Jag vaknar av att sopbilen skramlar ute på gatan. Balkongdörren är på glänt så det känns som om de tömmer sopor vid sänggaveln.. Det blåser in kall luft och några regndroppar letar sig in genom springan i balkongdörren och in på sovrumsmattan. Jag går naken över golvet och drar igen dörren. Känner mej klarvaken fast klockan bara är 06.00 Hon åkte i söndags. När jag pratade med henne i går eftermiddag lät hon glad. Jag hörde hennes glada röst i mobilens öronsnäcka medan jag låg på knä och rensade ogräs.

Jag tänker på vårt samtal.

- ”Har du lärt dej något om Gud? Frågar jag lite förstrött medan jag drar upp en envis kvickrot med djupa rötter.

- ”Nej, men om bönen”, svarar hon nästan lite andäktigt.

- ”Om bönen”? Jag drar och lirkar med kvickroten. Vet att om jag inte får upp hela roten så delar den sig och sprider sig och tar över hela rabatten.

- ”Ja, vet du”, hennes röst är ivrig. ”Vi fick ett armband med olika färger som betyder olika saker.

- ”Berätta”, säger jag och drar samtidigt nöjt upp en lång ljustgulfärgad enmeters rot.

-” Jo, det var en svart pärla för sorg, en guldfärgad för gud. Det var en massa färger, men sen så var det bekymmerlöshetspärlan. Vet du, att du kan liksom andas ut sorg och ensamhet och andas in kärlek och tröst från andra människor. Vi fick prova att andas ut våra bekymmer och andas in det som gör oss glada. Och vet du, det funkade”.

Hon pratar med en iver och ett lugn samtidigt.

Jag har satt mej upp och runtomkring mej ligger det ogräs i olika högar. I telefonen pratar min dotter med ny kraft i rösten.

- ”Lyssnar du”? Frågar hon som om hon verkligen vill att jag ska förstå hur viktigt det är det hon berättar.

- ”Jag lyssnar”, svarar jag.

- ”Sen när vi pratat om de där 18 pärlorna, eller bönekransen som det heter, så skulle vi lämna tillbaka armbandet”. Vet du vad jag gjorde då”?

- ”Nej, berätta”.

- ”Jag frågade om jag fick behålla det över natten. För det kändes som om jag blev lugn av det”.

- ”Vad härligt det låter. Fick du det”?

- ”Ja, jag har det på mej nu. Men nu måste jag gå. Hej då”, säger hon. I bakgrunden hör jag glada röster som pratar och skrattar.

- ”Hej då vännen”, säger jag.

När samtalet kopplas ur börjar radion i mobilen att spela igen. Det är som på beställning Ted Gärdestads låt ”Himlen är oskyldigt blå”. Jag lägger allt ogräs som jag plockat i skottkärran och går till komposten och häller ut högen av kvickrot och odefinierbart ogräs. Tänker på de blomsterråd som farmor alltid gett mej. ”Fyll rabatten med så mycket blommor så att ogräset inte får plats”.

Nu har jag varit till blomsteraffären och köpt perenna växter som jag planterat i rabatten. Här ska blommorna få breda ut sig, år efter år. De ska få trängas med varandra. Här ska inte ogräset få luft.

Andas in det goda och andas ut all oro.