Senaste inläggen

Av Karin - 1 april 2011 16:44

Vindrutetorkarna gnuggar hårt mot rutan som fylls med blötsnö. Jag ligger bakom en långtradare. Det är dålig sikt inte bara på grund av vädret och dåliga torkarblad. Jag är ynklig. Tårarna rinner. Det gör ont i hela kroppen på mej.


Bilen kränger till då jag kommer för nära en upplogad kant som ligger mitt på den breda vägen. Mina knogar vitnar när jag kramar ratten för att inte köra av vägen.

Jag möter min egen blick i backspegeln, jag ser helt enkelt fördjävlig ut.

Varje dag kör jag henne till skolan, det är 40 minuters körtid enkel väg. Och varje gång jag släppt av henne och blir ensam i bilen så kommer tårarna.


Det är som om jag går med en ständig klump i halsen som pulserar och värker. Jag försöker verkligen att vara stark men det är svårt.


Ibland så funderar jag allvarligt på att köra av vägen och in i ett träd. Men vad skulle hända med henne då? Vem skulle då se till att hon äter? Vem skulle trösta henne när hennes ångest kommer? Jag är en spänd sträng som skruvas åt lite till och lite till. Tänk om jag går av? Jag får inte gå av.


Vindrutetorkarna jobbar på högvarv. Motorn vrålar rakt ut när jag glömmer att växla upp och accelererar för att köra om. Jag vill hem. Dra ner rullgardinen, sno av hennes lugnande tabletter, sova, glömma och vakna i en värld där flickorna är knubbiga.


Jag bromsar ner farten och fullföljer inte min omkörning utan lägger mej snällt bakom en långtradare som stänker mer smutsig blöt snö på billrutan.

Jag tittar på klockan. Om 20 minuter är jag framme. Så jag kan gråta en liten stund till.

ANNONS
Av Karin - 29 mars 2011 14:05

Solen lyser starkt in genom fönstret i samtalsrummet. Det är ett perfekt vårvinter väder, minus tre grader och sol. Men jag sitter inne med två ”terapeuter”. Den ena med bred Skellefteå dialekt och den andra pratar ”Pitéfint”.

”Ha du försökt att andes i fyrkant”? Frågar den ena av dom. Hennes huvud är lätt framåtlutat. Jag undrar tyst om hon kommer att få bekymmer med nacken.

”Ha du de”? Frågar hon med lite högre röst.

Jag försöker att låta allvarlig, det finns dessutom inte så mycket att skratta åt just nu, men ändå så tycker jag att situationen är surrealistiskt komisk”.

I soffan bredvid mej sitter min dotter som ska få hjälp att hantera sin ångest. Så det är verkligen ingen roliga timme.

”Om jag har andats i fyrkant”? Frågar hon artigt.

”Ja, har du de”? Säger terapeuten och ler stort och vänligt. Det här känns som en sketch från solsidan. Jag funderar på om jag ska bryta in, men min dotter hinner svara.

”Kan ni förklara hur man andas i fyrkant”? Frågar hon och drar ner tröjärmarna nedanför sina frusna och röda händer.

”Se du tavlan som häng där på väggen”? Hon med de kommande nackproblemen, pekar med hela armen mot tavlan som föreställer en solnedgång.

”Om du tänk att du andas ut mot ena hörnet och in mot det andra”.

”Men varför då”, frågar min dotter? Jag kan inte låta bli att le, det ÄR en relevant fråga.

”För åh lugen ne dä”, säger nacktanten och skjuter upp glasögonen som halkat ner på näsan.

Egentligen är det väldigt sorgligt. Den ångesthantering som erbjuds är andning, en fyrkantig tavla och dess ram. När vi efter en 50 minuters frågestund skakar hand med damerna i linnekläder känner jag mej nästan mer förtvivlad än innan vi kom in i rummet. Vi går tysta genom korridoren. I väntrummet sitter det en mamma i lila täckjacka och svarta blanka stövlar. Bredvid henne sitter en lika klatschig tjej i röd polo vit täckväst och adidasskor . Den unga tjejen, som troligtvis är hennes dotter, tuggar tuggummi och blåser stora bubblor som smäller högt.

Trots min nyinköpta rosa stickade sjal känner jag mej grå och tråkig. Blek och utan kraft.

När vi kommer ut i den starka vårsolen drar jag ett djupt andetag och sticker in min hand under min dotters tunna arm. Tillsammans går vi armkrok mot parkeringen. Hon nynnar lite. Precis när vi kommer fram till bilen så kräks hon. Jag reagerar knappt. Så hemskt. Anorexian, kräkningar och ångest har blivit vår vardag.

Medan hon torkar sig i munnen säger hon; ”Mamma, jag hann inte andas i fyrkant”.

”Nä, vem hinner det”? Tänker jag.

ANNONS
Av Karin - 26 februari 2011 21:34

Hon är orolig och stressad. Lätt framåtlutad går hon snabbt genom affären och lyfter upp och betraktar allt jag lägger ner i vagnen. Hennes storasyster är med och handlar. Lugn och trygg går hon ett par steg bakom sin syster. Jag älskar mina båda döttrar innerligt och just nu är jag varm i hela kroppen och djupt tacksam för storasysters sätt att hantera denna uppstressade situation.  Vi är och handlar till hennes ”tjejmys” kväll. Alla tjejer i klassen ska komma hit och sova över. Jag har bestämt mej för att med alla krafter och med alla medel göra så att det friska ska breda ut sig, täcka över och kväva det sjuka.

När vi kommer till snacksavdelningen blir det riktigt jobbigt för henne. Jag lägger ner en påse med ostbågar i vagnen.

”Ingen som kommer tycker om ostbågar”, säger hon och lyfter tillbaka påsen i hyllan. Storasyster står bakom och betraktar. Jag lägger ner ostbågspåsen igen och säger, ”Då äter jag upp ostbågarna, för jag tycker om ostbågar”. En kort stund så tror jag nästan att hon tänker slå till mej.

”Jag vill ha popcorn”, säger hon. Jag vet att de popcorn hon vill ha är någon light variant. I korgen ligger det popcorn med smörsmak. Jag är väl medveten om att jag utmanar henne och även väl medveten om att det kan vara ren tortyr för en anorektiker att gå och handla. Då helt plötsligt frågar hon om vi ska köpa godis också. ”Absolut”, svarar jag.


På väg mot godishyllan går vi förbi läsken. Nu är det storasyster som tar kommandot och lägger ner en Cola och en Fanta med motiveringen att det är läsk som alla tycker om. För att hon inte ska börja argumentera om lightläsk börjar jag diskutera med hennes storasyster om det verkligen räcker med två. Innan storasyster hinner svara så gör hon det med ett tvärsäkert;

”Absolut”.

”Men ni är ju åtta stycken”, säger jag. Men nu ser jag på henne att gränsen är nådd så vi går till kassan och betalar. Jag kan alltid åka tillbaka och handla mer.


När vi kommer hem tar jag ett varv med damsugaren. Mellan kuddarna i soffan hittar jag en undangömd halväten macka. Det går inte längre att bli arg eller ledsen. Allt detta smusslande och fifflandet med mat är vardag.


Hon tänder ljus och tillsammans gör vi fint. Jag ser att hon är glad och förväntansfull. Självklart så är hon stressad. Sedan jul går hon bara halva dagar i skolan och vi har varit inlagda i drygt tre veckor. Hon har kommit ifrån sina tjejkompisar. Nu ska hon vara värdinna. Vi bäddar i gillestugan. Allt känns så helt underbart normalt!


Klockan sex ringer det på dörren. Där står de alla på bron. Så fina och friska. Glada röster, skor och mössor fyller hela hallen. De pratar och skrattar i munnen på varandra. Det känns helt fantastiskt. Hon är lite forcerad men jag ser att de förstår. De tycker om henne och har längtat efter den ”gamla” spralliga tjejen.


Tänk, min tjej står där, rosig om kinderna och med skratt i blicken. Så njutbart att se. Jag vill stanna tiden.Efter en stund så är de fullt i gång med att spela ”galen panna” och jag lagar mat. Vårt hus är sprängfyllt med skratt. Colan och Fantan tar slut och jag får åka och köpa mer.


Senare på kvällen sätter jag mej på övervåningen och ser på TV. Jag har bara suttit en liten stund när jag hör hennes snabba steg uppför trappen.

”Mamma jag råkade spy, det kom spya i håret”, säger hon. Framför mej står en tunn liten olycklig tjej i jeans, vitt linne och blå kofta. Min dotter. På ena strumpan ligger det kvar en liten klick av spya.

”Var kräktes du”? Frågar jag med lugn röst.

”I köket”, svarar hon.

"Var det en sådan där ofrivillig kräkning", undrar jag.

”Ja, förlåt det var inte meningen”, säger hon.

”Det vet jag”, svarar jag och ber henne gå och duscha bort kräket från håret.


Från vardagsrummet hörs glada obekymrade röster. I min mage finns det en stor klump. Jag skyddar henne från dom andra. De märkte inte vad som hände. Det räcker med att de vet att hon har anorexia. Att hon får ofrivilliga kräkningar för att hon ätit fem godisar behöver de inte veta. Efter en stund sitter hon med dem igen. De ser på melodifestivalen.


Jag går upp för trapporna för se på TV och andas lite. Min puls slår snabbt. Jag är beredd. Hela tiden är jag beredd. Jag sätter TV:n på ljudlöst och lyssnar på alla skratt och röster från undervåningen. Ska försöka att slappna av lite så jag orkar lite mer lite till.

Av Karin - 25 februari 2011 18:55

På tallriken ligger det fyra fiskpinnar en klick mos, majs, tomater och en citronskiva. Vi skojar och pratar om veckan som varit. Alla är vi rätt fredagsmöra.

Det är lillebror som önskat fiskpinnar till middag. Hon äter små tuggor och försöker låta glad fast jag ser att det går tungt för henne. Med kniven skalar hon skickligt bort det panerade höljet på fisken. Nu ligger de där som små ömsade skinn.


”Du får äta upp allt eller ta en till fiskpinne”, säger jag. Lillebror frågar något som jag svarar på. I samma stund reser hon sig upp med en tallrik som nu är tom.

”Vänta”, säger jag och reser mej.

Jag går fram till henne och ber henne att ta fram handen under tröjärmen och öppna den. Hon tvekar, men gör som jag säger. Där i den smala handen ligger det en halv sönderkramad fiskpinne. Jag tittar på henne och innan jag hinner med så ger jag ifrån mej en suck. Hon stoppar den halva söndermosade fiskpinnen demonstrativt i munnen. Hennes kindben syns tydligt genom den tunna huden när hon tuggar. Varje tugga hon tar gör att käkbenen avspeglar sig i hennes ansikte.

”Kan jag gå nu?”, frågar hon irriterat.

”Älskade du”, säger jag så mjukt jag bara kan. ”Jag kan inte bli frisk åt dej, du måste vilja själv”. Hon stampar hårt med hälarna mot golvet och drar igen dörren till sitt rum med en smäll. Ska jag gå efter? Eller sätta mej med de andra? Jag sätter mej vid köksbordet igen. Lillebror och min man äter under tystnad. Jag funderar en kort stund på om jag ska säga något för att lätta upp stämningen. Men jag vet inte vad jag ska säga, så jag är tyst.

Av Karin - 24 februari 2011 20:17

”Du måste vilja själv”. Jag vet att jag låter arg på rösten. För det är jag. Och less. Så fruktansvärt less på dessa små minituggor och bortsmusslandet av mat.

Hon sitter bredvid mej i bilen och bryter små bitar av sitt mellanmål. 


”Du måste vilja själv”, säger jag igen. ”Du kan välja att lägga all din energi på att smussla undan mat eller så kan du välja att lägga den på att få i dej mat”.


Hon säger ingenting. Tyst stirrar hon på det snövita landskapet som snabbt susar förbi oss. Jag kör för fort. Det gör jag alltid. Trädens grenar formar vackra sköra mönster. De snöbeklädda ängarna gnistrar i kapp med vårsolen. Det skarpa ljuset är skoningslöst. Kanske är det därför jag är så vass i tonen.


Det är som om jag plötsligt ser verkligheten som den är. För det är sanningen.

Hon måste vilja själv. Hur mycket jag än vill, så måste hon vilja mer. Så länge som hon sitter smusslar, gömmer och ljuger om mat så kan hon inte bli frisk.

Jag hatar det jävla satans anorexia monstret som bor i min dotter. Hon blir bara mer och mer skör ju starkare monstret klöser sig tag i henne. Ibland så lyckas hon skaka av sig besten men så sitter han där igen. Hur kunde det bli så här?


När vi kommer in till stan hämtar vi upp lillebror från skolan och för att köra honom till bildskolan som ligger vid biblioteket. Jag släpper av dem båda vid parkeringen. De går hand i hand över gatan. Det är fint att betrakta dem på håll. Hon ska sätta sig på biblioteket för att plugga franskaglosor medan han skapar nya konstverk. Jag ska på ett möte. Ett möte som egentligen är rätt tråkigt. Men det är en timme för mej själv så det känns riktigt bra att ge sig in i krånglig juridik och avtalstexter. Allt är relativt.


När jag kommer tillbaka till biblioteket för att hämta henne och lillebror gör mitt hjärta ett skutt av glädje när jag ser dom stå där och titta och resonera om hans nya alster. Hon berömmer honom. Vi bestämmer oss för att gå ut och äta. Hon tar plättar, Lillebror hamburgare och jag en broccoli och spenatpaj. När hennes mat kommer så är det bara två plättar, hon ska äta tre enligt matschemat. Jag går och ber om en till. Hon säger inget.


Vi äter under tystnad. En bekant kommer och sätter sig  sina plättarna. Hon ser att jag ser och börjar flacka med blicken. Kommer jag att tillrättavisa henne inför vår bekanta?

Jag fortsätter att titta på henne. Hon viker undan med blicken. Sedan säger hon glatt. ”Ska jag bjuda på efterrätt?”. ”Ja tack, svarar jag”. Hon går iväg till kassan och köper två chokladbollar. Lillebror vill ingen ha för han är mätt, säger han.


Det är jag också, men likt en medberoende alkoholist äter jag för sällskaps skull. Fyra kilo har jag gått upp, på tre månader. Det mår inte jag bra av. Men jag mår ännu sämre av att hon går ner vi vikt. Så jag äter upp min chokladbollen bara för att hon ska äta upp sin.

Vår bekanta reser på sig för att gå. Vi säger hej då. När vi blir ensamma så väljer jag att inte säga något om den bortsmusslade plättan. Jag vet att det är fel. Men jag orkar inte. Hon åt ju upp chokladbollen. Men jag vet att jag gjorde fel. Jag borde konfronterat henne. Det går inte att tänka i morgon. Allt är nu.


När vi sitter i bilen på väg hem, pratar och skrattar hon med sin lillebror. De sjunger en Michael Jacksson låt "I want you back". Jag deltar inte i deras samtal eller sång för mitt huvud är helt ockuperat av samma fråga, den går som en repad skiva i mitt huvud. Hur ska jag få henne att vilja äta? Hur ska jag få henne att vilja äta? Hur ska jag få henne att vilja äta? Hur ska jag få henne att vilja äta?

Av Karin - 23 februari 2011 23:42

Det är fortfarande kallt ute, -25 visar termometern på bron. Jag sparkar mina snöiga skor mot ytterdörren lite försiktigt så att ingen ska vakna. Jag både längtar och inte längtar hem. Min man har tänt ett ljus på byrån i hallen och ställt alla barnas skor i skohyllan. Han vill att jag ska känna mej glad när jag kommer hem. Det vill jag också. Hennes dörr är lite på glänt. Men lampan är släkt. Jag sätter mej på klinkerplattorna i hallen och tar av mej skorna. Jag blir sittandes en stund. Plattorna värmer min kalla rumpa så skönt. Det är tyst i huset. Alla sover utom jag. Nuförtiden är det ofta så. Jag kommer liksom aldrig riktigt till ro. Det kurrar i min mage så jag går in i köket. I stekpannan ligger det en ensam korvskiva. Jag äter den direkt ur pannan. Jag längtar efter mej själv. Anorexian har ätit sig in i min hjärna. Jag längtar efter min roliga och härliga dotter. Hon är sig inte lik längre. Hon orkar inte läsa en bok eller se en film med en mer eller mindre komplicerad handling. Hennes tankar kretsar oavbrutet kring hur hon ska komma undan att äta. Fast i går när vi lagade mat då sade hon att hon misstänkte att en tjej på skolan hade fått anorexia. ”Hur märkte du det”, frågade jag. ”Hon är så smal”, svarade hon.

Jag sade åt henne börja äta innan det är försent, för sedan är det väldigt svårt att komma ur det”, säger hon allvarligt samtidigt som hon doppar ner ett finger i skålen med den vispade grädden. Försiktigt kikar jag på henne och undrar om hon tänker stoppa det gräddförsedda fingret i munnen. Hon gör det, hon stoppar grädden i munnen.

”Jag vill ju bli frisk mamma, jag vill det”. Mitt hjärta slår dubbla slag. Sen går hon till kranen, spolar upp ett glas vatten, tar en klunk och gurglar nogsamt munnen fri från grädde och spottar ut.

Jag lägger mina armar runt om hennes midja och säger ”Jag vill också att du ska bli frisk. Hon svarar med att säga, ¨Det vill alla”. ”Vi får försöka”, fortsätter jag. Hon avbryter mej. ”Men vi har ju försökt, i ett helt år har vi försökt”, säger hon i en utandning. Kranen droppar. ”Ja, då får vi försöka ännu mer”, säger hurtiga jag och vrider till kranen så att droppet upphör. ”Då får vi försöka ännu mer”, säger jag igen. Det är som bekant en dag i morgon också.

Av Karin - 22 februari 2011 22:38

Hon tar den minsta skålen. Bryter av brödet i smyg. Stoppar spagetti i byxfickan. Låter mat trilla ner under bordet. Tar mat i munnen och spottar ut den i temuggen samtidigt som hon låtsas ta en klunk. Jag är trött. Ända djupt in i själen trött. 

Av Karin - 22 februari 2011 07:14

Vi är lite sena när vi svänger in på parkeringen till sjukhuset. En bil har ställt sig mitt emellan två parkeringsplatser. Jag svär över vissa människors oförmåga att kunna parkera rätt och riktigt innanför de vita breda linjerna. Vårsolen lyser skarpt och reflekterar smärtsamt. Vår stressnivå är hög i dag. För det är vägningsdag. '


Hon har glömt sina vantar hemma. När jag ger henne mina vantar protesterar hon. Jag svarar henne inte utan trär på mina röd och grå randiga vantar över hennes blålila händer. Hon darrar lite. Mössan får hennes ansikte att se ändå mindre ut.


Hennes läppar är fnasiga och fulla av sår. Läkaren kunde efter den senaste provtagningen konstatera att hennes blod har svårt att koagulera sig. Det är en effekt efter långvarig svält. Om hon får ett sår har det svårt att läka, därför har hon nu små sår på de annars så mjuka läpparna.

Från det att hon föddes med mörkbruna ögon och lockigt hår har hon fått höra att hon är vacker. Det har blivit mer en förbannelse än en välsignelse.


Den stora digitala termometern som hänger vid entrèn visar minus 26 grader. Hoppas att jag får igång bilen när vi ska hem. Snön knarrar mjukt under våra skor när vi halvspringer mot dörren till barnpsykiatrin, BUP. En kvinna står och röker precis vid ingången.  Kall luft blandas med frän cigarett doft. Jag tar ett djupt andetag, tittar mot min dotter som gör det samma. Sedan  går vi genom röken och in i värmen. Och upp för trapporna. Vi grimaserar tillsammans och tittar ut genom det glasförsedda trapphuset mot kvinnan som nu fimpar genom att slänga cigaretten i snön. Kvinnan står först stilla och tittar på fimpen som ligger kvar och pyr. Sedan lutan hon sig fram och trycker hälen mot den envisa glöden. Det känns som om hon trycker onödigt hårt. När hon lyfter på foten ligger det en platt död fimp kvar i den vita snön. Kvinnan ser nöjd ut och går fort mot den buss som svänger in på sjukhusområdet.


Min dotter halvspringer före mej upp för trapporna. Jag förstår inte hur denna lilla kropp orkar springa så snabbt. Hon har ett maniskt behov av att röra sig.

Vi är lite sena, så jag springer också. Först är det vikt sedan samtal.

Sköterskan kommer mot oss med stuns i stegen. Den effektiva gången får en extra effekt då hon har knallrött hår och rödmålade  läppar. Hon ser ut som om hon ska på fest fast hon har sjukhusets vita standard kit på sig.  –”Hur är det med favorit tjejen”, säger hon när hon får syn på min spröda ängel i sin stora dunjacka, randiga tjocksockar, gympaskor och lösa mössa. De går i väg och pratar om Twilight.  Hon pratar med den friska delen i min dotter. Hon lyckas locka fram henne. För min dotter har ett stort enormt intresse som hon inte delar med någon. Kalorier, energiåtgång, mat och viktminskning. Det har börjat göra henne ensam. Kompisarna orkar inte längre och jag förstår dom.


Det är sorgligt. Alltihop.'


De kommer tillbaka efter fem minuter. Vikten har stått still denna vecka. 39,4 kg vägde hon för en vecka sedan också. Målet är att hon ska gå upp ett halvt till ett kilo i veckan.Hon har inte gått ner i alla fall. Våra referensramar flyttas hela tiden. Det egentliga målet är att hon ska gå upp 0,5 kg i veckan. Men hon har ju faktiskt inte gått ner i vikt och det är bra.


Det blir en vilovecka. En sittastående vikt är minst konfliktfylld.

Inte stressen för mej, oss, alla att det närmar sig inläggning igen. Och inte den enorma panik och skam som kommer för henne när vågen visar på ökning.


Så vi går lugnt nedför trapporna, ut i den frusna dagen. Människor går till och från sina besök. Bilen är kall när vi kliver in i den igen. Iskall. Den hoppar ändå igång på första försöket. Vi åker hem.

Presentation

Min dotter håller på att svälta sig själv till döds
Hon, är en skör tunn tråd långt borta från sitt forna jag. Det värsta är den stundtals tomma blicken.

Fråga mig

87 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mamma-till-anorexia med Blogkeen
Följ mamma-till-anorexia med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se