"Du måste äta en normalportion", säger jag och lägger upp lite mer spagetti och köttfärssås på hennes tallrik. Det blixtrar i hennes ögon och maten åker lika snabbt tillbaka i stekpannan igen. Vi är båda lite spända. Hon ska på läger och vara borta en vecka. Hon sätter sig ner vid köksbordet och börjar äta sin miniportion. Jag följer efter med stekpannan och ställer ner den med en smäll i bordet och ger henne träsleven så att hon kan ta för sig. Och det gör hon. Med stora vilda rörelser. Det flyger spagetti och röd köttfärs över hela golvet, bordet och på min vita sidengardin. Minst hamnar det på hennes tallrik.

Men hon äter. Portionen är egentligen för liten. Jag tittar på henne och hon på mej. Hon reser sig häftigt ur stolen och går till köksbänken och brer smör på en macka som hon börjar att äta innan hon har satt sig ner igen.

Jag är ändå glad. Faktum är att hon gått upp 8 kg sedan i februari. Ungefär ett halvt kg i veckan. Jag är sliten av alla konflikter och oro. Hon är pigg av den ökade vikten och … arg.

Hon äter snabbt. Jag har satt mej mittemot henne vid köksbordet och äter långsamt. Solen lyser in i fönstret bakom henne. Solstrålarna bildar en gloria av ljus runt om hennes huvud. Vi är tysta. Det är bara kaffebryggaren som puttrar i bakgrunden. Doften av nybryggt kaffe sprider sig i köket. När hon är klar går hon raskt fram till diskmaskinen och trycker ner sin tallrik i den något överfulla korgen. Hennes hälarna slår hårt ner i golvet när hon går ut genom köksdörren. Jag hör hur hon stökar och packar på sitt rum. Sedan blir det tyst.

Jag är precis på väg att gå in till henne, för att kolla så att hon inte kräks, då de första tonerna från ”River flows in you” från Twilight. hörs från hennes rum. Hon har börjat spela piano igen. Innerligt och koncentrerat. Hennes hjärna har börjat hämta igen sig. Hon kan tänka. Hon kan spela.

Till hennes pianospel börjar jag torka upp spagetti från golvet. Den vita gardinen tar jag ner och funderar tyst om den någonsin kommer att gå att få fri från de röda köttfärsfläckarna.

Temat hon spelar är från filmen där vampyrblodet gör kärleken omöjlig. ”Only  a vampire can love you for ever” ”So the lion fell in love with the lamb”. Vi har en egen film. ”Anorexiamonstret som intog den unga flickans kropp”. Men vi är på väg. Hon slåss och vi kämpar tillsammans för att vinna över monstret besinningslösa makt över hennes tankar och liv.

- ”Ska vi åka”? Hon står med resväskan i hallen.

- ”Absolut”, svarar jag.

Vi har ordnat så att en av konfirmationsledarna ska äta varje måltid med henne. Jag har vänt och vridit på vinsten och förlusten med att hon får åka. Hon kan gå ner i vikt denna vecka, så kan det bli. Men jag tror på att stoppa in det pågående livet i hennes kropp. Kompisar och upplevelser som trycker undan anorexian.

- ”Vilka skor ska jag ta”, frågar hon.

- ”Dom som är skönast”, svarar jag.

- ”Jag visste att du skulle svara så”, säger hon och skrattar.

Tänk för två månader sedan skrattade hon inte. Nu fyller hennes leende hela henne. Hon lyfter upp väskan och slänger den över axeln. Den lilla bagen med matsäcken tar hon i den andra handen. Plättar och sylt har hon med sig för att äta på tåget. En stor godispåse har hon också köpt.

Under tystnad kör vi den 40 minuter långa bilfärden till tågstationen där alla ska samlas. Hon sminkar sig i bilen.

Parkeringen är tom när vi kommer fram. Vi är först. Det känns skönt. Solen är varm så vi sätter oss på en bänk och väntar. Hon lutar sig mot min axel.

- ”Tack mamma”, säger hon.

- ”För vadå”, frågar jag.

- ”För att jag får åka”, säger hon.

- ”Varsågod”, svarar jag. I mitt huvud rusar det av tankar och förmaningar. Men det som ska sägas är redan sagt.

Parkeringen har börjat fyllas med bilar, föräldrar och tonåringar. Tåget rullar sakta in på perrongen. Väskor lastas in och ungdomar stiger på.

Hon kramar mej länge och kliver sedan på tåget tillsammans med en lång, blond och bredaxlad kille. De skrattar och försvinner in i tåget. Jag tittar efter henne och så ser jag henne skjuta ner ett fönster.  Hon sticker ut huvudet och skriker medan tåget börjar rulla, ”Det ska bli sjukt roligt att få lära sig mer om Gud”. Tåget accelererar och plötsligt är de borta. Jag och de andra föräldrarna på perrongen nickar lite åt varandra och går sakta mot våra bilar. En vecka ska de vara borta.