Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Karin - 9 maj 2011 14:34

Telefonen ringer ihärdigt i hallen. Jag reser mej från middagsbordet och går ut för att svara. Jag vet att det är hon.

- Varför undviker du mej, säger hon med låg röst.

- Jag undviker dej inte, svarar jag.

- Du vill inte vara med mej, säger hon lågt.

- Kära du, du vet att jag ska opereras i dag så därför får du vara hos pappa tills i morgon.

- Du undviker mej. Varför kan jag inte få vara med Martin?

- Du vet han jobbar ju och du behöver en vuxen hela tiden eftersom du har anorexia och inte klarar av att ta ansvar för att äta själv.

- Du undviker mej, säger hon entonigt.


Jag står i hallen och kommer på mej med att tända och släcka lampan som står på den vita byrån. Tänd, släck, tänd, släck. Inombords är jag helt matt.


- Vet du, jag undviker dej inte hjärtat. I morgon ska jag opereras och det gör att jag inte kan äta lunch med dej.

- Du undviker mej, säger hon igen och slänger på telefonen.


Jag lägger också på och går tillbaka och sätter mej för att fortsätta äta. Helst skulle jag bara vilja skrika rakt ut. JAG ORKAR INTE MER!


Min mobil plingar till. Det är hon. "Jag vet att du inte vill vara med mej", står det i meddelande fönstret. Jag ska precis svara då telefonen börjar ringa i hallen.



Av Karin - 21 april 2011 12:27

När regnet slår emot dig där du går

och du är fredlöst villebråd

då vill jag va med dej i tusen år

för att jag älskar dej


När nattens stjärnor börjar visa sej

och ingen finns där som kan trösta dej

då ska du alltid ha ett hem hos mej

för att jag älskar dej


Jag står ensam i köket och diskar, Bob Dylans låt "To Make You Feel My Love"

med Svensk text av Mikael Wiehe går på repeat. Om och om igen lyssnar jag på den. Hon kommer in i köket. - Varför spelar du den här låten hela tiden? frågar hon. - För att jag tänker på dej när jag hör den, svarar jag.

Jag ser att hon blir både ledsen och glad när jag säger det. Grytorna efter disken ligger på köksbänken bredvid den blåa disktrasan. Jag torkar av händerna på byxorna och drar henne tätt intill mej och sjunger i hennes öra.


Jag vet du inte har bestämt dej än

men du kan tro på mina ord

Och jag förstod redan för länge sen

det  …. ska bli bättre än du tror.


Mina armar når lätt runt henne och hennes lilla tunna kropp sluts in i min famn.


Jag kan offra allting som jag har för dej

Krypa naken genom staden för dej

Ingenting kan någonsin hindra mej

för att jag älskar dej.


Hon knäpper sina händer runt min rygg och vi gungar tyst till det lugna pianokompet och Ebba Forsbergs mjuka och inlevelsefulla röst.


Nu rasar stormen över öppet hav

och genom tvivlets/sorgens mörka skog

Framtidens vindar blåser himmelen klar

Allting ska bli bättre än du tror


Jag märker att hon gråter. Det gör jag också. Jag vill bara att allt ska bli bra.

Jag vill det så mycket, mest av allt i hela världen.


Jag vill se dej lycklig, jag vill se dej le

Ge dej allting du velat ha

Allt som du drömt om ska bli av en dag

för att jag älskar dej


http://www.youtube.com/watch?v=LADZ9P6kBn8

Av Karin - 5 april 2011 13:44

Solen skiner, det droppar från taken och folk sitter med öppen jacka på cafeér i vårsolen. Jag tycker att alla är så vackra. Hela världen är vacker. Min dotter är vacker. Det skiner om henne. Fast hon har gått upp i vikt så är hon glad. 

Det strålar även om sköterskan när hon ger mej sin gula postitlapp. 400 gr upp!

För andra veckan i rad dessutom.


Hon är ju så mycket mer än kilo och gram. Men just nu är det fokus på detta. Hon hatar när jag frågar ivrigt om hennes vikt för hon säger att då ser jag inte henne utan bara hennes anorexia. Hon smäller lite i bildörren när vi sätter oss i bilen för att köra hemmåt. Men det känns lite som om hon smäller mest för smällandets skull. Jag vill vara glad.


Det känns som om jag fått ny energi. Och den svämmar över även på henne. Jag skruvar upp musiken på radion och sjunger med; "Crazy in love" lalala laaa!


Jag är glad. För vägningen i dag visade 400 gr upp, solen skiner och vi ska klara det här. Det finns inga andra alternativ.

I dag är en bra dag.

Av Karin - 4 april 2011 08:47

Det är ett härligt vinterväder ute. Jag går med yngsta sonen till skolan. Min dotter är och hälsar på hos sin pappa. Hon åkte dit igår. Det känns alltid lite jobbigt när hon åker. Kanske beror det på att hon rätt snabbt kommer tillbaka uppriven och ledsen.


Vi har haft en lugn morgon, ätit det vi velat. Vi går tysta i snöslasket hand i hand,

i något slags samförstånd om att vi har det fint.


När vi kommer fram till skolgården får vi springa sista biten. Han springer snabbare än mej och skrattar gott när han märker att jag faktiskt inte hänger med. I kapprummet får jag en lång kram innan han går in i klassrummet och sätter sig vid sin bänk. Jag vinkar i dörren till honom. Han vinkar lite diskret tillbaka.


Jag går raskt tillbaka hem. Stänger och låser dörren. I dag ska jag jobba hemmifrån. Det är tyst i huset. Jag är ensam. Kaffebryggaren puttrar och ger en doft av nybryggt kaffe. Jag mickrar en bulle och sjunker ner på köksstolen framför datorn. Precis när jag satt mej så börjar mobilen att ringa, på displayen står det hennes pappas namn.


Det bränner till i magen. Det brukar betyda att något är fel. Jag svarar.

Innan jag har hunnit säga något så hör jag hennes upprörda röst.

"Hämta mej, hämta mej. Han är inte riktigt klok. Du måste hämta mej. Jag kan inte vara här. Jag mår så dåligt".


Jag kan skriva under på att han kanske inte är en person som jag skulle vilja tillbringa ledig tid med men han är klok, ibland i alla fall. Nu ställs anorexian på sin spets. Vem är det jag pratar med? Anorexiamonstret som måste äta upp mackan eller en ung tonårstjej som är osams med sin pappa?


"Hämta mej, hämta mej"! Hennes röst är rädd och förtvivlad. Desperationen skär igenom telefonen.


Nu sitter jag i bilen och väntar nedanför hennes pappas port. För oavsett om det är anorexian eller hon som skriker efter mej så kommer jag. Då får psykologerna analysera ihjäl mej. Men jag klarar inte av att säga, "Du får lösa det där med pappa. Ring mej om två dagar när vi kommit överens om att du ska komma hem till mamma igen.


Jag gör säker massor av fel. Hela tiden. Men grejen är att även när jag gör alla rätt så blir det ändå fel. Hon kommer in och sätter sig i bilen.

"Har du ätit frukost", frågar jag. "Nä", svarar hon. "Då åker vi hem och äter frukost", säger jag.

Av Karin - 3 april 2011 20:39

Överallt i hennes rum fladdrar lågorna från tända värmeljus som sprider en doft av nygräddade kanelbullar. Hon säger att doften av nybakade kanelbullar gör henne lugn. Jag borde väl baka men jag orkar inte riktigt. Det är svårt att baka med ett anorexiamonster. 


Medan jag drar av påslakanet från hennes täcke så konstaterar jag att jag nog börjar att tappa orken. Jag känner mej som en ballong som sakta men säkert pyser ut luft. Jag vet faktiskt inte längre riktigt vad jag ska göra. Hur länge ska monstret äga delar av hennes liv och hennes tankar?


En halv macka faller ur hennes kuddfodral. Osten har krullat upp sig i kanterna. Jag kastar den halvätna mackan hårt i golvet. Brödbitar sprätter över hela mattan.


Hur länge ska mina dagar, ja hela familjens dagar styras av hennes ätstörningar?

En objuden gäst som ockuperat våran dotter, vårt hem och vårt liv.


Jag stoppar ner de smutsiga sängkläderna i tvättkorgen och går ner i källaren för att tvätta. När jag går nedför trappan så snubblar jag till och sätter mej hårt på rumpan i trappan med tvättkorgen i famnen. 


Om jag sitter stilla, helt stilla så kanske allt det jobbiga försvinner.  Tänk om jag kunde vrida tillbaka tiden och se när det gick fel. Vad var det som gjorde att just vår dotter blev intagen av djävulen själv? Jag kanske aldrig får svaret på denna fråga. Men sängkläderna behöver tvättas ändå. Maten ska lagas och livet ska levas oavsett om vår objudna gäst sitter vid bordet eller inte. Det går tungt nu.

Av Karin - 3 april 2011 13:07

De är ute på gatan och spelar fotboll. Hon springer energiskt efter bollen.

Jag stannar till och tänker att det där ser ut som den perfekta lyckobilden av familjen. Storasyster och lillebror som sparkar boll.

Skillnaden är bara att hennes största anledning till att delta i leken med lillebror är att förbränna kalorier.

Av Karin - 2 april 2011 08:41

TV:n småsurrar trevligt i bakgrunden. Sönerna leker på övervåningen och maken fingrar på sin laptop. Det luktar nygräddad sockerkaka och jag ligger sockerstinn och halvsover på soffan. Harmoni.

Telefonen ringer i hallen och min man går för att svara. Jag hör direkt på hans röst att det har hänt något. Han fumlar efter en penna och skriver upp ett telefonnummer på ett använt kuvert som ligger på byrålådan.

Jag ligger så skönt i soffan, vill inte kliva upp, vår dotter är hos en kompis. Någonstans i min sömndruckenhet förstår jag att det är någonting med henne.


- ”Du ska ringa Annas mamma”, säger min man och ger mej lappen med mobilnumret och telefonen. Jag knappar in numret. I andra änden av telefonen möts jag av en gråtande och chockad människa. Hon berättar att hon kommit på vår dotter med att kräkas på toaletten två gånger denna kväll. Hennes röst är upprörd och anklagande, som om hon tror att det hon nu sett är något vi inte vet eller bryr oss om att ta tag i. Jag försöker att lugna henne med att säga att vi jobbar allt vi kan med att få bukt med hennes anorexia. Och att just i kväll hade vi låtit henne gå till sina kompisar för att låta det friska i hennes liv ta plats.


Att vi lever med matschema och kontroll 24 timmar om dygnet.

Mamman gråter i telefonen. Jag tröstar.


Någonstans inuti mej brister det igen något. I vår kamp har jag inte haft tid att ens reflektera över ”vad ska andra människor tänka”, nu kommer denna insikt nära mej den naffsar mej i nacken och morrar mej i örat. ”Vad ska andra människor tänka”.


Jag har satt mej upp i soffan, sockerkasdoften känns nu bara instängd och unken, TV:n skrällig och pojkarnas lek för högljudd. Mamman i ändra änden av luren vill inte ta ansvar för vår flicka utan vill att vi hämtar henne genast.


- Självklart, säger jag vänligt men inombords vill jag bara skrika ”jävla satans kärring jävel, fattar du inte att vår sjuka dotter behöver får vara med kompisar i två timmar även om hon kräks tio gånger på toaletten under denna tid”. Men det säger jag naturligtvis inte, utan ber snällt om ursäkt för att hon har fått bli så upprörd denna fredags kväll.


Jag lägger på. Min man har medan jag pratat, plockat undan vårt kvällsfika från vardagsrumsbordet. Han sätter sig bredvid mej och stryker mej på ryggen. ”Jag hämtar henne”, säger han. Vi konstaterar båda två att vi lever i en sjuk värld, att våra normer flyttats fram. Läkarna, psykologerna och vi söker förklaringar kring hennes sk ofrivilliga kräkningar. De kan komma helt plötsligt, i bilen, i klassrummet, när vi promenerar, är och handlar, överallt dessa kräkningar.


Även fast jag städar med tallbarr doftande såpa så känner jag denna sura doft av spya överallt i vårt hem. Det är nog därför jag börjat baka så mycket. Jag vill att det ska lukta annat än kräk in i vårt hem.


Det är så sorgligt att vår tjej har anorexia och det är så sorgligt att denna sjukdom ställer henne i stor ensamhet och i ett utanförskap. Mamman som ringde ville säkert väl. Hon trodde att det hon berättade för oss var något nytt. Men det var det inte. Det är vår vardag.  För henne var det en chock.


Ute är det mörkt, jag hör hur maken startar bilen och kör iväg för att hämta hem vår lilla sparv. Jag lägger mej på soffan och drar en filt  över huvudet. I mörkret ska jag samla kraft för att orka möta henne när hon kommer hem. Det kommer att bli en lång natt.

Presentation

Min dotter håller på att svälta sig själv till döds
Hon, är en skör tunn tråd långt borta från sitt forna jag. Det värsta är den stundtals tomma blicken.

Fråga mig

87 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards