Direktlänk till inlägg 25 februari 2011

Där i den smala handen ligger det en halv sönderkramad fiskpinne.

Av Karin - 25 februari 2011 18:55

På tallriken ligger det fyra fiskpinnar en klick mos, majs, tomater och en citronskiva. Vi skojar och pratar om veckan som varit. Alla är vi rätt fredagsmöra.

Det är lillebror som önskat fiskpinnar till middag. Hon äter små tuggor och försöker låta glad fast jag ser att det går tungt för henne. Med kniven skalar hon skickligt bort det panerade höljet på fisken. Nu ligger de där som små ömsade skinn.


”Du får äta upp allt eller ta en till fiskpinne”, säger jag. Lillebror frågar något som jag svarar på. I samma stund reser hon sig upp med en tallrik som nu är tom.

”Vänta”, säger jag och reser mej.

Jag går fram till henne och ber henne att ta fram handen under tröjärmen och öppna den. Hon tvekar, men gör som jag säger. Där i den smala handen ligger det en halv sönderkramad fiskpinne. Jag tittar på henne och innan jag hinner med så ger jag ifrån mej en suck. Hon stoppar den halva söndermosade fiskpinnen demonstrativt i munnen. Hennes kindben syns tydligt genom den tunna huden när hon tuggar. Varje tugga hon tar gör att käkbenen avspeglar sig i hennes ansikte.

”Kan jag gå nu?”, frågar hon irriterat.

”Älskade du”, säger jag så mjukt jag bara kan. ”Jag kan inte bli frisk åt dej, du måste vilja själv”. Hon stampar hårt med hälarna mot golvet och drar igen dörren till sitt rum med en smäll. Ska jag gå efter? Eller sätta mej med de andra? Jag sätter mej vid köksbordet igen. Lillebror och min man äter under tystnad. Jag funderar en kort stund på om jag ska säga något för att lätta upp stämningen. Men jag vet inte vad jag ska säga, så jag är tyst.

 
 
Johanna

Johanna

25 februari 2011 21:20

Det gör mig ont. Du skriver så målande vackert och det gör ont, för jag vet, jag ser, jag känner. Jag lider med dig, som mamma, för min mamma... Jag lider med er som familj och jag lider med din dotter, för jag vet. Jag ser mig själv, jag läser om mig själv när jag läser om henne... Även om det var jag för länge sedan, och fastän det inte var jag... Det var inte jag för det var det monstret som lekte med mig, som trasade sönder mig.

Det finns räddning, det finns hopp. Jag nådde den punkt då jag själv ville vända, sluta och börja leva igen... Jag hoppas att hon finner det hon också! Jag tänker på er!

Styrke kramar

http://mylife-mydreams.bloggplatsen.se

Karin

25 februari 2011 21:32

Hej
Tack för uppmuntrande ord.
Jag behöver dom.
Kram

 
Ingen bild

Marie

25 februari 2011 21:25

Å vad jag känner igen mig från när jag var 15-16 år! Mina föräldrars kamp och lidande från min syster (som är fem år yngre) själv torkade jag av fiskpinnarna innan jag åt. Det var ständigt en kamp på liv och död,jag som kämpade för att inte äta och min mamma som kämpade för att jag skulle få i mig något. Jag vill säga och skriva så mycket till dig! Jag känner så med dig samtidigt som jag också känner med din dotter, den ångest och kamp som man har inom sig hela tiden. Innerst inne så vet man att man behöver äta och man vill,men anoreximonstret styr en. Humöret är som en jojo och man vet inte vart man har sig själv. Ofta tror jag att man väljer att kontrollera maten för det som man egentligen mår dåligt av kan man inte ta på. Så var det för mig. I slutet handlade det inte om vikt och kilo utan det hade blivit min identitet och jag var livrädd för att ta steget ur den. Skulle någon tycka om mig då? Idag när jag tänker tillbaka på alla år som jag förlorade blir jag ledsen samtidigt som jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv. För mig var det en lång vandring men förmodligen behövde det ta den tiden för att jag skulle bli redo att VILJA bli frisk. Man måste våga ta de där stegen att öka vikten för med tiden så ändras tankarna. Och viktigt är att dom personerna man har omkring sig verkligen visar att dom stannar kvar trots att man gått upp i vikt och att man blir sedd som personen och inte sjukdomen. Förstår att det är frustrerande att se sin dotter försvinna från den hon var en gång. Jag sitter här och tänker när jag läser "men ät!!!" men vet ju så väl att det inte är så lätt. Jag hoppas att du finner lite stöd i mina tankar för jag vill så gärna kunna stötta! Du skriver helt fantastiskt och jag beundrar din styrka. Ni kommer att klara det och jag hoppas att det inte tar så lång tid som det gjorde för mig. Jag är så tacksam att jag har min underbara sambo och underbara dotter och kan inte förstå idag hur jag kunde välja det ensamma ångestfyllda livet i så många år. Men som sagt,man kan bli frisk! Har du och din man någon som ni pratar med och får stöttning av? Så att Ni orkar kämpa mot anorexin för er dotter...
Kram (mammasbusa.bloggplatsen.se)

Karin

25 februari 2011 21:31

Tack för ditt hoppfulla brev!
Kram

 
E

E

25 februari 2011 22:42

Jag hittade precis till din blogg. Jag har aldrig sett eller läst något från någon annans perspektiv än mitt eget.

Våren 2009 var jag 13 år. Jag hade bestämt mig för att bli smal. Enkelt och så. Jag slutade att äta helt, tränade maniskt och gick väldigt fort ned i vikt. Sommaren som kom var ett rent helvete. Min mamma grät nästan varje kväll för att hon trodde att jag skulle dö. Jag sket fullkomligt i det och sprang som en galning för att förbränna. I juli får vi kontakt med SCÄ och jag får diagnosen anorexia nervosa. Det ordineras ett matschema som jag ska följa tills semestern är slut, för att gå upp i vikt. Ingenting fungerar. När semestern är slut i början på augusti kommer Mobila teamet hem till oss. Jag vägrar fortfarande. Det går två veckor innan jag läggs in på akutplatsen, slutenvården. Två veckor skulle jag vara inne. Två veckor blev ett halvår. Under den tiden har jag vägrat, blivit tvångsmatad, sondmatad, haft LPT, dygnet runt vak och ett hjärta som kunde stanna i vilken sekund som helst. Min pappa sa inte så mycket men min mamma grät 22 av 24 timmar om dygnet. Jag gick därifrån, orkade inte se henne. Stängde ute dem ännu mer.

Det jag egentligen vill säga att hur mycket man än trotsar, vägrar, orkar inte, hatar alla som försöker tvinga en att äta - så känner man skuld. Det finns ingenting värre än att göra sina föräldrar besvikna, släcka det lilla hoppet som hade tänts. Jag tror de flesta känner så. Iaf jag. Nu, två år senare går jag fortfarande på SCÄ. Jag har inte längre ett BMI på 12 utan 17 men dras varje dag ned igen. Men jag döljer allt för mina föräldrar - igen. Inte för att jag ska lyckas gå ner i vikt. Nej, jag vet redan hur man gör - vägrar äta. Vägrarvägrarvägrar. Jag döljer allt för dem för att inte göra de besvikna. Jag vill inte att de ska bli ledsna. Jag känner en enorm skuld till att jag förstör min familj samtidigt som jag inte orkar. Så försök tänk på det när du nästa gång känner tårarna i ögonen när din dotter har hällt mjölken i blomman eller lagt maten i fickorna. Jag tror att hon helst av allt vill skrika: FÖRLÅT. Förlåt för att jag skadar dig, gör dig ledsen och besviken. Jag är nästan säker på att hon varje dag känner skuldkänslor över att göra dig besviken med att inte äta.

Kram <3

http://www.solsvala.bloggplatsen.se

 
Alexandra Bratvold!

Alexandra Bratvold!

26 februari 2011 00:08

Herregud, shiiiet asså! Jag blev verkligen rörd när jag läste din blogg!
Det var en kompis till mej som skrev på facebook, LÄÄS DET HÄR! Och så klickade jag in på din blogg,och när jag läst klart alla dina inlägg så tänkte jag, men herregud, vad hemskt! Asså du måste verkligen gå igenom en väldigt jobbig fas just nu, och jag verkligen lider med dej..!
Men du vet, det kommer fixa sig med din dotter! Det känns iaf så, men jag förstår ju ändå om det kanske inte känns så just nu, eftersom det är nu som det är som jobbigast! Men jag ska kryssa alla mina fingrar, och hålla alla mina tummar åt dej och din dotter! Även fast jag inte känner er, så önskar jag er lycka, och att allt med din dotter kommer att fixa sig så fort som möjligt!
Om du kan, hälsa då din dotter att viljan inom sig själv är mycket större än vad man tror!
Hoppas er all lycka någonsin!
Kram <3

http://www.ssmileonlife.blogspot.com

Karin

26 februari 2011 00:12

Hej
Så fint av dej att skriva så uppmuntrande. Tack. Det värmer.
Kram

 
Ingen bild

Denise

26 februari 2011 00:37

Tycker det är bra att du skriver om er situation. Man inser verkligen hur hemskt det är (ok, man kan nog inte förstå riktigt hur hemskt det är för er) med att se sin dotter med anorexia. Du skriver så levande och det är nog en bra stoppkloss för personer som är på vippen att få anorexia; en tankeställare som kanske vänder dem till att inte "gå över kanten" utan åt "andra hållet", i och med att de ser den hemska påverkan på omgivningen.

Kämpa på och du/ni verkar göra ett otroligt tappert jobb! Ni kommer att klara det här!

 
Ingen bild

Towe

26 februari 2011 00:48

Hej!
Jag var sjuk i tvångssyndrom när jag var yngre. Känner precis igen mig i hur mina föräldrar kämpade för att jag skulle bli frisk. Känner igen mig i det du beskriver som Anorexiamonstret, fast jag hade ett "tvångsmonster", som tvingade mig att göra en mängd olika saker mot min vilja; kan känna din dotters tankar; att man vill komma ur det, men det är som att kämpa mot sig själv. Som att man ska slå ner sin hjärna tills den blir platt och inte finns mer, medan man samtidigt vill behålla den bra delen utav den. Som att försöka gå åt olika håll samtidigt. Minns hur jobbigt det var att mina föräldrar sade till mig att avstå att göra tvången, för helst ville jag (eller egentligen Tvångsmonstret) ju bara göra sina ritualer i fred, men det var ju så bra att de tog hand om en. Hur skulle jag ha lyckats komma ifrån mina tvångssyndrom om inte mina älskade föräldrar hjälpt mig om och om igen, trots att allting verkade hopplöst?

Mamma och pappa lyckades i alla fall: Idag är jag frisk och grymt glad att mina föräldrar hade sådan grym styrka och vilja att jag skulle bli frisk. Så fortsätt kämpa på för det hjälper verkligen! Det är jätteuppskattat att ens föräldrar verkligen bryr sig och kämpar - även fast det kan verka som att det inte är så.
Kram och lycka till!

 
mortuta

mortuta

26 februari 2011 09:05

hej
känner igen dina tankar och din dotters beteende.Vi har levt mitt i detta med två döttrar med ätstörningar och mitt hjärta värker då jag läser det du skriver. Tröttheten i dina ord och den uppgivenhet och förtvivlan man som mamma känner....och så fler barn i familjen som bara finns...eftersom man inte orkar riktigt...
Nu är min dotter 20 år och mår bra, det finns hopp och det vänder!!!! Ta kraft från andra, prata med andra som vet hur det är....andas din egen luft ibland så att du får kraft...
stora varma kramar
mortuta

http://www.mortuta.bloggplatsen.se

Karin

26 februari 2011 20:31

Det är underbart att få läsa om att det kan vända.
Kram

 
C

C

26 februari 2011 12:12

yesterdaygirl@live.se -Här är min mailadress. Jag har som jag sade tidigare mailat en hel del med en annan mamma vars son är sjuk. Om du vill kan du få maila mig. Jag ska försöka svara på frågor och så. Jag vet själv hur det är att leva med anorexi och jag delar gärna med mig av det jag lärt mig genom detta för att hjälpa andra.

http://a-new-life.bloggplatsen.se

 
Malin Bengtsson

Malin Bengtsson

26 februari 2011 16:58

Jag har aldrig tidigare läst din blogg men dom inlägg jag har läst har rört mig till tårar! De är skrivet med en otrolig känsla och jag tycker nästan du ska skriva en bok om de. Jag skulle vara en av dom som skulle köpa den!!
Jag önskar er lycka till!

http://malinbee.blogg.se

Karin

26 februari 2011 20:31

Tack.
Kanske...
Kram

 
Ingen bild

Tuva

27 februari 2011 10:20

Heej jag har läst din blogg två gånger och jag tycker du är stark som skriver om det.Det är skrivet med en sån känsla så om du skulle skriva en bok om det så skulle jag vara en av dem som köper den!!Kämpa på och lycka till!Kram. www.frezzan.bloggplatsen.se Om du vill och har tid kanske du vill kolla in min blogg.

Karin

27 februari 2011 17:17

Hej
Tack för att du skriver så uppmuntrande.
Kram
p.s
Kanske blir det en bok när allt är över...

 
Marie Ö

Marie Ö

1 mars 2011 21:34

Vilken stark blogg !!
Rammlade in här via cecilias blogg och kan bara konstatera...att när jag läste din blogg så insåg jag att mina probelm är ganska små !...
Beundrar dej och kan verkligen sätta mej in i frustrationen och ångesten.. som mamma.
Sänder styrka och lugn...
Kram
Marie

http://blogspot.hopeless1971.com

 
julia \\\'

julia \\\'

4 mars 2011 12:46

nej åh fy ,
jag sitter och stor gråter..

http://rosatomte.devote.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 24 januari 2016 09:57

Mamma – till – Anorexia   Förord   I flera år av vårt liv hade anorexian den största platsen, dagar och nätter ägde Anorexian min dotter, mig och vår familj. Under denna kamp, med matscheman och terapisamtal skrev jag ner mina tan...

Av Karin - 23 januari 2016 20:09

Det är tre år sedan jag slutade skriva. Kanske för att det vände. Skrivandet var ett sätt för mig att orka. Nu skriver jag på en bok utifrån bloggen. Jag vill tacka er alla som skrivit till mig och uppmuntrat mig att fortsätta att berätta om hur det ...

Av Karin - 29 september 2013 08:20

Det småduggar ute och vi står i hallen och tar på oss regnkläder för att gå ut med hunden och kanske ta en sväng förbi affären. Ute är det + 5 grader och precis på väg att mörkna. Vi går en stund i tystnad. När vi kommer till övergångsstället får vi ...

Av Karin - 3 november 2011 01:24

Det känns som om vi är på rätt väg.

Av Karin - 11 augusti 2011 10:28

Jag ligger i sängen och läser aftonbladet. Det är en artikel om ätstörningar och anorexia. I vänsterspalten rekommenderar de några bloggar. Jag läser följande text; "Precis när vi kommer fram till bilen så kräks hon. Jag reagerar knappt. Så hemskt....

Skapa flashcards