Det är fortfarande kallt ute, -25 visar termometern på bron. Jag sparkar mina snöiga skor mot ytterdörren lite försiktigt så att ingen ska vakna. Jag både längtar och inte längtar hem. Min man har tänt ett ljus på byrån i hallen och ställt alla barnas skor i skohyllan. Han vill att jag ska känna mej glad när jag kommer hem. Det vill jag också. Hennes dörr är lite på glänt. Men lampan är släkt. Jag sätter mej på klinkerplattorna i hallen och tar av mej skorna. Jag blir sittandes en stund. Plattorna värmer min kalla rumpa så skönt. Det är tyst i huset. Alla sover utom jag. Nuförtiden är det ofta så. Jag kommer liksom aldrig riktigt till ro. Det kurrar i min mage så jag går in i köket. I stekpannan ligger det en ensam korvskiva. Jag äter den direkt ur pannan. Jag längtar efter mej själv. Anorexian har ätit sig in i min hjärna. Jag längtar efter min roliga och härliga dotter. Hon är sig inte lik längre. Hon orkar inte läsa en bok eller se en film med en mer eller mindre komplicerad handling. Hennes tankar kretsar oavbrutet kring hur hon ska komma undan att äta. Fast i går när vi lagade mat då sade hon att hon misstänkte att en tjej på skolan hade fått anorexia. ”Hur märkte du det”, frågade jag. ”Hon är så smal”, svarade hon.

”Jag sade åt henne börja äta innan det är försent, för sedan är det väldigt svårt att komma ur det”, säger hon allvarligt samtidigt som hon doppar ner ett finger i skålen med den vispade grädden. Försiktigt kikar jag på henne och undrar om hon tänker stoppa det gräddförsedda fingret i munnen. Hon gör det, hon stoppar grädden i munnen.

”Jag vill ju bli frisk mamma, jag vill det”. Mitt hjärta slår dubbla slag. Sen går hon till kranen, spolar upp ett glas vatten, tar en klunk och gurglar nogsamt munnen fri från grädde och spottar ut.

Jag lägger mina armar runt om hennes midja och säger ”Jag vill också att du ska bli frisk. Hon svarar med att säga, ¨Det vill alla”. ”Vi får försöka”, fortsätter jag. Hon avbryter mej. ”Men vi har ju försökt, i ett helt år har vi försökt”, säger hon i en utandning. Kranen droppar. ”Ja, då får vi försöka ännu mer”, säger hurtiga jag och vrider till kranen så att droppet upphör. ”Då får vi försöka ännu mer”, säger jag igen. Det är som bekant en dag i morgon också.

 

Vivi

24 februari 2011 10:42

Min "lillasyster" som kämpar mot sin anorexia sa ngt som verkade lite klokt.
"Man ska inte försöka, det ger rum för att misslyckas, man ska bara göra".
Vet inte direkt om det ger ngn tröst, men iaf.
MVH

http://www.missvivis.se

Karin

24 februari 2011 20:53

Hej!
Jag är mycket glad för din kommentar. Det betyder mycket att veta att du läser.
Kram

 

Sara

24 februari 2011 12:44

hoppas verkligen att det löser sig för er!

http://sarasplace.bloggplatsen.se

Karin

24 februari 2011 20:52

Hej!
Jag är mycket glad för din kommentar. Det betyder mycket att veta att du läser.
Kram

 

Baraa

24 februari 2011 17:18

Jag är väl medveten hur svårt det är att vara ett starkt stöd till någon med denna obehagliga sjukdom. Lycka till och ge inte upp.

http://person.bloggplatsen.se

Karin

24 februari 2011 20:52

Hej!
Jag är mycket glad för din kommentar. Det betyder mycket att veta att du läser.
Kram

 

Marie

25 februari 2011 17:59

Jag kämpar med dig när jag läser vad du skriver och det gör ont :( Förstår att du är så trött,så trött på helvetet! Nu när jag är frisk kan jag inte förstå hur någon egentligen orkade med mig men är glad och tacksam att man gjorde det. Jag har haft många stödpersoner runt omkring mig som stöttat mig och sett den friska delen av mig hela tiden och det hjälpte mig mycket. Hade även en mycket bra kurator :) Kämpa på och ge inte upp,man kan bli frisk! men det är också som du säger, att man själv måste vilja. Som sjuk behöver man komma till insikt om att man kan välja ett friskt liv och att det inte är farligt. Man blir sedd ändå,utan sjukdomen för ju längre man går i den desto mer blir det ens identitet.
Styrkekramar <3 (mammasbusa.bloggplatsen.se)

Karin

25 februari 2011 18:24

Hej
Tack för ditt fina brev. Det värmde.
Kram

 

rebecca järnspöken

1 mars 2011 21:47

oj..
du skriver hur fint som helst. Men jag blir ledsen över att höra hur du och din dotter lever. Jag är 14 år och då spelar vikt mycket roll, tyvärr. Jag hoppas innerligt att allt kommer lösa sig, och jag kommer fortsätta läsa din blogg. Jag följer den via bloglovin. All lycka till er!

http://lallabecca.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mamma – till – Anorexia   Förord   I flera år av vårt liv hade anorexian den största platsen, dagar och nätter ägde Anorexian min dotter, mig och vår familj. Under denna kamp, med matscheman och terapisamtal skrev jag ner mina tan...

Det är tre år sedan jag slutade skriva. Kanske för att det vände. Skrivandet var ett sätt för mig att orka. Nu skriver jag på en bok utifrån bloggen. Jag vill tacka er alla som skrivit till mig och uppmuntrat mig att fortsätta att berätta om hur det ...

Det småduggar ute och vi står i hallen och tar på oss regnkläder för att gå ut med hunden och kanske ta en sväng förbi affären. Ute är det + 5 grader och precis på väg att mörkna. Vi går en stund i tystnad. När vi kommer till övergångsstället får vi ...

Det känns som om vi är på rätt väg.

Jag ligger i sängen och läser aftonbladet. Det är en artikel om ätstörningar och anorexia. I vänsterspalten rekommenderar de några bloggar. Jag läser följande text; "Precis när vi kommer fram till bilen så kräks hon. Jag reagerar knappt. Så hemskt....