TV:n småsurrar trevligt i bakgrunden. Sönerna leker på övervåningen och maken fingrar på sin laptop. Det luktar nygräddad sockerkaka och jag ligger sockerstinn och halvsover på soffan. Harmoni.

Telefonen ringer i hallen och min man går för att svara. Jag hör direkt på hans röst att det har hänt något. Han fumlar efter en penna och skriver upp ett telefonnummer på ett använt kuvert som ligger på byrålådan.

Jag ligger så skönt i soffan, vill inte kliva upp, vår dotter är hos en kompis. Någonstans i min sömndruckenhet förstår jag att det är någonting med henne.

- ”Du ska ringa Annas mamma”, säger min man och ger mej lappen med mobilnumret och telefonen. Jag knappar in numret. I andra änden av telefonen möts jag av en gråtande och chockad människa. Hon berättar att hon kommit på vår dotter med att kräkas på toaletten två gånger denna kväll. Hennes röst är upprörd och anklagande, som om hon tror att det hon nu sett är något vi inte vet eller bryr oss om att ta tag i. Jag försöker att lugna henne med att säga att vi jobbar allt vi kan med att få bukt med hennes anorexia. Och att just i kväll hade vi låtit henne gå till sina kompisar för att låta det friska i hennes liv ta plats.

Att vi lever med matschema och kontroll 24 timmar om dygnet.

Mamman gråter i telefonen. Jag tröstar.

Någonstans inuti mej brister det igen något. I vår kamp har jag inte haft tid att ens reflektera över ”vad ska andra människor tänka”, nu kommer denna insikt nära mej den naffsar mej i nacken och morrar mej i örat. ”Vad ska andra människor tänka”.

Jag har satt mej upp i soffan, sockerkasdoften känns nu bara instängd och unken, TV:n skrällig och pojkarnas lek för högljudd. Mamman i ändra änden av luren vill inte ta ansvar för vår flicka utan vill att vi hämtar henne genast.

- Självklart, säger jag vänligt men inombords vill jag bara skrika ”jävla satans kärring jävel, fattar du inte att vår sjuka dotter behöver får vara med kompisar i två timmar även om hon kräks tio gånger på toaletten under denna tid”. Men det säger jag naturligtvis inte, utan ber snällt om ursäkt för att hon har fått bli så upprörd denna fredags kväll.

Jag lägger på. Min man har medan jag pratat, plockat undan vårt kvällsfika från vardagsrumsbordet. Han sätter sig bredvid mej och stryker mej på ryggen. ”Jag hämtar henne”, säger han. Vi konstaterar båda två att vi lever i en sjuk värld, att våra normer flyttats fram. Läkarna, psykologerna och vi söker förklaringar kring hennes sk ofrivilliga kräkningar. De kan komma helt plötsligt, i bilen, i klassrummet, när vi promenerar, är och handlar, överallt dessa kräkningar.

Även fast jag städar med tallbarr doftande såpa så känner jag denna sura doft av spya överallt i vårt hem. Det är nog därför jag börjat baka så mycket. Jag vill att det ska lukta annat än kräk in i vårt hem.

Det är så sorgligt att vår tjej har anorexia och det är så sorgligt att denna sjukdom ställer henne i stor ensamhet och i ett utanförskap. Mamman som ringde ville säkert väl. Hon trodde att det hon berättade för oss var något nytt. Men det var det inte. Det är vår vardag.  För henne var det en chock.

Ute är det mörkt, jag hör hur maken startar bilen och kör iväg för att hämta hem vår lilla sparv. Jag lägger mej på soffan och drar en filt  över huvudet. I mörkret ska jag samla kraft för att orka möta henne när hon kommer hem. Det kommer att bli en lång natt.