Ulrika

9 augusti 2011 12:24

Så glad. Tänk att jag missade dina ord. Ändå är jag här nästan varje dag.
Du skriver så fint. Skulle kunna vara författare.
Glad att din dotter mår bättre.
Önskar nu att du skulle få en vecka när du kan vila och slappna av.
Ja, jag blev glad när jag läste om dottern. Och en godispåse hade hon också. Du är en sån bra mamma. Plättar. Mums.
Kommer komma tillbaka och läsa. Flera gånger. Ta hand om dig! Kram från Ulrika

Rebecka

9 augusti 2011 18:23

Sänder all min styrka till er båda! Och hoppas innerligt att det kommer sluta bra, vilket jag också tror! Ni verkar otroligt starka båda två!!
Kramar till er!

sussi

9 augusti 2011 20:02

hejsan. ville bara säga att du verkar va en super bra mamma!
Har sj problem med maten och ja vet inte hur många gånger ja har bråkat med mamma om mat. ja fatta aldrig varför hon va/är orolig för mej. men nu när ja har läst igenom din blogg så förstår ja varför.
kram

Karin

9 augusti 2011 22:47

Lev och njut av livet. Att få en ätstörning leder till döden eller en svår kamt. Du låter som en sådan fin tjej! Njut av dej själv!
Kramar

Kitty

10 augusti 2011 09:00

Hej Karin!

Jag hittade nyss din blogg, och läste alla inlägg från början till slut. Och jag grät. Och förstod.

Innan jag fick min son hade jag själv anorexia. Låg inne i omgångar, och vägde 39 kg som minst. Men förstod aldrig hur min mamma mådde och kände under den här tiden. Nu gör jag det, tack! <3

Jag tror tyvärr att man aldrig blir helt frisk från en ätstörning, men man kan lära sej att kontrollera den. Och jag hoppas verkligen din dotter är på god väg att göra det.

Jag önskar er all lycka med allt, och jag kommer fortsätta följa din blogg.

Kärlek!

Annelie

10 augusti 2011 09:05

Sitter i samma sits, min dotter har varit sjuk sen oktober förra året. Känns som en evighet för att i nästa stund kännas som det var igår... Vi är också på bättringsväg, bra bit men resan har nog varit den tuffaste hitintills! Min dotter fick också åka iväg en vecka nu i juli, mycket vånda innan resan men samtidigt en bekräftelse på att vi är på rätt väg. Hon kom hem gladare, starkare och piggare än jag sett henne på länge. Hon fick en chans att vara som en "normal" tonåring med sin bästa väninna och jag ångrar inte en sekund beslutet att låta henne åka. Dottern har fortfarande en bit kvar viktmässigt, och godis finns inte på kartan men hon äter bättre än för ett år sedan... Skönt att hitta andra i samma situation, ger stöd på något sätt för som sagt, anorexi är ett fruktansvärt monster och svårt för utomstående att förstå vad vi går igenom... Håller tummarna för er! Kram

Emma

13 augusti 2011 20:57

Jag förstår verkligen hur du känner, min kompis har anorexia och ligger inne på barnpsyket nu. Fortsätt kämpa, folk kämpar med dig

en annan mamma

14 augusti 2011 20:32

Hej,håller med om att det känns skönt att hitta andra i samma situation,ett stort stöd.Tror att det är väldigt svårt för utomstående att förstå vad vi går igenom.Min dotter har varit sjuk sedan november,och vi är också en bit på väg framåt.Men det kan också vara ett steg fram,för att sedan bli två steg bak............Undrar lite över hur er behandling ser ut/tycker ni att ni får bra hjälp med sjukdomen där ni bor?Intressant att höra,vet ju att bl a Stockholm har bra behandlingskliniker.
Håller tummarna för er alla.Kämpa på!
Kram

Jenny

23 oktober 2011 18:04

Jag vill bara inflika att man visst kan bli helt frisk från en ätstörning! Det är vi många som kan vittna om. Det går att komma hela vägen.

Karin

3 november 2011 01:14

Det låter underbart!