Senaste inläggen

Av Karin - 20 februari 2011 22:52

Hon är rastlös. Det är söndag. Jag lagar mat och hon går fram och tillbaka i köket för att se vad jag lägger i grytan. Hon är vänlig hela tiden och har nästan en glättig röst. På radion spelar dom Eva Cassidys version av ”What a wonderful world”. Hon sjunger med, tillsammans sjunger de ljuvligt vackert. Jag betraktar henne  medan jag skalar morötter och hon dansar och sjunger på köksgolvet.


Det gör så ont i min kropp att se henne i en liten stunds obekymmer. Fruktansvärt ont. Det går inte att säga när det gör ondast. När hon är lycklig eller när hon gråter? För det gör ont när hon är ledsen också. Det gör faktiskt ont nästan hela tiden. ”I see skies of blue and clouds of white. The bright blessed day, the dark sacred night. And I think to myself, what a wonderful world”. Hon sjunger inlevelsefullt. Mitt i sången stannar hon upp och frågar lite anklagande;

- ”Varför ser du så ledsen ut mamma”.


Vad ska jag svara på det? ”För att du ser så lycklig ut när du dansar och sjunger och det får mej att bli ledsen därför att det påminner mej om hur det borde vara hela tiden. För att ditt hår numera är stripigt och glanslöst, inte tjockt och glänsande. För att dina kindben sticker ut och ger dej ett spöklikt utseende. För att du förstör ditt liv. För att jag älskar dej så mycket. För att du har det satans anorexiamonstret i din kropp som allt för ofta äger dina tankar och styr hela vår familjs liv. För att det nästan är outhärdligt att se på dej, för att jag älskar dej så mycket. För att jag till och med snuddat vid tanken att det kanske skulle vara bättre för dej att få dö än att leva detta ångestfyllda liv. Och för att jag skäms över mej själv att jag tänker alla dessa tankar”.


Men så svarar jag inte, i stället så säger jag; ”För att jag… för att jag… är rädd”. Hon bryter en lite bit från wasaknäcke som ligger i brödkorgen som står på arbetsbänken, stoppar den i munnen, tuggar och sväljer. Sedan ger hon mej en snabb kram och säger allvarligt; ”Mamma du har ju sagt att man kan inte vara modig om man inte är rädd”.


- ”Det är sant”, säger jag, och måste ändå le åt hennes alltid så snabba tunga.

- ”Men vad är du rädd för då, frågar hon och bryter ytterligare en liten bit från wasaknäckeskivan som ligger där knosad i brödkorgen.

- ”I morgon är det ju vägning och jag är rädd för att du har gått ner ännu mer i vikt”. Jag sätter på kranen och börjar skala mandelpotatis. Vattnet är lite för kallt. Så mina händer blir röda.


Hon skruvar upp volymen på radion och till doften av kokta morötter och stekt kött, fortsätter hon att sjunga innerligt och vackert…

”The colors of the rainbow, so pretty in the sky”.


Hennes lillebror kommer in i köket, de tar varandras händer och låtsas att dansa tryckare.”Are also on the faces of people goin' by”.

Genom fönstret ser det säkert ut som om vi är en vanlig lycklig familj som ska äta en vanlig söndagsmiddag.

”I see friends shaking hands, saying, "How do you do?".


Om jag oroar mej för vad som ska hända nästa minut, om en timme eller i morgon kan jag ju aldrig vara glad nu. Så jag får försöka vara glad nu.

”They're really saying,  I love  you."

Jag får väl hålla andan. I morgon är det vägning. I dag är det sång.

ANNONS
Av Karin - 18 februari 2011 07:30

Vi sitter tysta i väntrummet på barnpsykiatriska avdelningen. Dörrar öppnas och stängs. Ute är det 27 minusgrader. Hon är tyst. Jag är tyst. Hennes pappa pratar lite för högt i telefonen. Klockan på väggen går ojämt. En städerska i vinröd väst sopar golvet. Hon missar ett litet skräp. Det lilla skräpet på golvet irriterar mej.


Jag får behärska mej för att inte ta det lilla vita skräpet, ställa mej framför städerskan och vråla till henne; URSÄKTA MEN DU GLÖMDE SKRÄPET!


Min dotter sitter tyst och blek på sin stol. Jag försöker sitta så still i mina kläder som jag bara kan. Om jag rör mej så kanske vi går sönder.

Hon har gått ner 0,8 gram. Förbannade, helvetes, jävlar. Jag trodde att det stannat av eller att hon kanske till och med hade gå upp i vikt. Jorden snurrar och mitt hjärta ekar i min kropp. Är det detta som kallas för ångest? Det susar i öronen. Jag är misslyckad.


Jag ser bilder av mammor som sitter i ljusblåa flanellskjortor och ler medan de ammar sina runda och goa bebisar. Ur bebisarnas mungipor rinner det små strängar av bröstmjölk.  Goa knubbiga händer har grabbat tag i mammornas hår. Mammorna ler och tar varsamt bort  de målmedvetna händerna. I bakgrunder fladdrar vita lakan likt VIA:s tvättreklam i skärgården. Men jag är ingen mamma i tvätt reklamen. Jag ammar inte ett runt och gossigt barn som leker med mitt hår. Det mest grundläggande i omsorgen av ett barn klarar jag inte av. Att få mitt barn att äta.


Klapprandet från träskor med gummisulor kommer närmare vårt väntrum. Det är vår överpositiva terapeut som är på väg. Vi reser oss samtidigt, jag, hon och hennes pappa. Han skyndar sig att avsluta samtalet. Min dotter ger mej en anklagande blick. Hon hatar dessa möten med vikttagning och efterföljande samtal. Jag ler tröstande tillbaka fast jag hatar dessa möten lika mycket som henne, eller kanske mer, i alla fall så hatar jag dom.


På vägen till vårt samtalsrum plockar jag upp skräpet, går fram till städerskans skräpvagn och släpper ner det i den bruna sopsäcken. Städerskan ler uppskattande åt mej och jag ler tillbaka. Jag drar ett djupt andetag och går in i samtalsrummet.

ANNONS
Av Karin - 17 februari 2011 20:27


in dotter, vår ängel, är mycket sjuk. Mitt ibland julsånger och doften av saffransbröd. Hon, är en skör tunn tråd långt borta från sitt forna jag.
Det värsta är den stundtals tomma blicken. Hennes hjärna orkar ibland inte tänka sina tankar klart. Vi är på sjukhus för att få hjälp. Jag sitter på en hård fåtölj som kan bäddas ut till en sovplats. Hon ligger på sängen under en gul landstingsfilt. Rummets belysning består av en plafond som sprider ett kallt och hårt ljus runt väggarna. De senaste veckorna har jag inte längre lyckats att få henne att äta. Tillvaron har varit och är en kamp.
Hon har anorexia nervosa. Vilket innebär att hon i princip håller på att svälta sig själv till döds.
Jag känner vanmakt.
I korridoren hasar det frusna skuggor med raggsockor och morgonrockar i flanell. Det luktar handsprit och uppvärmda plättar.
Det är svårt att förklara vad vi går igenom. Jag förstår det knappt själv. Ena stunden intas vår dotter av anorexiamonstret som vrålar likt djävulens best. Andra stunden sitter vår härliga tjej där och säger allvarligt att nu ska hon äta så att hon orkar göra roliga saker. Som att gå i skola, vara med kompisar eller det stora målet – åka på sol och bad semester. I nästa stund är hon förtvivlad igen. – ”Mamma, det blir inte bra, hur det än blir, så blir det inte bra”. Hon gråter och jag försöker trösta. Anorexiamonstret vrålar att vågen inte ska visa 100 gram plus! Dettasamtidigt som vår vanliga friska tjej ropar att 100 gram minus puttar livet ännu längre bort.
När hon står i ”vägningsrummet”, så skör och ängslig, i bara trosor och linne försöker jag le tröstande. I taket ovanför henne hänger en mobil med fiskar i glada färger. Vår dotter är genomskinlig. Hennes hud är knottrig för att hon fryser. Läpparna är blå och händerna är röda. Min blick försöker att stadigt möta hennes.
Inuti går jag nästan sönder.
Vår temperamentsfulla tjej, hon finns där, jag vet det, hon har bara en ovälkommen och oinbjuden parasit på besök. Hon ställer sig försiktigt på vågen, först med ena foten och sedan med den andra. Hon vinglar till. Knäskålarna är större än lårens mitt. – ”Gå ut”, säger hon bestämt. Jag tittar mot sköterskan som nickar så jag går ut och väntar i korridoren. Mitt hjärta dunkar och det susar i öronen. Gode, gode gud om du finns så låt vågen visa plus. Flera jävla mirakulösa tusentals gram.
Anorexia är inte en sjukdom utan ett tillstånd som går att förändra. Det är också ett tillstånd som är fyllt med skam.
Som mamma brottas jag med skulden kring att inte lyckas med en sådan grundläggande sak som att få mitt barn att äta. Har jag ställt för höga krav på henne? Har jag älskat henne för mycket? För lite? Hur kunde det bli så här? Hur det än gick till så är vi onekligen där vi är, i anorexiahelvetet. Det finns två alternativ. Döden eller livet. Åtta av tio överlever.
Dörren till ”vägningsrummet” åker upp. Hon kommer ut. Jag ser på hennes kroppsspråk att hon är upprörd. Hon går med hälarna före så att det låter i den annars stumma sjukhusmattan. Hon sliter tag i det stora rostfria handtaget till vårt rum, går in och försöker att få igen dörren med en smäll. Men det går inte att smälla igen en sjukhusdörr, den har gummilister som bromsar upp farten precis innan den når karmen. Så istället för en smäll blir det mer som en suck.
Sköterskan och jag står ensamma kvar i korridoren, från tv:n i dagrummet sjunger Tommy Körberg ”Julen är här och lyser frid på jorden. Glädjen är stor i ett barns klara ögon bor den”. På fredag är det julafton. En högtid med köttbullar, Jansons frestelse, prinskorv och julost. Så även för oss. Den blåklädda sköterskan sträcker över en gul ”post it” lapp till mej. På den ihop vikta lappen står mitt barns vikt. Jag blundar först en lång stund innan jag tittar. 36,5 kilo står det skrivet med röda snirkliga siffror. Mitt hjärta slår så hårt att det dunkar i tinningarna. 36,5 kilo är 0,2 kilo mer än förra veckan. Hon har gått upp 200 gram! Jag blir glad och rädd på samma gång. Rädd för i morgon och glad för i dag.
Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörren till vårt tilldelade rum. Hon ligger i sängen på mage och gråter stilla ner i kudden. Den gula landstingsfilten ligger nerkorvad i fotändan. Jag lirkar fram den och breder den mjuka filten om henne. Hon låter mej göra det. Mitt i den kvävda gråten tittar hon upp och säger "Men på julafton tänker jag äta knäck". Sedan fortsätter hon att gråta. Och jag kan bara hålla andan.

Min dotter, vår ängel, är mycket sjuk. Mitt ibland julsånger och doften av saffransbröd. Hon, är en skör tunn tråd långt borta från sitt forna jag.Det värsta är den stundtals tomma blicken. Hennes hjärna orkar ibland inte tänka sina tankar klart. Vi är på sjukhus för att få hjälp.


Jag sitter på en hård fåtölj som kan bäddas ut till en sovplats. Hon ligger på sängen under en gul landstingsfilt. Rummets belysning består av en plafond som sprider ett kallt och hårt ljus runt väggarna. De senaste veckorna har jag inte längre lyckats att få henne att äta. Tillvaron har varit och är en kamp.Hon har anorexia nervosa. Vilket innebär att hon i princip håller på att svälta sig själv till döds.Jag känner vanmakt.


I korridoren hasar det frusna skuggor med raggsockor och morgonrockar i flanell. Det luktar handsprit och uppvärmda plättar.Det är svårt att förklara vad vi går igenom. Jag förstår det knappt själv. Ena stunden intas vår dotter av anorexiamonstret som vrålar likt djävulens best. Andra stunden sitter vår härliga tjej där och säger allvarligt att nu ska hon äta så att hon orkar göra roliga saker. Som att gå i skola, vara med kompisar eller det stora målet – åka på sol och bad semester.


I nästa stund är hon förtvivlad igen. – ”Mamma, det blir inte bra, hur det än blir, så blir det inte bra”. Hon gråter och jag försöker trösta. Anorexiamonstret vrålar att vågen inte ska visa 100 gram plus! Dettasamtidigt som vår vanliga friska tjej ropar att 100 gram minus puttar livet ännu längre bort.


När hon står i ”vägningsrummet”, så skör och ängslig, i bara trosor och linne försöker jag le tröstande. I taket ovanför henne hänger en mobil med fiskar i glada färger. Vår dotter är genomskinlig. Hennes hud är knottrig för att hon fryser. Läpparna är blå och händerna är röda. Min blick försöker att stadigt möta hennes.Inuti går jag nästan sönder.


Vår temperamentsfulla tjej, hon finns där, jag vet det, hon har bara en ovälkommen och oinbjuden parasit på besök. Hon ställer sig försiktigt på vågen, först med ena foten och sedan med den andra. Hon vinglar till. Knäskålarna är större än lårens mitt. – ”Gå ut”, säger hon bestämt. Jag tittar mot sköterskan som nickar så jag går ut och väntar i korridoren.


Mitt hjärta dunkar och det susar i öronen. Gode, gode gud om du finns så låt vågen visa plus. Flera jävla mirakulösa tusentals gram.Anorexia är inte en sjukdom utan ett tillstånd som går att förändra. Det är också ett tillstånd som är fyllt med skam.Som mamma brottas jag med skulden kring att inte lyckas med en sådan grundläggande sak som att få mitt barn att äta. Har jag ställt för höga krav på henne? Har jag älskat henne för mycket? För lite? Hur kunde det bli så här? Hur det än gick till så är vi onekligen där vi är, i anorexiahelvetet.


Det finns två alternativ. Döden eller livet. Åtta av tio överlever.
Dörren till ”vägningsrummet” åker upp. Hon kommer ut. Jag ser på hennes kroppsspråk att hon är upprörd. Hon går med hälarna före så att det låter i den annars stumma sjukhusmattan. Hon sliter tag i det stora rostfria handtaget till vårt rum, går in och försöker att få igen dörren med en smäll. Men det går inte att smälla igen en sjukhusdörr, den har gummilister som bromsar upp farten precis innan den når karmen. Så istället för en smäll blir det mer som en suck.


Sköterskan och jag står ensamma kvar i korridoren, från tv:n i dagrummet sjunger Tommy Körberg ”Julen är här och lyser frid på jorden. Glädjen är stor i ett barns klara ögon bor den”. På fredag är det julafton. En högtid med köttbullar, Jansons frestelse, prinskorv och julost. Så även för oss.


Den blåklädda sköterskan sträcker över en gul ”post it” lapp till mej. På den ihop vikta lappen står mitt barns vikt. Jag blundar först en lång stund innan jag tittar. 36,5 kilo står det skrivet med röda snirkliga siffror. Mitt hjärta slår så hårt att det dunkar i tinningarna. 36,5 kilo är 0,2 kilo mer än förra veckan.


Hon har gått upp 200 gram! Jag blir glad och rädd på samma gång.

Rädd för i morgon och glad för i dag.


Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörren till vårt tilldelade rum. Hon ligger i sängen på mage och gråter stilla ner i kudden. Den gula landstingsfilten ligger nerkorvad i fotändan. Jag lirkar fram den och breder den mjuka filten om henne. Hon låter mej göra det. Mitt i den kvävda gråten tittar hon upp och säger "Men på julafton tänker jag äta knäck". Sedan fortsätter hon att gråta.


Och jag kan bara hålla andan.


Presentation

Min dotter håller på att svälta sig själv till döds
Hon, är en skör tunn tråd långt borta från sitt forna jag. Det värsta är den stundtals tomma blicken.

Fråga mig

87 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mamma-till-anorexia med Blogkeen
Följ mamma-till-anorexia med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se