Hon är orolig och stressad. Lätt framåtlutad går hon snabbt genom affären och lyfter upp och betraktar allt jag lägger ner i vagnen. Hennes storasyster är med och handlar. Lugn och trygg går hon ett par steg bakom sin syster. Jag älskar mina båda döttrar innerligt och just nu är jag varm i hela kroppen och djupt tacksam för storasysters sätt att hantera denna uppstressade situation.  Vi är och handlar till hennes ”tjejmys” kväll. Alla tjejer i klassen ska komma hit och sova över. Jag har bestämt mej för att med alla krafter och med alla medel göra så att det friska ska breda ut sig, täcka över och kväva det sjuka.

När vi kommer till snacksavdelningen blir det riktigt jobbigt för henne. Jag lägger ner en påse med ostbågar i vagnen.

”Ingen som kommer tycker om ostbågar”, säger hon och lyfter tillbaka påsen i hyllan. Storasyster står bakom och betraktar. Jag lägger ner ostbågspåsen igen och säger, ”Då äter jag upp ostbågarna, för jag tycker om ostbågar”. En kort stund så tror jag nästan att hon tänker slå till mej.

”Jag vill ha popcorn”, säger hon. Jag vet att de popcorn hon vill ha är någon light variant. I korgen ligger det popcorn med smörsmak. Jag är väl medveten om att jag utmanar henne och även väl medveten om att det kan vara ren tortyr för en anorektiker att gå och handla. Då helt plötsligt frågar hon om vi ska köpa godis också. ”Absolut”, svarar jag.

På väg mot godishyllan går vi förbi läsken. Nu är det storasyster som tar kommandot och lägger ner en Cola och en Fanta med motiveringen att det är läsk som alla tycker om. För att hon inte ska börja argumentera om lightläsk börjar jag diskutera med hennes storasyster om det verkligen räcker med två. Innan storasyster hinner svara så gör hon det med ett tvärsäkert;

”Absolut”.

”Men ni är ju åtta stycken”, säger jag. Men nu ser jag på henne att gränsen är nådd så vi går till kassan och betalar. Jag kan alltid åka tillbaka och handla mer.

När vi kommer hem tar jag ett varv med damsugaren. Mellan kuddarna i soffan hittar jag en undangömd halväten macka. Det går inte längre att bli arg eller ledsen. Allt detta smusslande och fifflandet med mat är vardag.

Hon tänder ljus och tillsammans gör vi fint. Jag ser att hon är glad och förväntansfull. Självklart så är hon stressad. Sedan jul går hon bara halva dagar i skolan och vi har varit inlagda i drygt tre veckor. Hon har kommit ifrån sina tjejkompisar. Nu ska hon vara värdinna. Vi bäddar i gillestugan. Allt känns så helt underbart normalt!

Klockan sex ringer det på dörren. Där står de alla på bron. Så fina och friska. Glada röster, skor och mössor fyller hela hallen. De pratar och skrattar i munnen på varandra. Det känns helt fantastiskt. Hon är lite forcerad men jag ser att de förstår. De tycker om henne och har längtat efter den ”gamla” spralliga tjejen.

Tänk, min tjej står där, rosig om kinderna och med skratt i blicken. Så njutbart att se. Jag vill stanna tiden.Efter en stund så är de fullt i gång med att spela ”galen panna” och jag lagar mat. Vårt hus är sprängfyllt med skratt. Colan och Fantan tar slut och jag får åka och köpa mer.

Senare på kvällen sätter jag mej på övervåningen och ser på TV. Jag har bara suttit en liten stund när jag hör hennes snabba steg uppför trappen.

”Mamma jag råkade spy, det kom spya i håret”, säger hon. Framför mej står en tunn liten olycklig tjej i jeans, vitt linne och blå kofta. Min dotter. På ena strumpan ligger det kvar en liten klick av spya.

”Var kräktes du”? Frågar jag med lugn röst.

”I köket”, svarar hon.

"Var det en sådan där ofrivillig kräkning", undrar jag.

”Ja, förlåt det var inte meningen”, säger hon.

”Det vet jag”, svarar jag och ber henne gå och duscha bort kräket från håret.

Från vardagsrummet hörs glada obekymrade röster. I min mage finns det en stor klump. Jag skyddar henne från dom andra. De märkte inte vad som hände. Det räcker med att de vet att hon har anorexia. Att hon får ofrivilliga kräkningar för att hon ätit fem godisar behöver de inte veta. Efter en stund sitter hon med dem igen. De ser på melodifestivalen.

Jag går upp för trapporna för se på TV och andas lite. Min puls slår snabbt. Jag är beredd. Hela tiden är jag beredd. Jag sätter TV:n på ljudlöst och lyssnar på alla skratt och röster från undervåningen. Ska försöka att slappna av lite så jag orkar lite mer lite till.