Det är fortfarande kallt ute, -25 visar termometern på bron. Jag sparkar mina snöiga skor mot ytterdörren lite försiktigt så att ingen ska vakna. Jag både längtar och inte längtar hem. Min man har tänt ett ljus på byrån i hallen och ställt alla barnas skor i skohyllan. Han vill att jag ska känna mej glad när jag kommer hem. Det vill jag också. Hennes dörr är lite på glänt. Men lampan är släkt. Jag sätter mej på klinkerplattorna i hallen och tar av mej skorna. Jag blir sittandes en stund. Plattorna värmer min kalla rumpa så skönt. Det är tyst i huset. Alla sover utom jag. Nuförtiden är det ofta så. Jag kommer liksom aldrig riktigt till ro. Det kurrar i min mage så jag går in i köket. I stekpannan ligger det en ensam korvskiva. Jag äter den direkt ur pannan. Jag längtar efter mej själv. Anorexian har ätit sig in i min hjärna. Jag längtar efter min roliga och härliga dotter. Hon är sig inte lik längre. Hon orkar inte läsa en bok eller se en film med en mer eller mindre komplicerad handling. Hennes tankar kretsar oavbrutet kring hur hon ska komma undan att äta. Fast i går när vi lagade mat då sade hon att hon misstänkte att en tjej på skolan hade fått anorexia. ”Hur märkte du det”, frågade jag. ”Hon är så smal”, svarade hon.

”Jag sade åt henne börja äta innan det är försent, för sedan är det väldigt svårt att komma ur det”, säger hon allvarligt samtidigt som hon doppar ner ett finger i skålen med den vispade grädden. Försiktigt kikar jag på henne och undrar om hon tänker stoppa det gräddförsedda fingret i munnen. Hon gör det, hon stoppar grädden i munnen.

”Jag vill ju bli frisk mamma, jag vill det”. Mitt hjärta slår dubbla slag. Sen går hon till kranen, spolar upp ett glas vatten, tar en klunk och gurglar nogsamt munnen fri från grädde och spottar ut.

Jag lägger mina armar runt om hennes midja och säger ”Jag vill också att du ska bli frisk. Hon svarar med att säga, ¨Det vill alla”. ”Vi får försöka”, fortsätter jag. Hon avbryter mej. ”Men vi har ju försökt, i ett helt år har vi försökt”, säger hon i en utandning. Kranen droppar. ”Ja, då får vi försöka ännu mer”, säger hurtiga jag och vrider till kranen så att droppet upphör. ”Då får vi försöka ännu mer”, säger jag igen. Det är som bekant en dag i morgon också.