Kristina

27 februari 2011 00:23

Maila mig om du vill. Jag har varit där din dotter är nu. Jag överlevde. Jag minns MYCKET. Var på behandlingshem. Jag vet att det friska finns där under. Du är STARK som finns där för henne!! När jag hade anorexia sas det att det var mammans fel. Min mamma blev så olycklig. Skitsnack! Det har med så Mycket annat att göra. Jag pratar gärna med dig. Är 38 år idag och har en underbar liten pojk. Kram! (physalis.peruviana@gmail.com) (skriv inte ut mailen i bloggen =)

Kristina

27 februari 2011 00:27

Oj oj, läste lite till och mitt hjärta värker! Jag vet PRecis! Hoppas du får vila så du orkar! Kram!

Sofie

27 februari 2011 01:22

Jag har följt din blogg från början, och jag kan inte säga annat än att jag blir rörd.. Sanningen är brutal, men så här är livet för vissa. En vän till mig, liknar din dotter, eller vän och vän, hon är min bästa vän.. Hon tjatar jämt om kalorier hit och fett dit.. nu har hon iaf börjat äta mer flytande,så som yughurt och även barnmat. Hon lever mer vegetariskt också. Jag kommer fortsätta läsa den här bloggen, och jag ber till alla gudar som finns, att din dotter blir frisk så fort som möjligt, att det satans monstret som bosatt sig i henne inser att det inte kan vinna! All lycka till er och er familj!

Karin

27 februari 2011 07:20

Hej
Tack!
Kram

Annan mamma

27 februari 2011 08:45

Hej.
Tycker att du gör allt så bra,detta är ju också mitt liv,jag känner igen allt,men som du säger man gör allt för att orka lite till.
Men visst gör det ont,när man ser alla de andra,friska o glada,sådan var ju också min dotter,varför varför händer detta............
Din dotter äter,eller försöker äta godis,chokladboll mm,skulle nog aldrig min dotter göra tyvärr.
Till veckan väntar skolmöte,dags att ta bort skoltid,hon orkar inte längre dessa långa dagar,hur gör man???
Det känns som hålet i magen bli bara större,det gör så ont allt detta.........
Men jag vet ju,en dag i taget och göra det bästa av den.
Kram

Karin

27 februari 2011 17:18

Hej
Jag kommer att skriva om detta med att minska skoltid och konsekvenserna av det senare i kväll.
Kämpa på!
Kram

KAT

27 februari 2011 13:40

Detta är verkligen en blogg som berör.
Jag blir så bestört och ledsen över att din dotter är sjuk.

MVH

Katarina

P.S Kan jag länka till din blogg? D.S

Karin

27 februari 2011 17:16

Hej
Tack för dina värmade ord. Du får gärna länka!
Kram

Miss V

27 februari 2011 18:40

Detta berörde mig sjukt mycket! Jag vet hur det känns. Min kusin har anorexia. De är lite depprimerande att hon är så smal, bara skinn och ben kvar av min kusin..
Detta är första gången jag skriver om det, att min kusin har anorexia, men det är för att alla håller på att retas med mig om de... Visst, jag är smal men jag har ingen sjukdom för de.
I mitt nu 15-åriga liv har jag fått många vänner med sjukdomar, förlorat min pappa, fått världens sötaste kille med deppressioner och hans syrra kanske cancer, min bästis ligger inne på sjukhus osv.
Pga. tragedier som sjukdom och olyckor har jag förlorat många jag kände. Trots det har jag bara pratat om två av dödsfallen genom bloggen. Min pappa dog för snart 6 år sedan, min bästa vän Victor dog för snart ett år sedan.
Att flytta från Canada till Sverige när jag var sju år gammal trodde jag bara skulle leda till bra saker, men sjukdomar och deppressioner har förvärrat det hela...

Läs min blogg. Just nu händer för de mesta bara bra saker, men jag känner på mig att det snart kommer ändras...

anna

27 februari 2011 18:46

hua , jag har läst hela bloggen nu förstår att de är tufft för dej , men bara att stå i dagarna går hon kommer nog komma på att såhär kan jag inte hålla på längre , förut var jag inte nöjd med min kropp jag ville ha anorexia jag var inte alls nöjd med min kropp men jag tänkte hur ska jag orka med om jag får de hur ska jag ta mig ur de ,
jag slutade äta på skolan jag klev upp kl 6 på morgonen och åt när jag kom hem kl 4 på kvällen , en dag utan mat , men jag hade bestämmt mig för att jag ska inte äta , jag skiter i om jag får på problem jag vill vara smalare , min kropp började förändrats och jag blev på dåligt humör , sen blev jag sjuk i 3 veckor och efter dom 3 veckorna så hade jag gått ner 2 kg , efter det så var magen så tom så jag var tvungen att få i mig mat annars hade jag försvunnit mådde dåligt varje gång jag stoppa i mig mat men jag tänkt oxå att dehär är de jag behöver , skit samma vad andra tycker jag är jag ingen kan ändra på mig och älska mig för den jag är !
jag hoppas verkligen att din dotter blir bättre och börjar äta , denna blogg kommer jag följa
jag tycker du verkar som en toppen mamma som verkligen Försöker ge aldrig tänk aldrig att de är slut för de är de inte ni klara det tillsammans de lovar jag , bara fortsätta ge kärlek man får ta en dag itaget , inte pressa för mycke för då blir kanske din dotter sur och irriterad , men jag hoppas på de bästa , man sitter som fastklistrad och förstår verkligen hur svårt de är för dej , jag känner inom mej hur mycke du vill att hon ska äta och att hon ska bli fri från anorexian , en fråga är hur gammal är din dotter ? du behöver inte svara tänkte bara att de kunde vara lite intressant !
ha de så bra , Kram <3

Maria Alsén

27 februari 2011 22:21

Hej!

Tack för en stark blogg. Jag är en 20 årig tjej med ett BMI som ligger lååångt under det normala (jag är 175 och väger drygt 55 kg.) Jag har dock aldrig haft anorexia men har alltid fått (och får fortfarande stå ut med) dumma frågor om hur jag ser ut. Jag vet att även min mamma har fått frågor och har lidit av det. Jag har bett henne läsa denna bloggen för att hon ska stå ut med dessa dumma frågor. Det finns de som har det värre.

Jenny

27 februari 2011 22:41

Så bra du skriver - med levande detaljer och nyanser man inte genast tänker på när man ser situationen utifrån...

Jag tänker att din dotter har ett bra stöd, att du gör precis rätt. Är lugn, inte pressar, bara lockar det friska att komma fram och våga ta plats.

Jag hoppas att du har någon som stöttar dig också, någon att då och då pysa ur dig "överskottstrycket" till...? Det kommer ett "sen" när din dotter står på egna ben, frisk och fri - men det kan ta tid. Ditt här och nu handlar mycket om din dotter - men du får (och behöver) också vårda dig själv och din energi, så att du orkar. Tänk på det, om du inte redan gör det! :-)

Annan mamma

1 mars 2011 12:15

Hej
Väldigt snällt om du har lust att skriva lite om att minska skoltiden och konsekvenserna av detta.
Svårt detta......
Kram

annelie

1 mars 2011 15:38

Skickar varmaste kramarna till dig och dottern! Blir allvarligt berörd när jag läser.

Har själv varit där hon är, flera års kamp mot ätstörningsmonstret och det är då VERKLIGEN inte över än (fem år efter att jag blev tillfångatagen av monstret) utan jag får dagligen kämpa emot för att inte landa där igen - vissa dagar mer än andra.

Kampen fortsätter men idag har jag trots helvetets kamp med monstret nått så långt och har ett sådant övertag över monstret att jag kan njuta av livet och allt vad det innebär och se ljust på min framtid.

Du och/eller din dotter får hemskt gärna maila mig om ni vill ha stöd, kan jag hjälpa en enda person genom detta är det värt att ha gått igenom detta.

Kramar!

annelie.blomquist@hotmail.com
http://blomquista.blogg.se/

Hanna

1 mars 2011 21:36

Jag tycker att din dotter är lyckligt lottad som har en mamma som du! Men även den starkaste har en gräns för vad den orkar med.
Jag har suttit som moderator på ett forum för människor med vissa specifika psykiska problem, där även deras anhöriga var välkomna. En sak som ofta försvinner när det är någon i ens närhet som är väldigt sjuk är att ta hand om sig själv. Du kan inte hjälpa din dotter om du också blir sjuk.
Jag hoppas att du och resten av familjen får egen (bra) hjälp ifrån vården! Kanske finns någon stödgrupp för föräldrar till barn med ätstörningar?
I vilket fall som helst, önskar jag er all lycka i framtiden!

*skickar mängder med styrka till dig och din familj*

Sussi

4 mars 2011 22:12

Vilket liv du måste leva med rädslan och maktlösheten som alltid finns där...
Men vilken mamma din dotter har som bara finns där och bara älskar sin dotter genom allt..
Min vän var nära att dö av anorexia 14 år gammal så vägde hon 40 kg och blev så sjuk ! i dag är hon nästan 40 år och mår bra :) Hon hade ingen sån mamma som du ! Kram Sussi

Evelina

8 mars 2011 14:16

Jag blir illa berörd av att läsa din blogg. Jag lider med er.
-06 blev jag fri mitt Anorexia monster. Jag va dessvärre i mycket sämre skick än din dotter. Men det går att bli frisk. Tappa aldrig hoppet! Du som förälder, är tyvärr maktlös. Mina föräldrar åldrades markant under min sjukdom. Mitt råd till dig: glöm inte bort dig själv i denna mardröm.

Hör gärna av dig, om du vill prata med mig eller mina föräldrar.

Anne-Lie

20 mars 2011 22:17

Läste din blogg för första gången idag och den berör. Lycka till.

Frida

28 mars 2011 19:48

Hejsan! Stackars dig...
Har det hänt något på sistone?
Du har inte skrivit på bloggen sen 26 FEBRUARI!
Lider med dig!

//Frida