Jag ligger i sängen och läser aftonbladet. Det är en artikel om ätstörningar och anorexia. I vänsterspalten rekommenderar de några bloggar.

Jag läser följande text; "Precis när vi kommer fram till bilen så kräks hon. Jag reagerar knappt. Så hemskt. Anorexian, kräkningar och ångest har blivit vår vardag".

Jag läser texten flera gånger. Det gör ont i hela kroppen. Så hemskt. Mina ögon letar sig till bloggadressen.  Det är: mamma-till-anorexia. Det tar en lång stund innan det sjunker in i mej. Orden jag läst och blivit illa berörd av har jag själv skrivit.

Det var hemskt men ändå bra att få den insikten. Vi har ju faktiskt gått framåt. Det känns skönt, skört och sårbart.