Det är ett härligt vinterväder ute. Jag går med yngsta sonen till skolan. Min dotter är och hälsar på hos sin pappa. Hon åkte dit igår. Det känns alltid lite jobbigt när hon åker. Kanske beror det på att hon rätt snabbt kommer tillbaka uppriven och ledsen.

Vi har haft en lugn morgon, ätit det vi velat. Vi går tysta i snöslasket hand i hand,

i något slags samförstånd om att vi har det fint.

När vi kommer fram till skolgården får vi springa sista biten. Han springer snabbare än mej och skrattar gott när han märker att jag faktiskt inte hänger med. I kapprummet får jag en lång kram innan han går in i klassrummet och sätter sig vid sin bänk. Jag vinkar i dörren till honom. Han vinkar lite diskret tillbaka.

Jag går raskt tillbaka hem. Stänger och låser dörren. I dag ska jag jobba hemmifrån. Det är tyst i huset. Jag är ensam. Kaffebryggaren puttrar och ger en doft av nybryggt kaffe. Jag mickrar en bulle och sjunker ner på köksstolen framför datorn. Precis när jag satt mej så börjar mobilen att ringa, på displayen står det hennes pappas namn.

Det bränner till i magen. Det brukar betyda att något är fel. Jag svarar.

Innan jag har hunnit säga något så hör jag hennes upprörda röst.

"Hämta mej, hämta mej. Han är inte riktigt klok. Du måste hämta mej. Jag kan inte vara här. Jag mår så dåligt".

Jag kan skriva under på att han kanske inte är en person som jag skulle vilja tillbringa ledig tid med men han är klok, ibland i alla fall. Nu ställs anorexian på sin spets. Vem är det jag pratar med? Anorexiamonstret som måste äta upp mackan eller en ung tonårstjej som är osams med sin pappa?

"Hämta mej, hämta mej"! Hennes röst är rädd och förtvivlad. Desperationen skär igenom telefonen.

Nu sitter jag i bilen och väntar nedanför hennes pappas port. För oavsett om det är anorexian eller hon som skriker efter mej så kommer jag. Då får psykologerna analysera ihjäl mej. Men jag klarar inte av att säga, "Du får lösa det där med pappa. Ring mej om två dagar när vi kommit överens om att du ska komma hem till mamma igen.

Jag gör säker massor av fel. Hela tiden. Men grejen är att även när jag gör alla rätt så blir det ändå fel. Hon kommer in och sätter sig i bilen.

"Har du ätit frukost", frågar jag. "Nä", svarar hon. "Då åker vi hem och äter frukost", säger jag.