Alla inlägg under september 2013

Av Karin - 29 september 2013 08:20

Det småduggar ute och vi står i hallen och tar på oss regnkläder för att gå ut med hunden och kanske ta en sväng förbi affären. Ute är det + 5 grader och precis på väg att mörkna. Vi går en stund i tystnad. När vi kommer till övergångsstället får vi vänta på grön gubbe. Då säger hon det med något desperat och anklagande ton i rösten.

- Alla jävla läkare sa att jag skulle må bättre om jag gick upp men det gör jag inte. Du sa också det. Men jag mår skit!

Tankarna och ångesten kramar om min magsäck och jag tänker desperat. Vad ska jag svara? Vad ska jag svara?

- Du mår bättre. Nu kan du vara med dina kompisar. Gå på bio. Åka ensam till Stockholm med vänner över helgen. Du går full tid i skolan. Du har fullt med aktiviteter. Går på fest. Och du har både mitt och pappas förtroende att göra det.

Du äter alla måltider själv och du lever ett självständigt liv.

- Men jag är fet! Mina lår är äckliga.

Hon står där med regnbyxorna vida och fladdrande runt benen. Hennes förbannelse är att hon är så vacker. Oavsett om hon står med blött regnigt hår ute i den kalla septemberkvällen eller är välsminkad på en restaurang. Något hon alltid fått höra. För mej är hon vackrast i hela världen. Inifrån och ut. Jag väger mina ord.

- Du tjejen, tänk så här. Om du ska föreläsa, vilket är då viktigast för de som lyssnar. Vilken tröja du har på dej eller vad du säger? 

- Vad jag säger, svarar hon.

- Vad är viktigt för dej när du umgås eller väljer en vän?

- Att den är snäll och omtänksam.

- Hur stor roll spelar det vad vännen väger, frågar jag.

- Ingen, absolut ingen roll alls, svarar hon med neutral röst.

- Varför spelar det då så stor roll vad du väger?

- Det gör det inte längre, säger hon och kastar en pinne till vår hund som lyckligt springer efter.


Precis så här är vår tjejs liv just nu. Ätstörningen finns kvar. Jag skulle vilja beskriva det som om den ligger och väntar på att få ta mer plats. Anorexiamonstret är ersatt av ätstörningsmonstret. Ett monster vars uppgift är att skapa ångest. Alla människor har olika grader av ångest eller välmående. Ingen människa är konstant lycklig. Det gäller att finna balansen. 


Vi går tillsammans. Ett billarm hörs några kvarter bort. Livet är helt okey. Bitvis riktigt bra. Ibland riktigt dåligt.

Om jag ska vara efterklok så skulle jag stått på mej och åkt med henne till en klinik.

Men vi fick svaret att hon var för sjuk, för somatisk. Sen när hon började väga mer blev det en lång utandning och en paus för återhämtning. Till alla som vill veta vad vi gjorde rätt och vad vi gjorde fel är mitt svar:


Belöning och beröm har varit vår framgångsrika metod. Inga straff. Ingen projicering av skuld. Bit ihop och beröm. En tjej eller kille med anorexia straffar sig själv, hela tiden.


Vi borde åkt till ett behandlingshem mycket tidigare. Vi gjorde det inte alls. Vi var bara inlagda när det var somatisk fara för vår tjej. Sedan var det en bristfällig öppenvård. Vi borde stått på oss tidigare om vård på klinik.


Kvällen är sen. I konsumpåsen ligger det mjölk och kakor. Vi ska fika när vi kommer hem. Kommer hon att kräkas upp kakorna. Jag vet faktiskt inte. Kanske inte i dag. Och hon gjorde det inte i går. Hur det blir i morgon vet jag inte.





ANNONS

Presentation

Min dotter håller på att svälta sig själv till döds
Hon, är en skör tunn tråd långt borta från sitt forna jag. Det värsta är den stundtals tomma blicken.

Fråga mig

87 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mamma-till-anorexia med Blogkeen
Följ mamma-till-anorexia med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se