Direktlänk till inlägg 3 november 2011

Rätt bra...

Av Karin - 3 november 2011 01:24

Det känns som om vi är på rätt väg.

 
 
Åsa

Åsa

4 november 2011 09:56

Underbart att höra!! Har läst din blogg länge, och det här måste vara det roligaste inlägget jag har läst! All lycka i fortsättningen! <3

http://vadsomhelst.bloggplatsen.se

 
Ingen bild

Cissi

4 november 2011 11:44

Va härligt!! Håller tummarna för att det håller i sig! Skickar styrka till er!

 
Ulrika

Ulrika

4 november 2011 22:24

Skönt få läsa. Heja er. Beundrar dig och din dotter. Tack, genom det jag läst kan jag känna din kärlek till henne. Önskar er hälsa och gott liv. Kram!

http://vattenslangen.bloggagratis.se

 
Katie

Katie

5 november 2011 22:53

Blir otroligt glad att läsa detta <3

http://katierebekah.blogg.se

 
Ingen bild

Monika

9 november 2011 10:55

Det gläder mig att det går åt rätt håll för er! För oss som är i samma situation har det gått åt fel håll ett tag nu och det känns emellanåt hopplöst. Energin och orken tar slut, vet inte hur jag ska orka med ett besök i helvetet igen. Styrkekramar!! Monika

 
Jenny

Jenny

9 november 2011 22:46

Det är ju jättebra! Vad roligt att läsa.

http://www.mindfulnessmamma.blogg.se

 
TLO

TLO

15 november 2011 23:11

Skönt!

http://frihetensvindlar.blogspot.com

 
Ingen bild

mum

29 november 2011 10:26

Blir varm och glad när jag läser att det känns som om ni är på rätt väg.

 
Ingen bild

helen

12 december 2011 19:16

du har inte skrivit på ett tag nu,
hur går allt? framåt?

 
Ingen bild

h

19 december 2011 17:55

kul!

 
Mattan

Mattan

3 januari 2012 14:08

Hur går det nu?

http://halldigpamattan.wordpress.com

 
Ingen bild

Tjej, snart 16

14 januari 2012 02:48

Jag hoppas så innerligt att det går bra för er. Jag har läst igenom hela bloggen och måste få berömma dig för vilken fantastisk mamma du verkar vara. Jag blir alldeles varm inombords för även om du säkert inte förstår någonting så förstår du massor och du kämpar hela tiden. Det finns ingenting som är så viktigt som att finnas där för någon som är sjuk.

Jag har själv anorexia sedan drygt ett och ett halvt år tillbaka och är just nu inne på min fjärde sjukhusvända. Jag har varit här i snart tre månader och det senaste året varit inlagd mer än jag varit hemma. Det är verkligen inte lite utav en kamp vi alla kämpar med.

Det här kanske låter konstigt, men jag vill bara att du ska veta att din dotter finns där inne. Jag lovar. Och hon vill bli frisk. Jag vet inte riktigt varför jag skriver det, men det känns så himla viktigt att bekräfta det eftersom du förmodligen ibland tvivlar, det får du verkligen inte göra. Det är jätteläskigt. Jag minns så väl från när jag var hemma och försökte äta maten som mamma lagt upp. Jag försökte verkligen, jag försökte allt jag kunde, men samtidigt såg jag mina händer torka bort smöret från mackan och ofrivilligt flög jag upp från bordet eller spottade ut maten rent reflexmässigt. Det versmått att äta samtidigt som man försöker undvika maten. Mamma blev så klart arg. Jag satt och skrek vid matbordet för att allting var så himla hemskt och mamma orkade tillslut inte mer. Hon låtsades uppgivet att jag inte fanns och det kändes som mil och tusen väggar emellan oss. "Hjälp mig, mamma, hjälp mig! Ta bort det här hemska från mig för jag klarar inte mer, hjälp mig!" Så skrek jag inombords när jag på utsidan skrek av rädsla för maten men ingen kunde höra. Du vill ju ändå inte, sa mamma. "Jo, mamma, jag vill visst, du måste hjälpa mig, snälla, hör mig mamma, jag vill att allt ska bli bra. Rädda mig." Jag nådde aldrig igenom mig själv.

Du är fantastisk. Chanserna för din dotter är stora. Du räddar henne genom att finnas till.
Hon kommer bli frisk.

Karin

29 september 2013 08:06

Jag blir väldigt berörd av ditt brev. Och hoppas innerligt att du mår bättre och att du och din mamma kan närma er varandra igen.
Kram

 
Ingen bild

Julia

17 januari 2012 23:07

Hej, jag börjar gråta när jag läser din blogg. Jag har själv haft anorexia och bulimi om vartannat i 8 år. När jag läser det du skriver (och du skriver så bra), så tänker jag på min stackars lilla mamma som är så fruktansvärt ledsen, och jag gör henne så otroligt ont. Men jag vill ju bara bli smal. Tack för en jättefin blogg och jag hoppas du fortsätter att skriva i den. Tack.

 
Ingen bild

-

28 januari 2012 23:17

Hur går det nu med dottern? Jag är en tjej på 15 år som tror att jag börjar närma mig undervikten. Jag vet inte varför det har blivit så, jag trivs inte så bra med min kropp bara. Min mamma och min storasyster har haft anorexia sen några år tillbaka och mamma är livrädd för att det ska drabba mig med. Mamma bryr sig om mig, nästan lite för mycket. Hon vill inte att jag ska göra någonting som verkar det minsta farligt och det gör mig bara arg. Jag hatar min pappa, och det har jag nog alltid gjort. Han har flera problem och gjort en del saker som jag inte kan förlåta honom för. På några veckor har min vikt minskat med nio kilo. Min mamma märker det och är väldigt arg, men hon behandlar mig på fel sätt vilket gör att jag inte lyssnar på henne. Jag önskar att jag hade någon att prata med, jag känner att mina kompisar inte ska behöva lyssna på all min skit. Du är den perfekta mamman och jag önskar att du och din dotter får en fin framtid tillsammans. Du vet verkligen hur man behandlar ett barn. Jag kanske har missat det, men hur gammal är hon?

 
Ingen bild

Fd anorektiker

12 februari 2012 00:57

Hej, hur går det?
Tänker på er ibland.
Kram

 
Ingen bild

Eja

23 februari 2012 16:28

Varför har du slutat skriva?
Hoppas att det inte är för att ni insjuknat igen!
Ni tycktes så starka!

 
jessica

jessica

3 april 2012 11:50

vet precis hur det är.
hade själv anorfexia när ja va 14-15
men jag gick upp 25 kg å är frisk på utsidan idag, fast än de sitter kvar massa inombords.
Kämpa på . kramar

http://jessip.devote.se

 
Ingen bild

Johanna

15 april 2012 18:47

Jag vet inte riktigt varför jag skriver, antagligen för att din blogg väckte så mycket minnen hos mig, så mycket sorg. Jag är 23 år. När jag var 13 fick jag anorexia nervosa, en sjukdom som kom att styra många år av min tonårstid.

Jag var inlagd på BUP:s slutenvård i nära 3 år. Precis som din dotter var jag fast i anorexins grepp. Någonstans där inne fanns jag, men oftast var det anorexin som styrde, sa åt mig att gå omvägar, hoppa på stället, smussla undan mat.. Bredvid stod mina föräldrar och försökte hålla humöret uppe. Inombords skrek de. Undrade om deras dotter någonsin skulle komma tillbaka. DET GJORDE JAG.

I dag är jag frisk! Även om det många gånger kändes omöjligt så lyckades jag vinna! Jag lever nu det livet jag aldrig trodde att jag skulle kunna få; ett normalt liv, precis som mina jämnåriga. Jag har precis läst upp mina gymnasiebetyg och ska söka universitet till hösten. Om en vecka ska jag förlova mig. Jag vet inte riktigt varför jag berättar allt det här, men jag gissar att jag vill visa dig att det finns hopp. Även om det många gånger känns hopplöst.

Det går att vinna över anorexin. Vägen till det friska livet är lång och ångestfylld. Men det går att nå fram!

 
Lisssa

Lisssa

18 april 2012 12:11

Been there done that! Hur livet kan ändras och hur värt det är att ändra på. Har aldrig mått bättre. Om någon är i skiten som läser detta så vill jag bara säga - det finns inget bättre än ett liv utan anorexia. Ni är säkert helt övertygade och gillar att vara i den världen för ni har glömt bort hur det är att inte vara i skiten. Ni är rädda, eller hur? Rädda att ni inte ska klara att "gå upp i vikt". Det var det som skrämde mig mest. Men NEJ! NEJ NEJ NEJ! TÄNKT INTE PÅ DET! Det är bara en detalj som ni snart kommer skratta åt! Eller nej, gråta för.
Vill ni ha inspirattion så kolla in min blogg. Skriver inte om det alls men då ser ni hur ett liv efteråt kan vara. Visst jag vill också gå ner i vikt ibland och träna - men det är på en sund nivå, normal nivå.
Bor i Barcelona sedan ett år tillbaka...
ÄLSKA ATT LEVA!
http://fuckthatbullshit.blogspot.com.es/

http://fuckthatbullshit.blogspot.com.es

 
lisaa

lisaa

18 april 2012 12:18

Been there done that! Hur livet kan ändras och hur värt det är att ändra på. Har aldrig mått bättre. Om någon är i skiten som läser detta så vill jag bara säga - det finns inget bättre än ett liv utan anorexia. Ni är säkert helt övertygade och gillar att vara i den världen för ni har glömt bort hur det är att inte vara i skiten. Ni är rädda, eller hur? Rädda att ni inte ska klara att "gå upp i vikt". Det var det som skrämde mig mest. Men NEJ! NEJ NEJ NEJ! TÄNKT INTE PÅ DET! Fokusera på annat om ni kan, försök! Vill ni leva ett sånt här liv? Vad får DU ut av det?
En sak som jag bara älskar är att jag har mer vänner än någonsin, mer riktiga vänner, träffar killar, är kär!!! I en kille som älskar MIG som jag är!!! Inte för hur mkt jag väger... Åh!
Vill ni ha inspirattion så kolla in min blogg. Skriver inte om det alls men då ser ni hur ett liv efteråt kan vara. Visst jag vill också gå ner i vikt ibland och träna - men det är på en sund nivå, normal nivå.
ÄLSKA ATT LEVA!
http://fuckthatbullshit.blogspot.com.es/

http://fuckthatbullshit.blogspot.com.es

 
kraftfullt

kraftfullt

30 maj 2012 17:11

Behövs peppande tankar?
http://kraftfullt.blogg.se/

http://kraftfullt.blogg.se

 
Linnea

Linnea

1 juni 2012 11:59

Hej!
Såg att den här bloggen var några månader gammal men jag hoppas att du går in och läser det här.

Tycker det du har skrivit är berörande och starkt. att tala öppet om sånt här och hur det verkligen fungerar.
Själv lider jag av ätstörningar men har kommit ur det nästa helt nu och mina föräldrar har haft en väldigt jobbig och tuff tid när jag kom in på en ätstörnings enhet.
Tror min mamma tog det värst och det är berörande och läsa om hur du har haft det med ditt barn och det ger mig en insikt i hur mamma hade det. Nu i efterhand tycker jag synd om min mamma för allt jag utsett henne för under den perioden.
Hoppas din dotter blir bättre och tillslut frisk.
För att leva med anorexi är inget liv, anorexian tar över allt.
massa kramar mvh Linnéa

http://www.linnearosen.blogg.se

 
Ingen bild

Maria

6 juni 2012 15:08

He1j!
Jag är en tjej på 15 år med anorexia. Jag har haft det i 3 år och vet allt om hur hemskt det är...
Men jag trodde inte att ens föräldrar led med en så mycket. Jag menar, jag är depressiv och tänker ofta på självmord, gråter ofta och skriker för jag vet inte vad jag ska ta mig till, men jag trodde inte ens föräldrar tog åt sig SÅÅ mycket och mådde SÅÅ dåligt av att jag mår dåligt.
Jag ska nog börja vara snällare mot min mamma och pappa. Jag vet hur det är att lida, tro mig, och jag vill inte att de ska göra det.
De är så fina och hjälper mig så mycket (även om jag inte tycker det. Jag tycker de terroriserar och torterar mig!!)

Din dotter ska vara lycklig att hon har dig som mamma, som bryr sig så. Det tror jag att hon är, även om du inte ser det.
Jag önskar din dotter och dig all lycka med tillfrisknandet.
INGEN förtjänar att få anorexia nervosa. Det är ett rent helvete!
Kramar, Maria

Karin

29 september 2013 08:00

Jag önskar dej stor lycka. Hoppas att du mår bättre.
Kram

 
julia

julia

6 november 2012 17:20

Har läst igenom många av dina inlägg. Hatar det jag läser, samtidigt som jag älskar det. Har själv just drabbats. Äcklig sjukdom. Måste vara minst lika jobbigt för alla närstående. Som mamma. Att se oron i hennes ögon varje dag. Det är hemskt.

Tack för din blogg. Här kommer jag kolla in många gånger. Styrkekramar till er!

http://juliaajoo.blogg.se

 
Carolina

Carolina

7 december 2012 16:03

Hej, jag ser att din blogg inte har uppdaterats på ett år. Men om du ser detta vill jag säga att jag är så otroligt djupt berörd. Hoppas allt har gått bra. Skulle vara otroligt lättande om man fick se ett nytt inlägg och så man får höra hur det har gått.

http://diverseannat.blogg.se

Karin

29 september 2013 07:59

Det går bra. Hon är nu 17 år och den finaste tjejen som finns.
Hon brottas med sina destruktiva tankar. Men landar oftast rätt.
Sedan en tid tillbaka har hon en pojkvän och många fina vänner som stöttat henne genom den svåra tiden men som nu är jämlika vänner.
Jag önskar att jag kunde lägga ut en bild på henne. Hon utstrålar liv och kraft. Jag älskar henne så mycket och ska erkänna att jag inte orkar läsa bloggen. Det är fortfarande ett sår. En mycket smärtsam tid som jag nu i efterhand inte riktigt förstår hur vi klarade oss igenom.

 
Ingen bild

Liz

3 januari 2013 01:08

Hej, hoppas det går bra för er och att ni får bra hjälp Har själv varit i din situation i ca 10 år. Man fattar inte hur man orkar, men man får ta en dag i taget. Jag kan varmt rekommendera Capio anorexi center i Varberg. Lite långt från er kanske...
Kram och hoppas att det går bra. Lider med hela familjen.

Karin

29 september 2013 07:58

Det går bra. Hon är nu 17 år och den finaste tjejen som finns.
Hon brottas med sina destruktiva tankar. Men landar oftast rätt.
Sedan en tid tillbaka har hon en pojkvän och många fina vänner som stöttat henne genom den svåra tiden men som nu är jämlika vänner.
Jag önskar att jag kunde lägga ut en bild på henne. Hon utstrålar liv och kraft. Jag älskar henne så mycket och ska erkänna att jag inte orkar läsa bloggen. Det är fortfarande ett sår. En mycket smärtsam tid som jag nu i efterhand inte riktigt förstår hur vi klarade oss igenom.

 
Jennie

Jennie

5 juni 2013 23:03

hoppas det går framåt. besök gärna min blogg http://tvahimlarpavarandra.wordpress.com om återhämtning från psykisk ohälsa (bla anorexi och borderline). lämna en kommentar om det är någonting du finner intressant eller givande.

må väl!

jennie

http://tvahimlarpavarandra.wordpress.com

 
Ingen bild

Anonym

1 juli 2013 17:06

Hur går det? Är hon frisk?

Karin

29 september 2013 07:58

Det går bra. Hon är nu 17 år och den finaste tjejen som finns.
Hon brottas med sina destruktiva tankar. Men landar oftast rätt.
Sedan en tid tillbaka har hon en pojkvän och många fina vänner som stöttat henne genom den svåra tiden men som nu är jämlika vänner.
Jag önskar att jag kunde lägga ut en bild på henne. Hon utstrålar liv och kraft. Jag älskar henne så mycket och ska erkänna att jag inte orkar läsa bloggen. Det är fortfarande ett sår. En mycket smärtsam tid som jag nu i efterhand inte riktigt förstår hur vi klarade oss igenom.

 
Ingen bild

M

3 augusti 2013 23:04

Hur går det nu?

Karin

29 september 2013 07:57

Det går bra. Hon är nu 17 år och den finaste tjejen som finns.
Hon brottas med sina destruktiva tankar. Men landar oftast rätt.
Sedan en tid tillbaka har hon en pojkvän och många fina vänner som stöttat henne genom den svåra tiden men som nu är jämlika vänner.
Jag önskar att jag kunde lägga ut en bild på henne. Hon utstrålar liv och kraft. Jag älskar henne så mycket och ska erkänna att jag inte orkar läsa bloggen. Det är fortfarande ett sår. En mycket smärtsam tid som jag nu i efterhand inte riktigt förstår hur vi klarade oss igenom.

 
Mamma med M

Mamma med M

14 juni 2014 00:54

Hej Karin
Jag har lusläst din blogg från första till nu, sista ordet. Och jag blir s glad att se vad du skriver om din tjej, och att vardagen går bättre. Att hon nästan är helt frisk!

Dina tankar hjälper mig genom det vi just nu måste igenom, och jag hoppas att vi hamnar rätt, och att min lilla Fågelunge vänder tillbaka och blir frisk och stark, precis som din.

Tack för att Du delade med dig.

http://anorexiamamman.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 24 januari 2016 09:57

Mamma – till – Anorexia   Förord   I flera år av vårt liv hade anorexian den största platsen, dagar och nätter ägde Anorexian min dotter, mig och vår familj. Under denna kamp, med matscheman och terapisamtal skrev jag ner mina tan...

Av Karin - 23 januari 2016 20:09

Det är tre år sedan jag slutade skriva. Kanske för att det vände. Skrivandet var ett sätt för mig att orka. Nu skriver jag på en bok utifrån bloggen. Jag vill tacka er alla som skrivit till mig och uppmuntrat mig att fortsätta att berätta om hur det ...

Av Karin - 29 september 2013 08:20

Det småduggar ute och vi står i hallen och tar på oss regnkläder för att gå ut med hunden och kanske ta en sväng förbi affären. Ute är det + 5 grader och precis på väg att mörkna. Vi går en stund i tystnad. När vi kommer till övergångsstället får vi ...

Av Karin - 11 augusti 2011 10:28

Jag ligger i sängen och läser aftonbladet. Det är en artikel om ätstörningar och anorexia. I vänsterspalten rekommenderar de några bloggar. Jag läser följande text; "Precis när vi kommer fram till bilen så kräks hon. Jag reagerar knappt. Så hemskt....

Av Karin - 10 augusti 2011 14:03

Jag vaknar av att sopbilen skramlar ute på gatan. Balkongdörren är på glänt så det känns som om de tömmer sopor vid sänggaveln.. Det blåser in kall luft och några regndroppar letar sig in genom springan i balkongdörren och in på sovrumsmattan. Jag gå...

Presentation

Min dotter håller på att svälta sig själv till döds
Hon, är en skör tunn tråd långt borta från sitt forna jag. Det värsta är den stundtals tomma blicken.

Fråga mig

87 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards