Direktlänk till inlägg 29 september 2013

Kanske inte i dag. Och hon gjorde det inte i går. Hur det blir i morgon vet jag inte.

Av Karin - 29 september 2013 08:20

Det småduggar ute och vi står i hallen och tar på oss regnkläder för att gå ut med hunden och kanske ta en sväng förbi affären. Ute är det + 5 grader och precis på väg att mörkna. Vi går en stund i tystnad. När vi kommer till övergångsstället får vi vänta på grön gubbe. Då säger hon det med något desperat och anklagande ton i rösten.

- Alla jävla läkare sa att jag skulle må bättre om jag gick upp men det gör jag inte. Du sa också det. Men jag mår skit!

Tankarna och ångesten kramar om min magsäck och jag tänker desperat. Vad ska jag svara? Vad ska jag svara?

- Du mår bättre. Nu kan du vara med dina kompisar. Gå på bio. Åka ensam till Stockholm med vänner över helgen. Du går full tid i skolan. Du har fullt med aktiviteter. Går på fest. Och du har både mitt och pappas förtroende att göra det.

Du äter alla måltider själv och du lever ett självständigt liv.

- Men jag är fet! Mina lår är äckliga.

Hon står där med regnbyxorna vida och fladdrande runt benen. Hennes förbannelse är att hon är så vacker. Oavsett om hon står med blött regnigt hår ute i den kalla septemberkvällen eller är välsminkad på en restaurang. Något hon alltid fått höra. För mej är hon vackrast i hela världen. Inifrån och ut. Jag väger mina ord.

- Du tjejen, tänk så här. Om du ska föreläsa, vilket är då viktigast för de som lyssnar. Vilken tröja du har på dej eller vad du säger? 

- Vad jag säger, svarar hon.

- Vad är viktigt för dej när du umgås eller väljer en vän?

- Att den är snäll och omtänksam.

- Hur stor roll spelar det vad vännen väger, frågar jag.

- Ingen, absolut ingen roll alls, svarar hon med neutral röst.

- Varför spelar det då så stor roll vad du väger?

- Det gör det inte längre, säger hon och kastar en pinne till vår hund som lyckligt springer efter.


Precis så här är vår tjejs liv just nu. Ätstörningen finns kvar. Jag skulle vilja beskriva det som om den ligger och väntar på att få ta mer plats. Anorexiamonstret är ersatt av ätstörningsmonstret. Ett monster vars uppgift är att skapa ångest. Alla människor har olika grader av ångest eller välmående. Ingen människa är konstant lycklig. Det gäller att finna balansen. 


Vi går tillsammans. Ett billarm hörs några kvarter bort. Livet är helt okey. Bitvis riktigt bra. Ibland riktigt dåligt.

Om jag ska vara efterklok så skulle jag stått på mej och åkt med henne till en klinik.

Men vi fick svaret att hon var för sjuk, för somatisk. Sen när hon började väga mer blev det en lång utandning och en paus för återhämtning. Till alla som vill veta vad vi gjorde rätt och vad vi gjorde fel är mitt svar:


Belöning och beröm har varit vår framgångsrika metod. Inga straff. Ingen projicering av skuld. Bit ihop och beröm. En tjej eller kille med anorexia straffar sig själv, hela tiden.


Vi borde åkt till ett behandlingshem mycket tidigare. Vi gjorde det inte alls. Vi var bara inlagda när det var somatisk fara för vår tjej. Sedan var det en bristfällig öppenvård. Vi borde stått på oss tidigare om vård på klinik.


Kvällen är sen. I konsumpåsen ligger det mjölk och kakor. Vi ska fika när vi kommer hem. Kommer hon att kräkas upp kakorna. Jag vet faktiskt inte. Kanske inte i dag. Och hon gjorde det inte i går. Hur det blir i morgon vet jag inte.





 
ANNONS
 
Amanda

Amanda

29 september 2013 09:51

Det är så fint du beskriver det - det vackra i misären, de där andningsluckorna men suktat efter så länge. Jag är glad att ni ser dem när de kommer - att ni inte missar dem, blinda av ångest och panik.

Jag pratade med min mamma igår. För det går bra nu. Jag bor ensam i en storstad, utbildar mig till fotograf, knyter kontakter och jobbar med bilder. Hon sa: "Förstår du inte att det är din tur nu? Man glömmer bort hur jobbigt det faktiskt varit! Men det är vår tur nu!"

Du är starkast i världen som orkar berömma det lilla som är så stort. En dag kommer hon vilja tacka dig men inte kunna för tacksamheten är så mycket större än hon någonsin trodde skulle få plats.

http://ordbruden.bloggplatsen.se

Karin

29 september 2013 11:05

Tack, jag blev väldigt berörd av ditt brev. Tack.
Kram
Karin

 
Ingen bild

Kristina

24 november 2013 14:21

Det du skriver är otroligt fint. Du uttrycker allt på ett sätt som får en att förstå precis hur du känner och man känner med dig direkt!
Jag vet att ni tillsammans kommer klara allt det här elände och att ni i framtiden kommer må mycket bättre. Jag håller tummarna för er, tack för att du delar med dig!
Kram Kristina

 
therese

therese

10 januari 2014 23:12

Har precis läst igenom alla dina blogg inlägg och som slutade i tårar. Så fint och så starkt! Du har fått mig att inse hur min mamma måste känna sig när hon oroar sig över min viktnedgång. Jag blir så förbannad på henne, kontrollera att jag äter allting, ringer runt och frågar kompisar om jag åt mat hos dem m.m Men det är bara för mitt eget bästa...

http://nattstad.se/thereseenman

 
Ingen bild

Emelie

7 februari 2014 13:54

Hej, jag håller just nu på med ett arbete i skolan om hälsa och jag ha valt att jobba med anorexia. Och det skulle verkligen uppskattas om du kunde berätta lite om hur din dotters anorexia har påverkat dig och andra i hennes närhet. Om du skulle ha lust med att göra det kan du skriva till mig på mail, mimmie99@live.se. Kram

 
Ingen bild

Kajsa

7 april 2014 20:00

Hejsan, jag antar att jag haft någon del av ätstörning, men då kändes det verkligen inte som någon brydde sig, jag klarade mig ur det själv men allt går skit igen, vetifan hur livet är men i alla fall, detta ger mig styrkan att försöka. Kanske är det värt att berätta för alla, kanske inte? Jag orkar inte att folk ska kontrollera mina matvanor då de verkligen inte är bra.
Puss tack för inspirationen.

 
Ingen bild

Matilda

1 februari 2015 07:31

Du skriver så otroligt målande och bra. Jag undrar så hur det har gått för er!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 24 januari 2016 09:57

Mamma – till – Anorexia   Förord   I flera år av vårt liv hade anorexian den största platsen, dagar och nätter ägde Anorexian min dotter, mig och vår familj. Under denna kamp, med matscheman och terapisamtal skrev jag ner mina tan...

Av Karin - 23 januari 2016 20:09

Det är tre år sedan jag slutade skriva. Kanske för att det vände. Skrivandet var ett sätt för mig att orka. Nu skriver jag på en bok utifrån bloggen. Jag vill tacka er alla som skrivit till mig och uppmuntrat mig att fortsätta att berätta om hur det ...

Av Karin - 3 november 2011 01:24

Det känns som om vi är på rätt väg.

Av Karin - 11 augusti 2011 10:28

Jag ligger i sängen och läser aftonbladet. Det är en artikel om ätstörningar och anorexia. I vänsterspalten rekommenderar de några bloggar. Jag läser följande text; "Precis när vi kommer fram till bilen så kräks hon. Jag reagerar knappt. Så hemskt....

Av Karin - 10 augusti 2011 14:03

Jag vaknar av att sopbilen skramlar ute på gatan. Balkongdörren är på glänt så det känns som om de tömmer sopor vid sänggaveln.. Det blåser in kall luft och några regndroppar letar sig in genom springan i balkongdörren och in på sovrumsmattan. Jag gå...

Presentation

Min dotter håller på att svälta sig själv till döds
Hon, är en skör tunn tråd långt borta från sitt forna jag. Det värsta är den stundtals tomma blicken.

Fråga mig

87 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mamma-till-anorexia med Blogkeen
Följ mamma-till-anorexia med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se