Direktlänk till inlägg 24 januari 2016

Jag vill att hon ska leva.

Av Karin - 24 januari 2016 09:57

Mamma – till – Anorexia

 

Förord


I flera år av vårt liv hade anorexian den största platsen, dagar och nätter ägde Anorexian min dotter, mig och vår familj. Under denna kamp, med matscheman och terapisamtal skrev jag ner mina tankar. Jag skrev för att överleva. Tankar som nu blivit en bok till dig som har ett barn eller anhörig som intas av Anorexia. När en ätstörning drabbar en familjemedlem så påverkas alla. Perspektivet i den här boken är från mig som förälder. När vi befann oss i denna mörka kris hade jag så gärna velat läsa om andra mammor och pappors känslor och tankar som kommer när ens barn förändras, intas och börjar tyna bort. Den här boken är också till Alva, hennes småbröder, storasyster och till mig. Av hänsyn till min familj och dotter har jag valt att skriva under pseudonym. Det gör mig också friare till att beskriva alla skrymslen av känslor som anorexian tog fram hos oss. Jag hoppas att du som läser kommer att få en ännu vidare och större bild av hur anorexia kan inta en hel familj. Det som snurrade genom mitt huvud under denna tid var ett rätt uttjatat citat som ändå blev viktigt för mig; En dag ska vi dö men ALLA andra dagar ska vi leva. De orden fick mig att orka fortsätta kämpa.  Det här är en bok om att vara mamma till anorexia.

 


 

Datum 2010-12-20 vikt 36, 3 kg


I korridoren hasar det frusna skuggor insvepta i morgonrockar av flanell och värmande raggsockor på fötterna. Det luktar handsprit och uppvärmda plättar. Därute är det vinter, snön faller i sköra flingor och varma julstjärnor lyser i fönstren. Här slits tiden ifrån oss, här finns inga årstider, här finns bara oändlig väntan. Det är svårt att förklara vad vi går igenom. Jag förstår det knappt själv. Ett anorexiamonster har flyttat in i vår dotter. Vår ängel är mycket sjuk. Mitt ibland julsånger och doften av saffransbröd är vi i djup kris. Hon, är en tunn och skör tråd långt borta från sitt forna jag. Hennes hjärna orkar ibland inte tänka sina tankar klart. Det värsta är den stundtals tomma blicken. Nu är vi på sjukhus för att få hjälp.


 Jag sitter på en hård fåtölj som kan bäddas ut till en sovplats. Hon ligger på sängen under en gul landstingsfilt. Rummets belysning består av en plafond som sprider ett kallt och hårt ljus runt väggarna. Det finns inga tavlor bara sprickor i tapet och tak. De senaste veckorna har jag inte längre lyckats få henne att äta. Tillvaron har varit och är en kamp. Hon har anorexia nervosa. Vilket innebär att hon, med fokus, håller på att svälta sig själv till döds. Jag känner vanmakt. Åtta av tio överlever sin anorexia. Två av tio dör. Vanligast är att hjärtat stannar. Jag vill att hon ska leva. Jag vill ha tillbaka min gamla Alva. Jag vill att vi ska åka hem och fortsätta våra liv utan anorexia.


 
ANNONS
 
Ingen bild

Jenny

2 februari 2016 08:22

Kan inte ens leva mig in i hur du känner som förälder. Jag vet bara hur jag kände som anorektiker. Anorexin tog hela min ungdom ifrån mig, i 9 år var jag sjuk, men till slut hade jag förlorat för mycket i mitt liv och bestämde mig för att söka hjälp och bli frisk.Hade jag inte gjort det hade jag nog inte varit vid liv dag. Tack för att du delar med dig av att vara anhörig och ol din dotters anorexi.

Karin

Tisdag 2 maj 12:05

Hej!
Jag ber om ursäkt för mitt sena svar. Det var en period i våra liv då det mesta var kaotiskt. Nu håller bloggen på att bli en bok och i samband med detta har jag gått in och läst igenom alla hundratals frågor som ligger obesvarade. Jag är uppriktigt ledsen över att du inte får mitt svar förrän nu.

Min tjej har blivit en ung kvinna. Hon utbildar sig, har blivit sambo och skrattar mycket. När hon är stressad kommer sjukdomen fram, men i dag är hon medveten om den och kan oftast hantera sina skov.

Kram
Karin

 
Isabelle och Lucas

Isabelle och Lucas

25 februari 2016 06:00


Hej på dig !!!.

Mår hon bättre nu din Dotter ??!! :-/

// Med vänlig hälsning Isabelle //

http://www.---0o0---llsabellell---0o0---.bloggagratis.se

Karin

Tisdag 2 maj 12:05

Hej!
Jag ber om ursäkt för mitt sena svar. Det var en period i våra liv då det mesta var kaotiskt. Nu håller bloggen på att bli en bok och i samband med detta har jag gått in och läst igenom alla hundratals frågor som ligger obesvarade. Jag är uppriktigt ledsen över att du inte får mitt svar förrän nu.

Min tjej har blivit en ung kvinna. Hon utbildar sig, har blivit sambo och skrattar mycket. När hon är stressad kommer sjukdomen fram, men i dag är hon medveten om den och kan oftast hantera sina skov.

Kram
Karin

 
Ingen bild

Malin

20 juli 2016 21:35

Hej Karin!
För några år sedan läste jag din blogg, läste allt rakt igenom. Och dina ord berörde mig så otroligt mycket. De fick mig att förstå hur det kan ha känts för min mamma, som just i den stunden också såg mig tyna bort. I klorna på anorexin, gjorde jag allt för att hålla henne på så långt avstånd som möjligt. Hon var fienden, hon som försökte förstöra, som försökte kontrollera mig och göra mig tjock. Att läsa din blogg blev en möjlighet för mig att förstå och se situationen ur hennes perspektiv. Vi kunde till och med börja prata. Att prata om era upplevelser blev ett sätt att indirekt prata om oss själva, vilket var nytt.
Nu, tre år efter att jag fick min diagnos och kommit en lång bit på vägen mot tillfrisknad, har jag och mamma en bättre relation än någonsin. Jag kämpar varje dag för att hålla den verkliga fienden, anorexin, på avstånd istället för mamma. Idag gick jag in på din blogg igen för att se om du skrivit något nytt och grät lite medan jag läste detta inlägg. Ett sådant helvete det varit. Jag är så glad för er skull att det är förbi. Du är oerhört duktig på att skriva och jag kan inte uttrycka i nog starka ord hur viktig din blogg varit, för mig och säkert många andra. Därför ser jag fram emot din bok. Du gör något så modigt, starkt och viktigt som skriver den. Den behövs! TACK!

Karin

Tisdag 2 maj 12:05

Hej!
Jag ber om ursäkt för mitt sena svar. Det var en period i våra liv då det mesta var kaotiskt. Nu håller bloggen på att bli en bok och i samband med detta har jag gått in och läst igenom alla hundratals frågor som ligger obesvarade. Jag är uppriktigt ledsen över att du inte får mitt svar förrän nu.

Tack för dina fina ord!

Min tjej har blivit en ung kvinna. Hon utbildar sig, har blivit sambo och skrattar mycket. När hon är stressad kommer sjukdomen fram, men i dag är hon medveten om den och kan oftast hantera sina skov.

Kram
Karin

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 23 januari 2016 20:09

Det är tre år sedan jag slutade skriva. Kanske för att det vände. Skrivandet var ett sätt för mig att orka. Nu skriver jag på en bok utifrån bloggen. Jag vill tacka er alla som skrivit till mig och uppmuntrat mig att fortsätta att berätta om hur det ...

Av Karin - 29 september 2013 08:20

Det småduggar ute och vi står i hallen och tar på oss regnkläder för att gå ut med hunden och kanske ta en sväng förbi affären. Ute är det + 5 grader och precis på väg att mörkna. Vi går en stund i tystnad. När vi kommer till övergångsstället får vi ...

Av Karin - 3 november 2011 01:24

Det känns som om vi är på rätt väg.

Av Karin - 11 augusti 2011 10:28

Jag ligger i sängen och läser aftonbladet. Det är en artikel om ätstörningar och anorexia. I vänsterspalten rekommenderar de några bloggar. Jag läser följande text; "Precis när vi kommer fram till bilen så kräks hon. Jag reagerar knappt. Så hemskt....

Av Karin - 10 augusti 2011 14:03

Jag vaknar av att sopbilen skramlar ute på gatan. Balkongdörren är på glänt så det känns som om de tömmer sopor vid sänggaveln.. Det blåser in kall luft och några regndroppar letar sig in genom springan i balkongdörren och in på sovrumsmattan. Jag gå...

Presentation

Min dotter håller på att svälta sig själv till döds
Hon, är en skör tunn tråd långt borta från sitt forna jag. Det värsta är den stundtals tomma blicken.

Fråga mig

87 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mamma-till-anorexia med Blogkeen
Följ mamma-till-anorexia med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se