!
Jag själv har haft en form utav bulimi, men jag hann undan sjukdomen innan jag föll för långt in i den. Det allra värsta är nog att man känner sig tjock, minsta skavank ska bort - hur smal alla andra än ser att man är.
Jag är dryga 170 cm lång, och för 3år sedan vägde jag knappt 40 kg. Nu är jag helt borta ifrån sjukdomen, men jag tänker på vad jag äter och jag kan få ångest om magen sväller upp.
Fast jag håller det för mig själv, eftersom att en vän till mig lider utav Anorexi precis som din dotter.

Din dotter har det väldigt svårt, och jag förstår att du har det svårt. Jag ville bara dela med mig utav egen erfarenhet, jag beundrar dig något otroligt! Fortsätt kämpa, det är en lång väg att gå tills hon blir frisk. Men om ni båda kämpar, så kommer ni att nå dit! Lycka till i fortsättningen, kramar!