Anna

23 februari 2011 13:18

Hejsan! Väldigt tänkvärd blogg... jag är 13 år gammal och läste alltihop! väldigt, väldigt tänktvärt och välskriven blogg. min fråga är om din dotter vet om denna blogg?

Karin

23 februari 2011 15:19

Hej!
Ja. Men jag heter egentligen något annat. Gör så för hennes skull.
Kram

Alexandra

22 februari 2011 21:20

Hej det måste vara hemskt att ha det såhär! Hur gammal är din dotter? Kämpa på!

Karin

22 februari 2011 22:37

Hej!
14 år.
Kram!

Sofia

20 februari 2011 16:27

hej mitt namn är Sofia och jag håller på med ett skolarbete om Anorexia.Jag undrar om jag kan få mejla några frågor till dig angående din situation? tack :)

Karin

22 februari 2011 22:36

Hej!
Jag försöker att hålla näsan ovanför vattenytan. Jag blir jätteglad om du läser min blogg. Men jag vet inte om jag orkar svara på frågor.
Kram!

Emelie

22 februari 2011 21:03

Jag tycker du verkar otroligt starkt. Kom kollar din blogg nästan varje dag. Får man fråga om hon kommer klara sig ur detta? Och hur gammal e hon? Hur länge har hon haft detta? Ursäkta frågorna ha det bäst

Karin

22 februari 2011 21:34

Hej!
Tack. Jag vet inte om hon kommer att klara sig ur detta. Hon är fjorton år. Det började för ett år sedan.
Kram

Julia

21 februari 2011 21:46

Det måste vara hemskt att leva som förälder, och att veta att sitt barn inte mår bra, men inte kan göra något.
Även efter ''bara'' tre inlägg av ditt och din familjs liv, har fått mig att tänka hur hopplöst människolivet är, om man lever som din dotter och du.
Men jag kan säga att jag känner på mig att det blir bättre, ge inte upp hoppet, för det kommer bli bättre!
(Btw, du skriver jättefint, bara väntar på ditt nästa inlägg.)
Lycka till!
- Julia
PS. Igentligen var detta inte en fråga, men skitsamma... xd

Karin

21 februari 2011 22:57

Jag säger bara. Tack, din "fråga" värmde.

Emma

18 februari 2011 15:39

Du borde skriva en bok! :) skriver jätte bra! Kramar

Karin

20 februari 2011 22:17

Hej!
Tack för din uppmuntran!

pernilla

18 februari 2011 13:18

Hej. Jag vill bara försöka intala dig att orsaken till din dotters ätstörningsproblematik inte är ditt fel. Jag vet hur du känner dig, fylld med ångest och hjälplöshet och en stark oro varje dag. Min syster har varit i det träsket i 10 års tid. Anorexia nervosa är en hemsk sjukdom. Med rätt behandling och behandlare, som kan motivera och stötta. Håller jag mina tummar att din dotter kommer till insikt. Ifall du inte får vägledning får behandlare om information och kunskap om hur du ska bemöta din dotter. Fråga. Fråga om allt. Det viktigaste är att du inte ger upp hoppet utan. Man kan bli frisk från ätstörningar.
//Pernilla

Karin

20 februari 2011 22:17

Hej!
Tack för din omtanke!