Solen lyser starkt in genom fönstret i samtalsrummet. Det är ett perfekt vårvinter väder, minus tre grader och sol. Men jag sitter inne med två ”terapeuter”. Den ena med bred Skellefteå dialekt och den andra pratar ”Pitéfint”.

”Ha du försökt att andes i fyrkant”? Frågar den ena av dom. Hennes huvud är lätt framåtlutat. Jag undrar tyst om hon kommer att få bekymmer med nacken.

”Ha du de”? Frågar hon med lite högre röst.

Jag försöker att låta allvarlig, det finns dessutom inte så mycket att skratta åt just nu, men ändå så tycker jag att situationen är surrealistiskt komisk”.

I soffan bredvid mej sitter min dotter som ska få hjälp att hantera sin ångest. Så det är verkligen ingen roliga timme.

”Om jag har andats i fyrkant”? Frågar hon artigt.

”Ja, har du de”? Säger terapeuten och ler stort och vänligt. Det här känns som en sketch från solsidan. Jag funderar på om jag ska bryta in, men min dotter hinner svara.

”Kan ni förklara hur man andas i fyrkant”? Frågar hon och drar ner tröjärmarna nedanför sina frusna och röda händer.

”Se du tavlan som häng där på väggen”? Hon med de kommande nackproblemen, pekar med hela armen mot tavlan som föreställer en solnedgång.

”Om du tänk att du andas ut mot ena hörnet och in mot det andra”.

”Men varför då”, frågar min dotter? Jag kan inte låta bli att le, det ÄR en relevant fråga.

”För åh lugen ne dä”, säger nacktanten och skjuter upp glasögonen som halkat ner på näsan.

Egentligen är det väldigt sorgligt. Den ångesthantering som erbjuds är andning, en fyrkantig tavla och dess ram. När vi efter en 50 minuters frågestund skakar hand med damerna i linnekläder känner jag mej nästan mer förtvivlad än innan vi kom in i rummet. Vi går tysta genom korridoren. I väntrummet sitter det en mamma i lila täckjacka och svarta blanka stövlar. Bredvid henne sitter en lika klatschig tjej i röd polo vit täckväst och adidasskor . Den unga tjejen, som troligtvis är hennes dotter, tuggar tuggummi och blåser stora bubblor som smäller högt.

Trots min nyinköpta rosa stickade sjal känner jag mej grå och tråkig. Blek och utan kraft.

När vi kommer ut i den starka vårsolen drar jag ett djupt andetag och sticker in min hand under min dotters tunna arm. Tillsammans går vi armkrok mot parkeringen. Hon nynnar lite. Precis när vi kommer fram till bilen så kräks hon. Jag reagerar knappt. Så hemskt. Anorexian, kräkningar och ångest har blivit vår vardag.

Medan hon torkar sig i munnen säger hon; ”Mamma, jag hann inte andas i fyrkant”.

”Nä, vem hinner det”? Tänker jag.