”Du måste vilja själv”. Jag vet att jag låter arg på rösten. För det är jag. Och less. Så fruktansvärt less på dessa små minituggor och bortsmusslandet av mat.

Hon sitter bredvid mej i bilen och bryter små bitar av sitt mellanmål. 

”Du måste vilja själv”, säger jag igen. ”Du kan välja att lägga all din energi på att smussla undan mat eller så kan du välja att lägga den på att få i dej mat”.

Hon säger ingenting. Tyst stirrar hon på det snövita landskapet som snabbt susar förbi oss. Jag kör för fort. Det gör jag alltid. Trädens grenar formar vackra sköra mönster. De snöbeklädda ängarna gnistrar i kapp med vårsolen. Det skarpa ljuset är skoningslöst. Kanske är det därför jag är så vass i tonen.

Det är som om jag plötsligt ser verkligheten som den är. För det är sanningen.

Hon måste vilja själv. Hur mycket jag än vill, så måste hon vilja mer. Så länge som hon sitter smusslar, gömmer och ljuger om mat så kan hon inte bli frisk.

Jag hatar det jävla satans anorexia monstret som bor i min dotter. Hon blir bara mer och mer skör ju starkare monstret klöser sig tag i henne. Ibland så lyckas hon skaka av sig besten men så sitter han där igen. Hur kunde det bli så här?

När vi kommer in till stan hämtar vi upp lillebror från skolan och för att köra honom till bildskolan som ligger vid biblioteket. Jag släpper av dem båda vid parkeringen. De går hand i hand över gatan. Det är fint att betrakta dem på håll. Hon ska sätta sig på biblioteket för att plugga franskaglosor medan han skapar nya konstverk. Jag ska på ett möte. Ett möte som egentligen är rätt tråkigt. Men det är en timme för mej själv så det känns riktigt bra att ge sig in i krånglig juridik och avtalstexter. Allt är relativt.

När jag kommer tillbaka till biblioteket för att hämta henne och lillebror gör mitt hjärta ett skutt av glädje när jag ser dom stå där och titta och resonera om hans nya alster. Hon berömmer honom. Vi bestämmer oss för att gå ut och äta. Hon tar plättar, Lillebror hamburgare och jag en broccoli och spenatpaj. När hennes mat kommer så är det bara två plättar, hon ska äta tre enligt matschemat. Jag går och ber om en till. Hon säger inget.

Vi äter under tystnad. En bekant kommer och sätter sig  sina plättarna. Hon ser att jag ser och börjar flacka med blicken. Kommer jag att tillrättavisa henne inför vår bekanta?

Jag fortsätter att titta på henne. Hon viker undan med blicken. Sedan säger hon glatt. ”Ska jag bjuda på efterrätt?”. ”Ja tack, svarar jag”. Hon går iväg till kassan och köper två chokladbollar. Lillebror vill ingen ha för han är mätt, säger han.

Det är jag också, men likt en medberoende alkoholist äter jag för sällskaps skull. Fyra kilo har jag gått upp, på tre månader. Det mår inte jag bra av. Men jag mår ännu sämre av att hon går ner vi vikt. Så jag äter upp min chokladbollen bara för att hon ska äta upp sin.

Vår bekanta reser på sig för att gå. Vi säger hej då. När vi blir ensamma så väljer jag att inte säga något om den bortsmusslade plättan. Jag vet att det är fel. Men jag orkar inte. Hon åt ju upp chokladbollen. Men jag vet att jag gjorde fel. Jag borde konfronterat henne. Det går inte att tänka i morgon. Allt är nu.

När vi sitter i bilen på väg hem, pratar och skrattar hon med sin lillebror. De sjunger en Michael Jacksson låt "I want you back". Jag deltar inte i deras samtal eller sång för mitt huvud är helt ockuperat av samma fråga, den går som en repad skiva i mitt huvud. Hur ska jag få henne att vilja äta? Hur ska jag få henne att vilja äta? Hur ska jag få henne att vilja äta? Hur ska jag få henne att vilja äta?