Direktlänk till inlägg 8 augusti 2011

Hon ska på läger.

Av Karin - 8 augusti 2011 08:09

"Du måste äta en normalportion", säger jag och lägger upp lite mer spagetti och köttfärssås på hennes tallrik. Det blixtrar i hennes ögon och maten åker lika snabbt tillbaka i stekpannan igen. Vi är båda lite spända. Hon ska på läger och vara borta en vecka. Hon sätter sig ner vid köksbordet och börjar äta sin miniportion. Jag följer efter med stekpannan och ställer ner den med en smäll i bordet och ger henne träsleven så att hon kan ta för sig. Och det gör hon. Med stora vilda rörelser. Det flyger spagetti och röd köttfärs över hela golvet, bordet och på min vita sidengardin. Minst hamnar det på hennes tallrik.


Men hon äter. Portionen är egentligen för liten. Jag tittar på henne och hon på mej. Hon reser sig häftigt ur stolen och går till köksbänken och brer smör på en macka som hon börjar att äta innan hon har satt sig ner igen.


Jag är ändå glad. Faktum är att hon gått upp 8 kg sedan i februari. Ungefär ett halvt kg i veckan. Jag är sliten av alla konflikter och oro. Hon är pigg av den ökade vikten och … arg.

Hon äter snabbt. Jag har satt mej mittemot henne vid köksbordet och äter långsamt. Solen lyser in i fönstret bakom henne. Solstrålarna bildar en gloria av ljus runt om hennes huvud. Vi är tysta. Det är bara kaffebryggaren som puttrar i bakgrunden. Doften av nybryggt kaffe sprider sig i köket. När hon är klar går hon raskt fram till diskmaskinen och trycker ner sin tallrik i den något överfulla korgen. Hennes hälarna slår hårt ner i golvet när hon går ut genom köksdörren. Jag hör hur hon stökar och packar på sitt rum. Sedan blir det tyst.

Jag är precis på väg att gå in till henne, för att kolla så att hon inte kräks, då de första tonerna från ”River flows in you” från Twilight. hörs från hennes rum. Hon har börjat spela piano igen. Innerligt och koncentrerat. Hennes hjärna har börjat hämta igen sig. Hon kan tänka. Hon kan spela.

Till hennes pianospel börjar jag torka upp spagetti från golvet. Den vita gardinen tar jag ner och funderar tyst om den någonsin kommer att gå att få fri från de röda köttfärsfläckarna.

Temat hon spelar är från filmen där vampyrblodet gör kärleken omöjlig. ”Only  a vampire can love you for ever” ”So the lion fell in love with the lamb”. Vi har en egen film. ”Anorexiamonstret som intog den unga flickans kropp”. Men vi är på väg. Hon slåss och vi kämpar tillsammans för att vinna över monstret besinningslösa makt över hennes tankar och liv.

- ”Ska vi åka”? Hon står med resväskan i hallen.

- ”Absolut”, svarar jag.

Vi har ordnat så att en av konfirmationsledarna ska äta varje måltid med henne. Jag har vänt och vridit på vinsten och förlusten med att hon får åka. Hon kan gå ner i vikt denna vecka, så kan det bli. Men jag tror på att stoppa in det pågående livet i hennes kropp. Kompisar och upplevelser som trycker undan anorexian.


- ”Vilka skor ska jag ta”, frågar hon.

- ”Dom som är skönast”, svarar jag.

- ”Jag visste att du skulle svara så”, säger hon och skrattar.


Tänk för två månader sedan skrattade hon inte. Nu fyller hennes leende hela henne. Hon lyfter upp väskan och slänger den över axeln. Den lilla bagen med matsäcken tar hon i den andra handen. Plättar och sylt har hon med sig för att äta på tåget. En stor godispåse har hon också köpt.

Under tystnad kör vi den 40 minuter långa bilfärden till tågstationen där alla ska samlas. Hon sminkar sig i bilen.

Parkeringen är tom när vi kommer fram. Vi är först. Det känns skönt. Solen är varm så vi sätter oss på en bänk och väntar. Hon lutar sig mot min axel.


- ”Tack mamma”, säger hon.

- ”För vadå”, frågar jag.

- ”För att jag får åka”, säger hon.

- ”Varsågod”, svarar jag. I mitt huvud rusar det av tankar och förmaningar. Men det som ska sägas är redan sagt.


Parkeringen har börjat fyllas med bilar, föräldrar och tonåringar. Tåget rullar sakta in på perrongen. Väskor lastas in och ungdomar stiger på.

Hon kramar mej länge och kliver sedan på tåget tillsammans med en lång, blond och bredaxlad kille. De skrattar och försvinner in i tåget. Jag tittar efter henne och så ser jag henne skjuta ner ett fönster.  Hon sticker ut huvudet och skriker medan tåget börjar rulla, ”Det ska bli sjukt roligt att få lära sig mer om Gud”. Tåget accelererar och plötsligt är de borta. Jag och de andra föräldrarna på perrongen nickar lite åt varandra och går sakta mot våra bilar. En vecka ska de vara borta.

 
ANNONS
 
Anonym

Anonym

8 augusti 2011 09:55

Hej!
vilket läger skulle hon på?

http://www.amandadenice.bloggplatsen.se

 
Hanna

Hanna

8 augusti 2011 13:25

Fint du skriver, även om det är sorgligt samtidigt. Skönt att hon börjar må bättre!

http://hannastankar.bloggplatsen.se

 
FiloZophie

FiloZophie

8 augusti 2011 13:32

Det krävs en mor för att orka. Mina tankar går till dig och din kamp... men vet du... jag tror du vinner och att din dotters sjukdom får kapitulera.
Kram/FiloZophie

http://www.filozophie.bloggplatsen.se

 
Jenny

Jenny

8 augusti 2011 14:38

Vad roligt att läsa att det går åt rätt håll för henne!

http://www.mindfulnessmamma.blogg.se

 
Katie

Katie

8 augusti 2011 16:16

Kära Karin!
Jag har tittat in här var dag sedan i maj för att se in det kommit något nytt inlägg ifrån dig, jag har funderat så mycket hur det går för er!

Tyvärr har jag fått ett svårt återfall i min anorexia, jag som höll på att bli utskriven ifrån ätstörningsenheten och allt! I juni låg jag inlagd akut på sjukhuset med hjärtproblem . . .
Jag känner igen mig så i din dotters "rörelser", demonstrativt hur hon gör inför dig . . . Eller hur ANOREXIAN visar sin motvilja mot vad du gör mot anorexian som finns kring din flicka.
Jag har bråkat, skrikit och gråtit hemma hos mina föräldrar, mycket det sista och jag ringer mamma ofta och mycket och bara gråter för inom mig regerar den fruktansvärda anorexin mer än någonsin MEN jag skall besegra den IGEN! Jag skall fixa det hur fruktansvärt jobbigt det än är! Jag kämpar, lider, kämpar, gråter, kämpar, skriker och slits mellan hopp och förtvivlan! Jag kommer aldrig att ge mig, dina ord inger hopp! Otroligt hopp! För jag ser skillnaden i dina ord, din dotter är stark, du håller dig stark! Ni kommer att fixa det här! <33

Varma kramar,
Katie Rebekah G. Eriksson
f.d http://katiegruneriksson.bloggplatsen.se
nu http://katierebekah.blogg.se

http://katierebekah.blogg.se

 
Ingen bild

erica

8 augusti 2011 22:43

jag blev faktiskt hemskt mycket bättre på mitt konfaläger. hade annat att tänka på och folk omkring mig på ett fint sätt :)

 
Katie

Katie

9 augusti 2011 11:45

Hej Karin!

Min mail som du kan nå mig på är; katierebekah.blogg@hotmail.com
Vi hörs där! Ha en fin dag!
Kramar, Katie

http://katierebekah.blogg.se

 
Ingen bild

en annan mamma

14 augusti 2011 16:29

Hej!Härligt att du är tillbaka här igen:)Tårarna kommer när jag läser//du gör helt rätt i att låta henne åka,tror det att jätteviktigt att allt det andra får komma tillbaka o ta sin plats,alla vänner mm.Min dotter fick tyvärr hoppa av sin konfirmation,hon orkade bara halva tiden,sedan tog den jäkla ångesten över hennes kropp mer och mer....Vi är också på väg framåt,men det tar sin tid och det måste det nog få göra.Vem kunde tro att det fanns ett helvete som detta???
Kram kram

 
Ulliz

Ulliz

26 augusti 2011 09:32

Vad fint du skriver. Tårarna rinner då jag läser din blogg. Du är otroligt stark som mamma och även din dotter. Hoppas innerligt att det fortsätter åt det rätta håller för er.. Kram

http://annaulliz.bloggplatsen.se

 
Gea

Gea

15 januari 2012 14:23

Jag är en 16 årig tjej som precis kommit ut ur anorexin! Jag skriver om hur min mami upplevde det i min blogg och från mitt perspektiv, jag svarar på läsar frågor och gör mitt bästa för att hjälpa andra med samma problem, så om du har några frågor är det bara att skicka ett mail eller komentar! Jag vet hur det funkar - jag har erfarenhet! Tycker det var så hemskt att jag verkligen inte vill att andra ska gå igenom det jag gick igenom och det min omgivning gick igenom. Darför vill jag hjälpa andra via min blogg <3

http://geea.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 24 januari 2016 09:57

Mamma – till – Anorexia   Förord   I flera år av vårt liv hade anorexian den största platsen, dagar och nätter ägde Anorexian min dotter, mig och vår familj. Under denna kamp, med matscheman och terapisamtal skrev jag ner mina tan...

Av Karin - 23 januari 2016 20:09

Det är tre år sedan jag slutade skriva. Kanske för att det vände. Skrivandet var ett sätt för mig att orka. Nu skriver jag på en bok utifrån bloggen. Jag vill tacka er alla som skrivit till mig och uppmuntrat mig att fortsätta att berätta om hur det ...

Av Karin - 29 september 2013 08:20

Det småduggar ute och vi står i hallen och tar på oss regnkläder för att gå ut med hunden och kanske ta en sväng förbi affären. Ute är det + 5 grader och precis på väg att mörkna. Vi går en stund i tystnad. När vi kommer till övergångsstället får vi ...

Av Karin - 3 november 2011 01:24

Det känns som om vi är på rätt väg.

Av Karin - 11 augusti 2011 10:28

Jag ligger i sängen och läser aftonbladet. Det är en artikel om ätstörningar och anorexia. I vänsterspalten rekommenderar de några bloggar. Jag läser följande text; "Precis när vi kommer fram till bilen så kräks hon. Jag reagerar knappt. Så hemskt....

Presentation

Min dotter håller på att svälta sig själv till döds
Hon, är en skör tunn tråd långt borta från sitt forna jag. Det värsta är den stundtals tomma blicken.

Fråga mig

87 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8 9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2011 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mamma-till-anorexia med Blogkeen
Följ mamma-till-anorexia med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se