Solen lyser starkt in genom fönstret i samtalsrummet. Det är ett perfekt vårvinter väder, minus tre grader och sol. Men jag sitter inne med två ”terapeuter”. Den ena med bred Skellefteå dialekt och den andra pratar ”Pitéfint”.
”Ha du försökt att andes i fyrkant”? Frågar den ena av dom. Hennes huvud är lätt framåtlutat. Jag undrar tyst om hon kommer att få bekymmer med nacken.
”Ha du de”? Frågar hon med lite högre röst.
Jag försöker att låta allvarlig, det finns dessutom inte så mycket att skratta åt just nu, men ändå så tycker jag att situationen är surrealistiskt komisk”.
I soffan bredvid mej sitter min dotter som ska få hjälp att hantera sin ångest. Så det är verkligen ingen roliga timme.
”Om jag har andats i fyrkant”? Frågar hon artigt.
”Ja, har du de”? Säger terapeuten och ler stort och vänligt. Det här känns som en sketch från solsidan. Jag funderar på om jag ska bryta in, men min dotter hinner svara.
”Kan ni förklara hur man andas i fyrkant”? Frågar hon och drar ner tröjärmarna nedanför sina frusna och röda händer.
”Se du tavlan som häng där på väggen”? Hon med de kommande nackproblemen, pekar med hela armen mot tavlan som föreställer en solnedgång.
”Om du tänk att du andas ut mot ena hörnet och in mot det andra”.
”Men varför då”, frågar min dotter? Jag kan inte låta bli att le, det ÄR en relevant fråga.
”För åh lugen ne dä”, säger nacktanten och skjuter upp glasögonen som halkat ner på näsan.
Egentligen är det väldigt sorgligt. Den ångesthantering som erbjuds är andning, en fyrkantig tavla och dess ram. När vi efter en 50 minuters frågestund skakar hand med damerna i linnekläder känner jag mej nästan mer förtvivlad än innan vi kom in i rummet. Vi går tysta genom korridoren. I väntrummet sitter det en mamma i lila täckjacka och svarta blanka stövlar. Bredvid henne sitter en lika klatschig tjej i röd polo vit täckväst och adidasskor . Den unga tjejen, som troligtvis är hennes dotter, tuggar tuggummi och blåser stora bubblor som smäller högt.
Trots min nyinköpta rosa stickade sjal känner jag mej grå och tråkig. Blek och utan kraft.
När vi kommer ut i den starka vårsolen drar jag ett djupt andetag och sticker in min hand under min dotters tunna arm. Tillsammans går vi armkrok mot parkeringen. Hon nynnar lite. Precis när vi kommer fram till bilen så kräks hon. Jag reagerar knappt. Så hemskt. Anorexian, kräkningar och ångest har blivit vår vardag.
Medan hon torkar sig i munnen säger hon; ”Mamma, jag hann inte andas i fyrkant”.
”Nä, vem hinner det”? Tänker jag.
Therese
29 mars 2011 17:09
Vilken talang du har, vad fint du skriver om något så hemskt. Hur länge har du hållt på? Det här kan bli en bok...
Jennifer Bergh
29 mars 2011 19:33
Nu har jag precis läst igenom allt du skrivit och sitter med tårar i ögonen. Anorexia är verkligen hemskt. Men du och din dotter är så enormt starka. Om alla hade en mamma som dej i sådana lägen hade nog inte alls lika många gått bort.
Min vän är en av de som tyvärr dött utav anorexia. Och jag tycker bara du ska vara så sjukt stolt över dej själv. Hade hennes mamma brytt sej lite om henne hade hon säkert varit vid liv just nu. Hade hon haft någon som du hade hon varit på bättrningsvägar. Din dotter bör vara glad över att ha dej, för det är inte många som får chansen att ha en sådan uppmuntrande person i svåra lägen som dessa.
Stort lycka till till er båda..!
http://theapocalypse.blogg.se
karin j
29 mars 2011 21:26
Så oerhört tragisk sjukdom, såg din blogg och fastnade i det du skriver, kunde inte sluta läsa. Jag har aldrig haft anorexia, men panikångest i samband med att vi hade svårt att få barn och i kombination med en underliggande depression som jag burit med min i några år. Ångesten satt i direkt kontakt med magen och att bara på i sig ett par tuggor tog flera timmar. Jag fick hjälp av sertralin (som jag äter fortfarande och nog alltid kommer att få göra)och att det faktiskt löste sig med graviditet och två små barn. Men jag lider verkligen med både dig och din dotter, jag ville ju verkligen kunna äta. När det var som värst fick jag ta lergigan och mer eller mindre sova dygnet runt för att bara få i mig maten. Fy mår dåligt bara jag tänker på hur ledsen jag var. Är så tacksam för att jag mår bra och så rädd om mina barn, ibland önskar man att man bara kunde hålla dom i sin famn och skydda dom från alla sorger som det innebär att leva för med sig. Att våga ge sig själv rätten att vara sjuk att erkänna för sig själv att man mår skit det är kämpigt..att som mamma se sitt barn må dåligt och den hjälplöshet som medföljer, det värker i mitt hjärta. Min mamma har legat inlagd två gånger för anorexia ( i samband med skilsmässa) och mår idag bra, men att bli frisk tar tid och som du säger din dotter måste vilja bli frisk..framför allt inse att det sätt hon tänker på är ett sjukligt tankemönster.
Jag hoppas att tiden läker hennes sår och att hon så småningom kan lägga all den energi hon idag lägger på sjukdomen på något som ger henne kraft och glädje istället.
Varma kramar
Karin
http://baoao.bloggplatsen.se
mortuta
29 mars 2011 21:47
tänk, nånstans mitt i eländet så är man tvungen att skratta åt de komiska situationerna som faktiskt händer. Jag har också levt mitt i helvetet med mina döttrar och många är de tillfällen då det hysteriskt fnissats åt vad som sagt och gjorts under de oändligt många samtal vi varit med om. Jag tror att det var en överlevnadstaktik för hela familjen.....det fanns tillräckligt många dagar och nätter av förtvivlan och sorg och gråt ändå......så,skratta med din flicka så mycket du kan.
Mortuta
http://www.mortuta.bloggplatsen.se
Isabelle
29 mars 2011 22:18
Du skriver verkligen jättejätte bra! Är verkligen imponerad :)
Tycker jättesynd om er båda, har själv haft ätstörning och vet hur jobbigt det är :(
Men tänkte på det du skrev om att din dotter skulle lära sig att hantera sin ångest. Har ni provat med KBT? Jag går på det nu för att bli av med en ångest som jag haft länge och tycker att behandlingen verkar vettig. :)
Lycka till med allt! Kramar
http://isabellestahl.bloggplatsen.se
en som förstår
30 mars 2011 13:58
hej, fy vad hemskt med din dotter. men jag vet VERKLIGEN hur det känns att ha ångest. jag får ångest av min rädsla att bli magsjuk, heelt sjukt jag vet men man kan inte bestämma vad man är rädd för. detta började i höstas och i julas tog jag hjälp och nu går jag till BUP och dom har också frågat om jag kan andas i fyrkant. jag har också anpassad studiegång alltså jag går halva dagen. man blir helt utmattad av att må dåligt och man undrar om man är helt jävla ensam i världen? men det är man inte! hälsa din dotter att det är MÅNGA som kämpar med det här. många i ens närhet mår dåligt också. jag ska nog börja skriva en bok om detta för detta är en stor del av mitt liv. gör det du också! kramar!
C
30 mars 2011 21:08
Det borde finnas flera modeller än att andas i fyrkant eller att tänka på annat för att hantera ångest. Jag vet av egen erfarenhet att det är väldigt dåligt med hjälp för ångest. Själv har jag nu fått Atarax. En försiktig lugnande tablett som även används som allergitablett. Den är inte beroendeframkallande och verkar inom 15 min. Jag tar det bara vid behov och som sagt, den är inte beroendeframkallande så det gör inget om man tar tre en dag och sedan inga i ett par dagar för att sedan ta någon igen nästa dag. Eller ta tre om dagen flera dagar. det gör inget det heller. Kanske något att testa istället för att andas i fyrkant?
http://a-new-life.bloggplatsen.se
hj
30 mars 2011 22:12
jag gråter när jag läser detta. du kanske inte är religiös, men jag tänker ändå be till gud att din dotter ska bli bra igen.
Marie Ö
1 april 2011 10:13
Egentligen känns ord överflödiga när man läser din blogg !
Man kan bara läsa känna och förmodligen ana toppen på isberget av vad du som mamma känner.
Jag beundrar dej, men det hjälper ju tyvärr inte dej och din situation med din dotter, har själv 4 döttrar varav den ena var på väg åt det hållet men jag lyckades med hjälp och hennes egen vilja bromsa.
Jag kan bara säga att jag känner enorm respekt för dej och jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att din dotter får hjälp och kan ta till sej hjälp samt RELEVANT hjälp...sköt om er och skickar virtuella vårblommar från Skåne !!
http://blogspot.hopeless1971.com
en annan mamma
12 april 2011 09:05
ja tror ja ska prova andas i fyrkant ,känn som det är dags ! ( lite ironi ;) , min dotters ätstörning har påverkar alla i familjen så mkt och nu har ja börjat få ångest så andas fyrkant kanske kan hjälpa :)
ja läser din blogg och kan bara hålla med övriga ,du skriver väldigt bra! du skriver precis så som man känner sig som mamma/pappa till sitt barn...
glädjs med er att det går åt rätt håll!! Kram
amanda
9 maj 2011 20:37
usch hemskt. inte roligt med sånt, mina kompisar i skolan har nästan fått bulumi/aneroxia men dem har jag nog nästan lyckats stoppa i tid hoppas jag :( hoppas de blir bättre!
http://amandish.bloggplatsen.se
