Vindrutetorkarna gnuggar hårt mot rutan som fylls med blötsnö. Jag ligger bakom en långtradare. Det är dålig sikt inte bara på grund av vädret och dåliga torkarblad. Jag är ynklig. Tårarna rinner. Det gör ont i hela kroppen på mej.

Bilen kränger till då jag kommer för nära en upplogad kant som ligger mitt på den breda vägen. Mina knogar vitnar när jag kramar ratten för att inte köra av vägen.

Jag möter min egen blick i backspegeln, jag ser helt enkelt fördjävlig ut.

Varje dag kör jag henne till skolan, det är 40 minuters körtid enkel väg. Och varje gång jag släppt av henne och blir ensam i bilen så kommer tårarna.

Det är som om jag går med en ständig klump i halsen som pulserar och värker. Jag försöker verkligen att vara stark men det är svårt.

Ibland så funderar jag allvarligt på att köra av vägen och in i ett träd. Men vad skulle hända med henne då? Vem skulle då se till att hon äter? Vem skulle trösta henne när hennes ångest kommer? Jag är en spänd sträng som skruvas åt lite till och lite till. Tänk om jag går av? Jag får inte gå av.

Vindrutetorkarna jobbar på högvarv. Motorn vrålar rakt ut när jag glömmer att växla upp och accelererar för att köra om. Jag vill hem. Dra ner rullgardinen, sno av hennes lugnande tabletter, sova, glömma och vakna i en värld där flickorna är knubbiga.

Jag bromsar ner farten och fullföljer inte min omkörning utan lägger mej snällt bakom en långtradare som stänker mer smutsig blöt snö på billrutan.

Jag tittar på klockan. Om 20 minuter är jag framme. Så jag kan gråta en liten stund till.