”Du måste vilja själv”. Jag vet att jag låter arg på rösten. För det är jag. Och less. Så fruktansvärt less på dessa små minituggor och bortsmusslandet av mat.
Hon sitter bredvid mej i bilen och bryter små bitar av sitt mellanmål.
”Du måste vilja själv”, säger jag igen. ”Du kan välja att lägga all din energi på att smussla undan mat eller så kan du välja att lägga den på att få i dej mat”.
Hon säger ingenting. Tyst stirrar hon på det snövita landskapet som snabbt susar förbi oss. Jag kör för fort. Det gör jag alltid. Trädens grenar formar vackra sköra mönster. De snöbeklädda ängarna gnistrar i kapp med vårsolen. Det skarpa ljuset är skoningslöst. Kanske är det därför jag är så vass i tonen.
Det är som om jag plötsligt ser verkligheten som den är. För det är sanningen.
Hon måste vilja själv. Hur mycket jag än vill, så måste hon vilja mer. Så länge som hon sitter smusslar, gömmer och ljuger om mat så kan hon inte bli frisk.
Jag hatar det jävla satans anorexia monstret som bor i min dotter. Hon blir bara mer och mer skör ju starkare monstret klöser sig tag i henne. Ibland så lyckas hon skaka av sig besten men så sitter han där igen. Hur kunde det bli så här?
När vi kommer in till stan hämtar vi upp lillebror från skolan och för att köra honom till bildskolan som ligger vid biblioteket. Jag släpper av dem båda vid parkeringen. De går hand i hand över gatan. Det är fint att betrakta dem på håll. Hon ska sätta sig på biblioteket för att plugga franskaglosor medan han skapar nya konstverk. Jag ska på ett möte. Ett möte som egentligen är rätt tråkigt. Men det är en timme för mej själv så det känns riktigt bra att ge sig in i krånglig juridik och avtalstexter. Allt är relativt.
När jag kommer tillbaka till biblioteket för att hämta henne och lillebror gör mitt hjärta ett skutt av glädje när jag ser dom stå där och titta och resonera om hans nya alster. Hon berömmer honom. Vi bestämmer oss för att gå ut och äta. Hon tar plättar, Lillebror hamburgare och jag en broccoli och spenatpaj. När hennes mat kommer så är det bara två plättar, hon ska äta tre enligt matschemat. Jag går och ber om en till. Hon säger inget.
Vi äter under tystnad. En bekant kommer och sätter sig sina plättarna. Hon ser att jag ser och börjar flacka med blicken. Kommer jag att tillrättavisa henne inför vår bekanta?
Jag fortsätter att titta på henne. Hon viker undan med blicken. Sedan säger hon glatt. ”Ska jag bjuda på efterrätt?”. ”Ja tack, svarar jag”. Hon går iväg till kassan och köper två chokladbollar. Lillebror vill ingen ha för han är mätt, säger han.
Det är jag också, men likt en medberoende alkoholist äter jag för sällskaps skull. Fyra kilo har jag gått upp, på tre månader. Det mår inte jag bra av. Men jag mår ännu sämre av att hon går ner vi vikt. Så jag äter upp min chokladbollen bara för att hon ska äta upp sin.
Vår bekanta reser på sig för att gå. Vi säger hej då. När vi blir ensamma så väljer jag att inte säga något om den bortsmusslade plättan. Jag vet att det är fel. Men jag orkar inte. Hon åt ju upp chokladbollen. Men jag vet att jag gjorde fel. Jag borde konfronterat henne. Det går inte att tänka i morgon. Allt är nu.
När vi sitter i bilen på väg hem, pratar och skrattar hon med sin lillebror. De sjunger en Michael Jacksson låt "I want you back". Jag deltar inte i deras samtal eller sång för mitt huvud är helt ockuperat av samma fråga, den går som en repad skiva i mitt huvud. Hur ska jag få henne att vilja äta? Hur ska jag få henne att vilja äta? Hur ska jag få henne att vilja äta? Hur ska jag få henne att vilja äta?
Flicka..
24 februari 2011 21:15
Jag är 14 år på lörda.
Jag stöttar dig i all framtid!
Kompisarna säger att jag kommer få anorexia..
Om jag inte börjar äta som jag gjorde förut..
Gått ner till 45 kg från 50kg.. men det är väll inte farligt? Eller?
Kram på dig iallafall.. Och hoppas hon blir bättre!! ♥
http://www.elinannamajamarie.bloggplatsen.se
Karin
24 februari 2011 21:27
Hej!
Det är farligt. Jag lovar dej fina du att du vill inte att anorexiamonstret ska få fullt fäste om dej. Det är bara ett rent helvete. Du kommer att tappa hår, bli trög, tappa naglarna och framför allt tappa dina kompisar!
Ingen orkar i längden med en person med utvecklad anorexia.
Kram och börja ät. NU i kväll!
KRAM!
C
24 februari 2011 22:24
Åh vad jag känner medlidande för dig! Du skriver även så starkt! Det måste vara skitsvårt. Jag har mailat en hel del med en annan mamma vars son har anorexi och jag har delat med mig om mina erfarenheter osv. Det har hjälpt henne lite. Om du vill så kan du lägga en kommentar i min blogg ifall du skulle vilja ha en mailkontakt eller sådant... Styrka till dig
http://a-new-life.bloggplatsen.se
Karin
24 februari 2011 22:48
Tack!
Och gärna.
Kram
Madde
24 februari 2011 23:47
Hej!
Har följt din blogg ett tag och jag blir verkligen gripen av din historia!
Jag hoppas allt löser sig och att din dotter snart blir frisk!
Styrkekram till hela din familj!
http://maddiiee.bloggplatsen.se
Karin
24 februari 2011 23:49
Hej!
Tack för att du följer. Det ger mej kraft.
Kram
Maria
25 februari 2011 00:25
värkligen hemskt :( hoppas att löser sig med din dotter...men man ska aldrig ge upp ! och man ska nång aldrig vissa för henne hur ledsen och jobbigt man tycker det är för barn ser ju det..jag själv är 19 år och har svårt att äta iblaland för ca år sen hända deta då min farmor var sjuk och sen den 5 mars 2010 gick bort ..men jag tror som mamma att man inte ska vissa sitt barn att man är rädd eller leden för barn blir ju rädd när det ser sin mamma/pappa rädda sammt ledsen ..eller ?? Det är bara att kämpa på och vissa mord!och hjälpa henne¨på alla sätt /kramr till erfrån maria
http://minneavminfarmor.bloggplatsen.se
Rebecca
25 februari 2011 00:54
Läser och blir berörd. Jag är 17 år och har i flera år levt som äldsta barnet av två med en ensamstående mammma med alkoholmissbruk.
Kan känna igen mig i det du skriver "ibland är det mamma och ibland är det en fyllehund".
Stå på dig och kämpa!
http://byxan.bloggplatsen.se
J
25 februari 2011 09:48
Hej! Jag har själv problem med maten, bulimi. Och jag läser din blogg. Jag tycker det är jätteintressant med en anhörigs perspektiv, aldrig sett en sådan blogg, och aldrig någonsin ens hört talas så öppet om den ångesten en anhörig har! Jag har inte vågat prata med någon anhörig till mig, förutom min pojkvän, men han förstår inte riktigt vad det handlar om. Och att läsa din blogg får mig att inte vilja släppa honom närmre. Jag vill inte ta kraft från honom, jag vill att han ska kunna stå där stark när jag inte orkar, även om han inte alltid förstår vad som händer :) Det räcker att han vet lite, han behöver inte känna all ångest som finns!
Jag har kommit så långt, att jag vill bli frisk, en stor del i det var att jag vill vara en bättre förebild för min lillasyster. Jag skulle hata mig själv något så enormt om hon började tveka på sig själv, min underbara perfekta lillasyster!
Men även om jag vill så är det så lätt att falla tillbaka, till något som jag vet att jag kan! Det finns en trygghet däri, och man får kontroll.. Även fast jag blir mer nöjd med mig själv och vet att jag mår bättre av att inte kräkas..
Varför jag skriver, det verkar som din dotter är en bra storasyster, vilket fick mig att tänka på varför jag började arbeta med mig själv. Och du har rätt, det handlar om att hon själv måste vilja, hon måste hitta motivationen själv!
Jag tror hon är jätteglad att hon har en mamma som ställer upp för henne så som du gör! Och att ni kan prata om det, jag blir alltid så rörd när jag läser att ni kan prata om det så öppet, det är nog jättebra!
Jag läser din blogg och önskar dig och er all lycka till <3 och skickar lite styrka idag när jag har lite över! Kram!
http://mintcar.bloggplatsen.se
Karin
25 februari 2011 18:33
Hej
Jag blir mycket berörd av ditt brev. Jag tycker absolut att du ska dela din ångest. Om inte med din pojkvän så med någon annan. Det är det vänner är till för. Du skriver att du mår bättre av att kräkas. Lyssna nu noga på mej. Det är en ytterst kortsiktig må-bra känsla. Sluta omedelbart. Min dotter har förstört sin kräkreflex så nu får hon ofrivilliga kräkningar. Och tro mej, det är INTE kul. I klassrummet, i affären överallt. Du kommer att börja svälla i ansiktet, få hudsprickningar i ansiktet, och fräta sönder dina tänder. Du kommer att bli ful både inuti och utanpå. Att kräkas är inte rätt väg att gå.
Ju längre du håller på ju svårare är det att sluta. Du verkar vara en smart tjej! Försök att söka hjälp. Gör det nu. Ring på måndag.
KRAMAR i massor!
sandra
25 februari 2011 13:43
Följer din blogg och känner med din familj och din dotter jag hamnade i träsket nästan en gång men jag tog mig ur.
En släkting led i många år med bulimi och en annan tog anabola för att biffa sig för han kände sig mullig han dog för 3 år sen pågrund av drogerna.
Att leva runt någon som har en sjukdom som dem skapat själva är jätte jobbigt och när det handlar om din dotter måste det påfresta så enormnt.
Min släkting är inte frisk från bulimin det vet jag men hon lever och äter och spyr inte jämnt. din dotter kommer aldrig bli frisk man blir inte frisk från anorexia eller någon ätstörning men hon kan lära sig leva med de och att hon har en mamma som försöker på alla sätt å vis och hjälpa är en stor grej. för det har inte många..
Din dotter kommer bli bättre och kommer kunna leva ett normalt liv med normal vikt en gång när hon har en så underbar mamma. Och att hon själv vill bli frisk e ju toppen.
Har ej läst alla inlägg men går hon till specialist psykolog eller en sådan klinik som har hand om ungdomar. ?
Iallfall fortsätt med ditt arbete de må va tungt men en dag kommer de ge en posetiv inverkan och hon kommer alltid veta att hennes mamma fanns där :)..
http://www.mamatonenne.bloggplatsen.se
Karin
25 februari 2011 18:26
Hej
Tack för dina värmande ord. De betyder mycket!
Kram
Issa
25 februari 2011 14:14
hej jag lider med dig totalt men fatta vad din dotter gårigenom ..det är inte bara att vilja .. det är som att säga till en alkoholsit att vilja .. tror du det hjälperr!!?? jag har anroxia och har haft det sen jag var 9 år .. det betyder inteatt jag inte vill bli bättre !! och det är klart det är jobbigt för dig men det är 1000 gånger jobbigare för din dotter tro mig!!
http://rapeunderwater.bloggplatsen.se
Karin
25 februari 2011 18:25
Hej!
Självklart är det jobbigast för henne. Jag skriver för att jag vet att det är många föräldrar som kämpar för sina barn. Det är för att ensamma tankar ska bli lite mindre ensamma.
Kram
Annan mamma
26 februari 2011 17:31
Hej!
Får jättemycket känslor när jag läser din blogg,som jag hittade idag.
Är i samma sits som dig,fick för några månader sedan reda på att min dotter som är 14 år har en ätstörning//det var som om någon sparkade undan benen för mig,detta händer inte,det kan inte vara sant.............hur kan man hamna i detta hemska,svårt att hitta ord för detta som händer.
Många många varför............
Kram från en annan mamma som kämpar.
Karin
26 februari 2011 20:29
Kram
Annan mamma
26 februari 2011 22:33
Hej.
Det är helt rätt av dig att säga att man måste vilja bli frisk.
Och man kan bli frisk!!!
Känner till flera som har blivit friska,så jag vet att det går.
Hoppas att fortsättningen av kvällen blir bra,tror att det är jättebra att man umgås med sina vänner.
Dom ofrivilliga kräkningarna,är det sura uppstötningar som tillkommit pga kräkningar,så var det för min dotter,nu har hon slutat att kräkas och därmed har det också blivit bättre med de sk ofrivilliga kräkningarna.
Kram
Karin
26 februari 2011 23:11
Kram
Ida
1 april 2011 22:19
Hej :) Jag stöttar dig!! Jag vill gå ner i vikt, men jag vet inte om jag vågar. Jag är 12 år, och min bästa kompis har gptt ner 12 KILO!! Hon söger att hon är fet, fast hon försöker svälta sig själv varannan vecka. Några tips? Kom ihåg, jag stöttar dig,. och jag tror jag känner av det du känner också...
http://Fashionblogg.bloggplatsen.se
