Alla inlägg den 24 januari 2016

Av Karin - 24 januari 2016 09:57

Mamma – till – Anorexia

 

Förord


I flera år av vårt liv hade anorexian den största platsen, dagar och nätter ägde Anorexian min dotter, mig och vår familj. Under denna kamp, med matscheman och terapisamtal skrev jag ner mina tankar. Jag skrev för att överleva. Tankar som nu blivit en bok till dig som har ett barn eller anhörig som intas av Anorexia. När en ätstörning drabbar en familjemedlem så påverkas alla. Perspektivet i den här boken är från mig som förälder. När vi befann oss i denna mörka kris hade jag så gärna velat läsa om andra mammor och pappors känslor och tankar som kommer när ens barn förändras, intas och börjar tyna bort. Den här boken är också till Alva, hennes småbröder, storasyster och till mig. Av hänsyn till min familj och dotter har jag valt att skriva under pseudonym. Det gör mig också friare till att beskriva alla skrymslen av känslor som anorexian tog fram hos oss. Jag hoppas att du som läser kommer att få en ännu vidare och större bild av hur anorexia kan inta en hel familj. Det som snurrade genom mitt huvud under denna tid var ett rätt uttjatat citat som ändå blev viktigt för mig; En dag ska vi dö men ALLA andra dagar ska vi leva. De orden fick mig att orka fortsätta kämpa.  Det här är en bok om att vara mamma till anorexia.

 


 

Datum 2010-12-20 vikt 36, 3 kg


I korridoren hasar det frusna skuggor insvepta i morgonrockar av flanell och värmande raggsockor på fötterna. Det luktar handsprit och uppvärmda plättar. Därute är det vinter, snön faller i sköra flingor och varma julstjärnor lyser i fönstren. Här slits tiden ifrån oss, här finns inga årstider, här finns bara oändlig väntan. Det är svårt att förklara vad vi går igenom. Jag förstår det knappt själv. Ett anorexiamonster har flyttat in i vår dotter. Vår ängel är mycket sjuk. Mitt ibland julsånger och doften av saffransbröd är vi i djup kris. Hon, är en tunn och skör tråd långt borta från sitt forna jag. Hennes hjärna orkar ibland inte tänka sina tankar klart. Det värsta är den stundtals tomma blicken. Nu är vi på sjukhus för att få hjälp.


 Jag sitter på en hård fåtölj som kan bäddas ut till en sovplats. Hon ligger på sängen under en gul landstingsfilt. Rummets belysning består av en plafond som sprider ett kallt och hårt ljus runt väggarna. Det finns inga tavlor bara sprickor i tapet och tak. De senaste veckorna har jag inte längre lyckats få henne att äta. Tillvaron har varit och är en kamp. Hon har anorexia nervosa. Vilket innebär att hon, med fokus, håller på att svälta sig själv till döds. Jag känner vanmakt. Åtta av tio överlever sin anorexia. Två av tio dör. Vanligast är att hjärtat stannar. Jag vill att hon ska leva. Jag vill ha tillbaka min gamla Alva. Jag vill att vi ska åka hem och fortsätta våra liv utan anorexia.


ANNONS
Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Min dotter håller på att svälta sig själv till döds
Hon, är en skör tunn tråd långt borta från sitt forna jag. Det värsta är den stundtals tomma blicken.

Fråga mig

87 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mamma-till-anorexia med Blogkeen
Följ mamma-till-anorexia med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se