Vindrutetorkarna gnuggar hårt mot rutan som fylls med blötsnö. Jag ligger bakom en långtradare. Det är dålig sikt inte bara på grund av vädret och dåliga torkarblad. Jag är ynklig. Tårarna rinner. Det gör ont i hela kroppen på mej.

Bilen kränger till då jag kommer för nära en upplogad kant som ligger mitt på den breda vägen. Mina knogar vitnar när jag kramar ratten för att inte köra av vägen.

Jag möter min egen blick i backspegeln, jag ser helt enkelt fördjävlig ut.

Varje dag kör jag henne till skolan, det är 40 minuters körtid enkel väg. Och varje gång jag släppt av henne och blir ensam i bilen så kommer tårarna.

Det är som om jag går med en ständig klump i halsen som pulserar och värker. Jag försöker verkligen att vara stark men det är svårt.

Ibland så funderar jag allvarligt på att köra av vägen och in i ett träd. Men vad skulle hända med henne då? Vem skulle då se till att hon äter? Vem skulle trösta henne när hennes ångest kommer? Jag är en spänd sträng som skruvas åt lite till och lite till. Tänk om jag går av? Jag får inte gå av.

Vindrutetorkarna jobbar på högvarv. Motorn vrålar rakt ut när jag glömmer att växla upp och accelererar för att köra om. Jag vill hem. Dra ner rullgardinen, sno av hennes lugnande tabletter, sova, glömma och vakna i en värld där flickorna är knubbiga.

Jag bromsar ner farten och fullföljer inte min omkörning utan lägger mej snällt bakom en långtradare som stänker mer smutsig blöt snö på billrutan.

Jag tittar på klockan. Om 20 minuter är jag framme. Så jag kan gråta en liten stund till.

 

KAT

1 april 2011 20:36

Du berör väldigt mycket med dina ord!

Kämpa, kämpa, kämpa......Ni fixar det! Jag vet det....

K

http://www.katarinathoren.bloggplatsen.se

 

Mie

1 april 2011 21:16

Det där med att gråta när ingen ser känner jag så väl igen. Har så on av dig. Du måste ju kämpa med både ditt eget och dotterns må bra

http://www.hejsarinnan-mie.blogspot.com

 

anna

1 april 2011 21:36

har läst lite i din blogg ikväll o vill bara skicka en stor kram till dig, din fina dotter o hela familjen! jag har själv varit sjuk o har nu kommit ur vårdkedjan. känner så väl igen den hemska fyrkanten man ska andas i. förstod heller inte varför. inte idag heller om jag ska va ärlig. som sagt: hur ska man hinna d!
stor kram från mig <3

http://sanningenomanna.blogg.se

 

mortuta

1 april 2011 21:59

precis som du så körde jag min flicka till skolan varje dag, väntade den timme som hon fick vara i skolan, satt på posto utanför skolan i skolan så att hon inte kunde rusa runt efter lektionen och sen hem igen för att äta mellis eller lunch eller....mitt sätt att dämpa min egen ångest var att promenera med hunden den stund jag var "fri" från henne.
Dessa bilturer till skolan, för oss en daglig tur på 20 minuter enkel väg, med en, ibland tigande och ibland glad och speedad flicka. De bilturer som vi faktiskt också lyckades använda till att lära känna varandra lite mer och vi kan nu, med 2 år som "nästanfriskperiod" se på med lite humor....för det var ju faktiskt då vi också sjöng ikapp till dåliga låtar och pratade om snygga killar och så...
Hunden fick oändligt många turer, många samtal till jycken där han fick, med sina blanka och vackra ögon klä skott för mina oro och paniuk över att dottern inte åt.
försök hitta korta stunder av glädje, det behöver du som mamma!!!!!
mortuta...som känner igen allt du skriver....

http://www.mortuta.bloggplatsen.se

 

Anette

2 april 2011 03:35

Jag beundras av ditt mod och din styrka. För vilken styrka du har. Jag följer din blogg på andra sidan jordklotet och hoppas att ni tar igenom er denna elaka sjukdom.

http://lattemaccianette.bloggplatsen.se

 

j

1 januari 2012 22:20

du skriver väldigt vackert

http://mariposafairytale.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mamma – till – Anorexia   Förord   I flera år av vårt liv hade anorexian den största platsen, dagar och nätter ägde Anorexian min dotter, mig och vår familj. Under denna kamp, med matscheman och terapisamtal skrev jag ner mina tan...

Det är tre år sedan jag slutade skriva. Kanske för att det vände. Skrivandet var ett sätt för mig att orka. Nu skriver jag på en bok utifrån bloggen. Jag vill tacka er alla som skrivit till mig och uppmuntrat mig att fortsätta att berätta om hur det ...

Det småduggar ute och vi står i hallen och tar på oss regnkläder för att gå ut med hunden och kanske ta en sväng förbi affären. Ute är det + 5 grader och precis på väg att mörkna. Vi går en stund i tystnad. När vi kommer till övergångsstället får vi ...

Det känns som om vi är på rätt väg.

Jag ligger i sängen och läser aftonbladet. Det är en artikel om ätstörningar och anorexia. I vänsterspalten rekommenderar de några bloggar. Jag läser följande text; "Precis när vi kommer fram till bilen så kräks hon. Jag reagerar knappt. Så hemskt....