TV:n småsurrar trevligt i bakgrunden. Sönerna leker på övervåningen och maken fingrar på sin laptop. Det luktar nygräddad sockerkaka och jag ligger sockerstinn och halvsover på soffan. Harmoni.

Telefonen ringer i hallen och min man går för att svara. Jag hör direkt på hans röst att det har hänt något. Han fumlar efter en penna och skriver upp ett telefonnummer på ett använt kuvert som ligger på byrålådan.

Jag ligger så skönt i soffan, vill inte kliva upp, vår dotter är hos en kompis. Någonstans i min sömndruckenhet förstår jag att det är någonting med henne.

- ”Du ska ringa Annas mamma”, säger min man och ger mej lappen med mobilnumret och telefonen. Jag knappar in numret. I andra änden av telefonen möts jag av en gråtande och chockad människa. Hon berättar att hon kommit på vår dotter med att kräkas på toaletten två gånger denna kväll. Hennes röst är upprörd och anklagande, som om hon tror att det hon nu sett är något vi inte vet eller bryr oss om att ta tag i. Jag försöker att lugna henne med att säga att vi jobbar allt vi kan med att få bukt med hennes anorexia. Och att just i kväll hade vi låtit henne gå till sina kompisar för att låta det friska i hennes liv ta plats.

Att vi lever med matschema och kontroll 24 timmar om dygnet.

Mamman gråter i telefonen. Jag tröstar.

Någonstans inuti mej brister det igen något. I vår kamp har jag inte haft tid att ens reflektera över ”vad ska andra människor tänka”, nu kommer denna insikt nära mej den naffsar mej i nacken och morrar mej i örat. ”Vad ska andra människor tänka”.

Jag har satt mej upp i soffan, sockerkasdoften känns nu bara instängd och unken, TV:n skrällig och pojkarnas lek för högljudd. Mamman i ändra änden av luren vill inte ta ansvar för vår flicka utan vill att vi hämtar henne genast.

- Självklart, säger jag vänligt men inombords vill jag bara skrika ”jävla satans kärring jävel, fattar du inte att vår sjuka dotter behöver får vara med kompisar i två timmar även om hon kräks tio gånger på toaletten under denna tid”. Men det säger jag naturligtvis inte, utan ber snällt om ursäkt för att hon har fått bli så upprörd denna fredags kväll.

Jag lägger på. Min man har medan jag pratat, plockat undan vårt kvällsfika från vardagsrumsbordet. Han sätter sig bredvid mej och stryker mej på ryggen. ”Jag hämtar henne”, säger han. Vi konstaterar båda två att vi lever i en sjuk värld, att våra normer flyttats fram. Läkarna, psykologerna och vi söker förklaringar kring hennes sk ofrivilliga kräkningar. De kan komma helt plötsligt, i bilen, i klassrummet, när vi promenerar, är och handlar, överallt dessa kräkningar.

Även fast jag städar med tallbarr doftande såpa så känner jag denna sura doft av spya överallt i vårt hem. Det är nog därför jag börjat baka så mycket. Jag vill att det ska lukta annat än kräk in i vårt hem.

Det är så sorgligt att vår tjej har anorexia och det är så sorgligt att denna sjukdom ställer henne i stor ensamhet och i ett utanförskap. Mamman som ringde ville säkert väl. Hon trodde att det hon berättade för oss var något nytt. Men det var det inte. Det är vår vardag.  För henne var det en chock.

Ute är det mörkt, jag hör hur maken startar bilen och kör iväg för att hämta hem vår lilla sparv. Jag lägger mej på soffan och drar en filt  över huvudet. I mörkret ska jag samla kraft för att orka möta henne när hon kommer hem. Det kommer att bli en lång natt.

 

Lovehttp://vindalou.bloggplatsen.com

2 april 2011 12:52

Hej Karin!
Första gången jag är här och det är med många känslor jag läser om ert liv.
Finns inget värre än när en barn är sjuk och man inte kan hjälpa. Sitter i samma situation fast ändåolika problem. Låt sorgen komma ut och ta hjälp av dina vänner för ensam är inte stark.
Det som slår mig är att ni har mycket kärlek i familjen och då klarar man det mesta.
En dag kommer ni att kunna gå tillbaka och tänka "Vi klarade det och dotter är frisk"-
Sitter just nu i Thailand men kommer gärna tillbaka för att följa er kamp för det är det för er alla. Önskar det fanns något jag kunde göra eller säga för att det skulle bli bättre men det enda jag kan skicka är en stor Styrkekram till er.
Love.

 

Sandy

2 april 2011 14:29

Jag skänker en styrkekram till dig för lite mer energi. Kan inte ens försöka förställa mig vilket helvete du och din man har men jag skänker er en tanke.

http://Emismamma.bloggplatsen.se

 

Mie

2 april 2011 21:04

Ibland tror man folk är lika rädda att smittas av anorexia, död och skilsmässa som värsta magsjukan.
Min dotters vän skar sig en period. Så många vänner som försvann pga av föräldrars rädsla. Det man inte ser finns inte eller något.
Massor av styrke kramar till dig som inte har något val.

http://www.hejsarinnan-mie.blogspot.com

 

Carrp

2 april 2011 21:09

Hej. Jag läser din blogg så fort du skrivit.. & har faktiskt länk till din blogg på min sida, tycker den är intressant & läsa.. Jag läste detta senaste inlägget. & tänker & undra vad din dotters kompis hade sagt & gjort nu när detta händer? Har hon inga kompisar alls som stöttar henne i detta? Tänker på henne & hela er familj.

ha det bra & var starka.

http://pimpiina.bloggplatsen.se

 

KAT

3 april 2011 06:42

Jag blir verkligen arg på den där mamman, tänk om det hade varit hennes dotter??
Ni är fantastiska föräldrar...

K

http://www.katarinathoren.bloggplatsen.se

 

Lena

3 april 2011 08:14

Vad tråkigt men försåligt och kanske också bra att mamman ringde, å vad jag hade önskat att er lilla sparv fick vara bara som hennes kompisar! Tänk om kopisens mamma kunde läsa de du skrivit och kunde ta hand om er verklighet en fredags kväll, så du kunde vila och just känna så som du kände precis innan telefonen ringde. Tack för att du delar med dig av alla svåra stunder, jag är lillasyster till en underbar storasyster som haft det likadant som din dotter men är nu ganska frisk, du hjälper mig att förstå. Styrke kramar till hela er familj!

 

karin j

4 april 2011 00:30

Får man fråga vilken typ av vård hon har att tillgå och om hon får någon medicin till hjälp?

..och om resten av familjen får stöd och hjälp?
Det låter nästan som att mamma Karin skulle behöva få vårda sig själv också för att orka vara stark :/

kramar till dig

 

A

4 april 2011 18:01

Fick tårar i ögonen när jag läste bloggen, hoppas verkligen att allt ordnar sig!

www.lifeslife.bloggplatsen.se

 

Camilla

1 december 2011 22:47

Jag känner igen det där med kräknigarna. Jag har aldrig haft sådana där ofrivilliga kräkningar innan -inte förrän för ett par månader sedan. Strax efter min behandlingsstart så började dem. Jag har kräkts på många olika ställen och de kommer alltid hastigt, jag skäms för att det händer och det är något som sätter sina spår i en. Har ni fått bukt på eran dotters problem med kräkningarna och i så fall, hur gjorde ni? Jag försöker tillsammans med min behandlare att få bort mina problem. De ska tydligen koppla in en psykolog för att försöka lösa problemet för mig.

http://a-new-life.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mamma – till – Anorexia   Förord   I flera år av vårt liv hade anorexian den största platsen, dagar och nätter ägde Anorexian min dotter, mig och vår familj. Under denna kamp, med matscheman och terapisamtal skrev jag ner mina tan...

Det är tre år sedan jag slutade skriva. Kanske för att det vände. Skrivandet var ett sätt för mig att orka. Nu skriver jag på en bok utifrån bloggen. Jag vill tacka er alla som skrivit till mig och uppmuntrat mig att fortsätta att berätta om hur det ...

Det småduggar ute och vi står i hallen och tar på oss regnkläder för att gå ut med hunden och kanske ta en sväng förbi affären. Ute är det + 5 grader och precis på väg att mörkna. Vi går en stund i tystnad. När vi kommer till övergångsstället får vi ...

Det känns som om vi är på rätt väg.

Jag ligger i sängen och läser aftonbladet. Det är en artikel om ätstörningar och anorexia. I vänsterspalten rekommenderar de några bloggar. Jag läser följande text; "Precis när vi kommer fram till bilen så kräks hon. Jag reagerar knappt. Så hemskt....