Jennifer

4 april 2011 11:58

Oj.. Jag är 13, har ingen kontakt med min pappa. Men min pappa kan man nog kalla oklok. Fin blogg♥

Karin

4 april 2011 12:23

Du, glöm inte att det är hans ansvar och inte ditt! Du är underbar och älskad oavsett om din pappa förstår det eller inte.
Kram!

My broken life

4 april 2011 14:52

Vad stark du är! Världens bästa mamma är du just nu. Du kanske inte känmner så när din dotter hatar dig för att du tvingar henne att äta,men hon kommer vara så tacksam för allt du gör för henne senare i livet, när hon är frisk.

Jag är tacksam för att mina föräldrar höll stenkoll på mig när jag mådde som sämst, även om jag hatade dom i den stunden.
Det blir bättre.

Du är verkligen suverän, fortsätt kämpa.
Kram

annan mamma

4 april 2011 14:59

Förstår precis hur du känner,och helt klart kommer man säkert att göra massor av fel,men vad är fel och vad är rätt i allt detta//gå på din magkänsla,det brukar vara rätt,det är ju din dotter och du känner henne bäst av alla.
Bara undrar,hur får man detta djävulska att släppa taget.........
Kram

Cissi

4 april 2011 15:54

Hej!
Måste säga att du skriver otroligt bra!
Önskar er all lycka och att ni hela familjen snart kommer ur er situation!!
Vill också säga att jag är väldigt imponerad över att du vågar skriva om dina känslor, och inte försöker vara en "hurtbulle" om du förstår hur jag menar :)

StyrkeKramar i massor till dig o din familj!

Katie Grün Eriksson

4 april 2011 16:57

Hej Karin!
Jag känner igen det där med att man ringer mamma . . . Jag har tidigare kommenterat hos dig. Jag har lidit av svår anorexi i många, många år. Min mamma och pappa är inte skilda. Jag har alltid haft dem runt mig så har aldrig åkt mellan två hem (eller hur jag skall förklara, vet att du förstår vad jag menar <3 ) Men jag låg inlagd i över nio månader i sträck på sjukhus pga min anorexi. Jag låg under tvångsvård så mamma kunde och fick aldrig hämta hem mig förrän mitt LPT blev avskrivet och jag var utskriven ifrån sjukhuset.

Varje kväll, ibland också flera gånger om dagen ringde jag mamma, stor grät, grät hjärtskärande och ibland skrek att mamma skulle hämta mig! Jag behövde min mamma! Jag ville vara hos min mamma hela tiden!
Det var en tuff tid . . . Vid ett tillfälle då mamma och pappa varit på sjukhuset (DSBUS i Göteborg) och vi hade haft familje samtal blev paniken, ångesten och sorgen över att inte få vara hos min mamma hela tiden så stor att jag bara skrek och skrek och skrek å grät, å grät å grät hela tiden . . . Naturligtvis blev detta otroligt jobbigt för mamma som också grät. Hon såg att jag behövde henne men personalen och mamma och pappa VISSTE att jag var tvungen att lära mig att mamma inte alltid är runt mig, även om de såklart förstod att jag behövde min mammas trygghet då jag var så sjuk. Personalen höll fast mig och mamma och pappa fick åka hem. Mamma grät lika mycket som jag.

Jag lugnade mig till slut. En undersköterska satt och höll om mig, kramade mig och pratade med mig trots att jag hela tiden försökte komma loss. Men jag blev lugn! Jag slutade gråta! Och ringde sedan mamma å sade att det var bra nu. Efter den dagen slutade jag ringa mamma dagligen bara för att gråta å säga att hon skulle hämta mig!

Klart att jag ringde och grät men inte varje dag. Jag förstår din dotter - hon behöver sin mamma. Pappor förstår inte på samma sätt. Anorexian är lurig i detta. Förstår om du undrar om det är din dotter som vill bli hämtad eller om det är anorexin . . . Doktorn i Göteborg och personalen där lärde mig att klara mig utan mamma. De lärde mig att stå ut. Finna ny styrka och de lärde mig! Mamma kommer ALDRIG att försvinna! Hon finns hos mig, hon kommer då jag behöver henne! Dagen då jag blir utskriven så kommer mamma att ta emot mig! Och jag vet idag att mamma finns för mig hela tiden! Hon lämnar mig ingenstans! Hon kommer, hon pratar med mig, hon kramar mig - Hon gör allt för mig då jag behöver henne!

Jag lider med er, jag förstår eran situation. Min mamma och jag har gått igenom samma sak som ni gör nu <3 Idag är jag frisk! Och det var värt all kamp! Jag önskar att din dotter och du får det så bra som min mamma och jag fått det idag <33

Varma styrke kramar,
Katie

Karin

4 april 2011 23:18

Hej
Av alla brev jag fått så är detta det allra mest värdefullaste jag fått.
TACK
Får jag fråga hur gammal du var när du låg inne i nio månader?
Kram
Karin

Catten

4 april 2011 18:51

Tack för din blogg, så utlämnande och rak - och förhoppningsvis tänkvärd för alla de unga som skriver sina pro-anabloggar.

Jag hoppas så att ni får bukt med monstret.

Jessica

4 april 2011 19:31

Du verkar ha det väldigt jobbigt men jag personligen tycker du gjorde helt rätt!
kram jessica

annawedal.bloggplatsen.se

4 april 2011 20:58

Hej Karin. Jag har suttit o läst din blogg, varje inlägg.
Jag har själv varit sjuk, inte alls så som din dotter verkar vara, men en bra bit nerdragen i skiten.

Jag är så glad o tacksam att jag hade min mamma under den här tiden, jag vågade alltid prata med henne, jag visste att hon fanns oavsett vad jag hittade på och jag är henne evigt tacksam.
Jag tycker du verkar vara en otroligt stark människa, och att du finns för din dotter betyder nog mer för henne än vad du nånsin kan tro.

Jag har kommit ur min sjukdom som en stark och självständig tjej, och som du skriver så måste man själv vilja, jag tror din dotter vill, och låt henne aldrig aldrig tillåta sig själv tro att det inte går.

Idag kan jag faktiskt säga, att jag är "glad" att jag ått igenom det här, det har format mej till den jag är. Och jag älskar den jag är.
Men det är tufft vissa dagar, men de bar dagarna blir fler och fler och att må dåligt är inte hela världen längre.
Det tar tid, men med tiden går det att uppskatta sitt liv på ett litet annorlunda sätt än tidigare.

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma, men håll huvudet högt, kämpa på. PrataPrataPrata.
Jag kommer ihåg alla de 1000tals bilturerna jag o min mamma hade tillsammans..
Hon är den starkaste kvinnan jag känner, och jag tror att, när din dotter blir frisk så kommer hon att se dej som en förebild och förhoppningsvis kommer hon lära sig oerhört mycket om sig själv och bli en fantastisk människa med en tung, men värdefull ryggsäck som hon till slut kan göra något bra av .

Hoppas du förstår lite vart jag vill komma. Lycka till, kämpa! :) Många många kramar

Elin

5 april 2011 10:51

Du verkar vara en helt underbar mamma! Ge inte upp! :)

Katie Grün Eriksson

5 april 2011 20:35

Svar; Jag var 20 år då jag låg inlagd i över nio månader på sjukhus. Jag hade precis fyllt 20 år då jag blev inlagd. Min anorexia fick mig att bli ett litet barn igen. Trots att jag var stor behövde jag min mamma mer än någonsin tidigare och saknaden efter henne blev dagligen outhärdlig!

Jag blir glad av ditt senaste inlägg <33 Jag vet hur din dotter mår men det är bra att hon fick av din positiva energi!!! Detta kommer ni att kunna leva på länge! :D och visst är viktuppgång ett ytterligare steg åt rätt håll - åt friskheten -

Varma kramar,
Katie

Anna

6 april 2011 11:28

Läste några av dina blogginlägg. Blev så ledsen och känner mig nu helt tom i huvudet. Vill inte föreställa mig vad ni går igenom. Ändå var jag påväg att få ätstörningar när jag var 13.

Du skriver otroligt vackert om detta hemska ni går igenom. Jag önskar er all lycka och hoppas innerligt att din dotter ska kunna få ett normalt liv igen. Kram

sofie

6 april 2011 14:17

det är bra att ni kämpar med detta
var bor ni någonstans?
själv bor jag i norrköping och där tar det tid att få hjälp om man inte är i fara för sitt liv
har typ en hetsätningsstörning som jag inte får någon hjälp med. står dock i kö till ätstörningsenheten här i stan

Maria

6 juni 2012 15:02

Du gjorde helt rätt! Alla gånger rätt :)

niveen

15 december 2012 13:32

Hej vill du ställa upp på en intervju ang mitt projekt arbete

Karin

29 september 2013 08:09

Hej!
Jag vet inte riktigt när du ställde frågan och det fortfarande är aktuellt?