Överallt i hennes rum fladdrar lågorna från tända värmeljus som sprider en doft av nygräddade kanelbullar. Hon säger att doften av nybakade kanelbullar gör henne lugn. Jag borde väl baka men jag orkar inte riktigt. Det är svårt att baka med ett anorexiamonster. 

Medan jag drar av påslakanet från hennes täcke så konstaterar jag att jag nog börjar att tappa orken. Jag känner mej som en ballong som sakta men säkert pyser ut luft. Jag vet faktiskt inte längre riktigt vad jag ska göra. Hur länge ska monstret äga delar av hennes liv och hennes tankar?

En halv macka faller ur hennes kuddfodral. Osten har krullat upp sig i kanterna. Jag kastar den halvätna mackan hårt i golvet. Brödbitar sprätter över hela mattan.

Hur länge ska mina dagar, ja hela familjens dagar styras av hennes ätstörningar?

En objuden gäst som ockuperat våran dotter, vårt hem och vårt liv.

Jag stoppar ner de smutsiga sängkläderna i tvättkorgen och går ner i källaren för att tvätta. När jag går nedför trappan så snubblar jag till och sätter mej hårt på rumpan i trappan med tvättkorgen i famnen. 

Om jag sitter stilla, helt stilla så kanske allt det jobbiga försvinner.  Tänk om jag kunde vrida tillbaka tiden och se när det gick fel. Vad var det som gjorde att just vår dotter blev intagen av djävulen själv? Jag kanske aldrig får svaret på denna fråga. Men sängkläderna behöver tvättas ändå. Maten ska lagas och livet ska levas oavsett om vår objudna gäst sitter vid bordet eller inte. Det går tungt nu.

 

Sofia

4 april 2011 11:19

förstår det är tungt. Jävligt tungt. Hade själv problem med ätstörningar som ung, men nej nu ljög jag dom kommer tillbaka, tankarna. När självkänslan sviker eller kontrollen över andra saker sakta börjar släppa så kommer dom där tankarna tillbaka. Det handlar bara om att hitta balans och få kontroll över dom. Det kommer inte alltid att vara så här jobbigt som ni har det just nu, om ni får hjälp. Allt du kan göra är att älska henne. uppmuntra saker hon gör som är bra.

http://fiamittilivet.bloggplatsen.se

Karin

4 april 2011 12:24

Tack för dina ord!
Kram

 

jlllk

14 juli 2011 07:47

Hur kan du kalla din egen dotter för anorexiamonster? Hon är sjuk!

Karin

8 augusti 2011 12:02

Hon är inget anorexiamonster. Men hon är intagen av ett anorexiamonster, som tagit över hela hennes liv. Hennes tankar och handlingar. Hon kämpar allt hon kan för att komma ur monstrets grepp.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mamma – till – Anorexia   Förord   I flera år av vårt liv hade anorexian den största platsen, dagar och nätter ägde Anorexian min dotter, mig och vår familj. Under denna kamp, med matscheman och terapisamtal skrev jag ner mina tan...

Det är tre år sedan jag slutade skriva. Kanske för att det vände. Skrivandet var ett sätt för mig att orka. Nu skriver jag på en bok utifrån bloggen. Jag vill tacka er alla som skrivit till mig och uppmuntrat mig att fortsätta att berätta om hur det ...

Det småduggar ute och vi står i hallen och tar på oss regnkläder för att gå ut med hunden och kanske ta en sväng förbi affären. Ute är det + 5 grader och precis på väg att mörkna. Vi går en stund i tystnad. När vi kommer till övergångsstället får vi ...

Det känns som om vi är på rätt väg.

Jag ligger i sängen och läser aftonbladet. Det är en artikel om ätstörningar och anorexia. I vänsterspalten rekommenderar de några bloggar. Jag läser följande text; "Precis när vi kommer fram till bilen så kräks hon. Jag reagerar knappt. Så hemskt....