Senaste inläggen

Av Karin - 24 januari 2016 09:57

Mamma – till – Anorexia

 

Förord


I flera år av vårt liv hade anorexian den största platsen, dagar och nätter ägde Anorexian min dotter, mig och vår familj. Under denna kamp, med matscheman och terapisamtal skrev jag ner mina tankar. Jag skrev för att överleva. Tankar som nu blivit en bok till dig som har ett barn eller anhörig som intas av Anorexia. När en ätstörning drabbar en familjemedlem så påverkas alla. Perspektivet i den här boken är från mig som förälder. När vi befann oss i denna mörka kris hade jag så gärna velat läsa om andra mammor och pappors känslor och tankar som kommer när ens barn förändras, intas och börjar tyna bort. Den här boken är också till Alva, hennes småbröder, storasyster och till mig. Av hänsyn till min familj och dotter har jag valt att skriva under pseudonym. Det gör mig också friare till att beskriva alla skrymslen av känslor som anorexian tog fram hos oss. Jag hoppas att du som läser kommer att få en ännu vidare och större bild av hur anorexia kan inta en hel familj. Det som snurrade genom mitt huvud under denna tid var ett rätt uttjatat citat som ändå blev viktigt för mig; En dag ska vi dö men ALLA andra dagar ska vi leva. De orden fick mig att orka fortsätta kämpa.  Det här är en bok om att vara mamma till anorexia.

 


 

Datum 2010-12-20 vikt 36, 3 kg


I korridoren hasar det frusna skuggor insvepta i morgonrockar av flanell och värmande raggsockor på fötterna. Det luktar handsprit och uppvärmda plättar. Därute är det vinter, snön faller i sköra flingor och varma julstjärnor lyser i fönstren. Här slits tiden ifrån oss, här finns inga årstider, här finns bara oändlig väntan. Det är svårt att förklara vad vi går igenom. Jag förstår det knappt själv. Ett anorexiamonster har flyttat in i vår dotter. Vår ängel är mycket sjuk. Mitt ibland julsånger och doften av saffransbröd är vi i djup kris. Hon, är en tunn och skör tråd långt borta från sitt forna jag. Hennes hjärna orkar ibland inte tänka sina tankar klart. Det värsta är den stundtals tomma blicken. Nu är vi på sjukhus för att få hjälp.


 Jag sitter på en hård fåtölj som kan bäddas ut till en sovplats. Hon ligger på sängen under en gul landstingsfilt. Rummets belysning består av en plafond som sprider ett kallt och hårt ljus runt väggarna. Det finns inga tavlor bara sprickor i tapet och tak. De senaste veckorna har jag inte längre lyckats få henne att äta. Tillvaron har varit och är en kamp. Hon har anorexia nervosa. Vilket innebär att hon, med fokus, håller på att svälta sig själv till döds. Jag känner vanmakt. Åtta av tio överlever sin anorexia. Två av tio dör. Vanligast är att hjärtat stannar. Jag vill att hon ska leva. Jag vill ha tillbaka min gamla Alva. Jag vill att vi ska åka hem och fortsätta våra liv utan anorexia.


ANNONS
Av Karin - 23 januari 2016 20:09

Det är tre år sedan jag slutade skriva. Kanske för att det vände. Skrivandet var ett sätt för mig att orka. Nu skriver jag på en bok utifrån bloggen. Jag vill tacka er alla som skrivit till mig och uppmuntrat mig att fortsätta att berätta om hur det är att vara mamma-till-anorexia. I bloggen kommer jag att lägga ut det jag skriver från början till slut i boken.

Återigen tack, för att du läser.

Karin

ANNONS
Av Karin - 29 september 2013 08:20

Det småduggar ute och vi står i hallen och tar på oss regnkläder för att gå ut med hunden och kanske ta en sväng förbi affären. Ute är det + 5 grader och precis på väg att mörkna. Vi går en stund i tystnad. När vi kommer till övergångsstället får vi vänta på grön gubbe. Då säger hon det med något desperat och anklagande ton i rösten.

- Alla jävla läkare sa att jag skulle må bättre om jag gick upp men det gör jag inte. Du sa också det. Men jag mår skit!

Tankarna och ångesten kramar om min magsäck och jag tänker desperat. Vad ska jag svara? Vad ska jag svara?

- Du mår bättre. Nu kan du vara med dina kompisar. Gå på bio. Åka ensam till Stockholm med vänner över helgen. Du går full tid i skolan. Du har fullt med aktiviteter. Går på fest. Och du har både mitt och pappas förtroende att göra det.

Du äter alla måltider själv och du lever ett självständigt liv.

- Men jag är fet! Mina lår är äckliga.

Hon står där med regnbyxorna vida och fladdrande runt benen. Hennes förbannelse är att hon är så vacker. Oavsett om hon står med blött regnigt hår ute i den kalla septemberkvällen eller är välsminkad på en restaurang. Något hon alltid fått höra. För mej är hon vackrast i hela världen. Inifrån och ut. Jag väger mina ord.

- Du tjejen, tänk så här. Om du ska föreläsa, vilket är då viktigast för de som lyssnar. Vilken tröja du har på dej eller vad du säger? 

- Vad jag säger, svarar hon.

- Vad är viktigt för dej när du umgås eller väljer en vän?

- Att den är snäll och omtänksam.

- Hur stor roll spelar det vad vännen väger, frågar jag.

- Ingen, absolut ingen roll alls, svarar hon med neutral röst.

- Varför spelar det då så stor roll vad du väger?

- Det gör det inte längre, säger hon och kastar en pinne till vår hund som lyckligt springer efter.


Precis så här är vår tjejs liv just nu. Ätstörningen finns kvar. Jag skulle vilja beskriva det som om den ligger och väntar på att få ta mer plats. Anorexiamonstret är ersatt av ätstörningsmonstret. Ett monster vars uppgift är att skapa ångest. Alla människor har olika grader av ångest eller välmående. Ingen människa är konstant lycklig. Det gäller att finna balansen. 


Vi går tillsammans. Ett billarm hörs några kvarter bort. Livet är helt okey. Bitvis riktigt bra. Ibland riktigt dåligt.

Om jag ska vara efterklok så skulle jag stått på mej och åkt med henne till en klinik.

Men vi fick svaret att hon var för sjuk, för somatisk. Sen när hon började väga mer blev det en lång utandning och en paus för återhämtning. Till alla som vill veta vad vi gjorde rätt och vad vi gjorde fel är mitt svar:


Belöning och beröm har varit vår framgångsrika metod. Inga straff. Ingen projicering av skuld. Bit ihop och beröm. En tjej eller kille med anorexia straffar sig själv, hela tiden.


Vi borde åkt till ett behandlingshem mycket tidigare. Vi gjorde det inte alls. Vi var bara inlagda när det var somatisk fara för vår tjej. Sedan var det en bristfällig öppenvård. Vi borde stått på oss tidigare om vård på klinik.


Kvällen är sen. I konsumpåsen ligger det mjölk och kakor. Vi ska fika när vi kommer hem. Kommer hon att kräkas upp kakorna. Jag vet faktiskt inte. Kanske inte i dag. Och hon gjorde det inte i går. Hur det blir i morgon vet jag inte.





Av Karin - 3 november 2011 01:24

Det känns som om vi är på rätt väg.

Av Karin - 11 augusti 2011 10:28

Jag ligger i sängen och läser aftonbladet. Det är en artikel om ätstörningar och anorexia. I vänsterspalten rekommenderar de några bloggar.

Jag läser följande text; "Precis när vi kommer fram till bilen så kräks hon. Jag reagerar knappt. Så hemskt. Anorexian, kräkningar och ångest har blivit vår vardag".

Jag läser texten flera gånger. Det gör ont i hela kroppen. Så hemskt. Mina ögon letar sig till bloggadressen.  Det är: mamma-till-anorexia. Det tar en lång stund innan det sjunker in i mej. Orden jag läst och blivit illa berörd av har jag själv skrivit.


Det var hemskt men ändå bra att få den insikten. Vi har ju faktiskt gått framåt. Det känns skönt, skört och sårbart. 

Av Karin - 10 augusti 2011 14:03

Jag vaknar av att sopbilen skramlar ute på gatan. Balkongdörren är på glänt så det känns som om de tömmer sopor vid sänggaveln.. Det blåser in kall luft och några regndroppar letar sig in genom springan i balkongdörren och in på sovrumsmattan. Jag går naken över golvet och drar igen dörren. Känner mej klarvaken fast klockan bara är 06.00 Hon åkte i söndags. När jag pratade med henne i går eftermiddag lät hon glad. Jag hörde hennes glada röst i mobilens öronsnäcka medan jag låg på knä och rensade ogräs.

Jag tänker på vårt samtal.

- ”Har du lärt dej något om Gud? Frågar jag lite förstrött medan jag drar upp en envis kvickrot med djupa rötter.

- ”Nej, men om bönen”, svarar hon nästan lite andäktigt.

- ”Om bönen”? Jag drar och lirkar med kvickroten. Vet att om jag inte får upp hela roten så delar den sig och sprider sig och tar över hela rabatten.

- ”Ja, vet du”, hennes röst är ivrig. ”Vi fick ett armband med olika färger som betyder olika saker.

- ”Berätta”, säger jag och drar samtidigt nöjt upp en lång ljustgulfärgad enmeters rot.

-” Jo, det var en svart pärla för sorg, en guldfärgad för gud. Det var en massa färger, men sen så var det bekymmerlöshetspärlan. Vet du, att du kan liksom andas ut sorg och ensamhet och andas in kärlek och tröst från andra människor. Vi fick prova att andas ut våra bekymmer och andas in det som gör oss glada. Och vet du, det funkade”.


Hon pratar med en iver och ett lugn samtidigt.

Jag har satt mej upp och runtomkring mej ligger det ogräs i olika högar. I telefonen pratar min dotter med ny kraft i rösten.


- ”Lyssnar du”? Frågar hon som om hon verkligen vill att jag ska förstå hur viktigt det är det hon berättar.

- ”Jag lyssnar”, svarar jag.

- ”Sen när vi pratat om de där 18 pärlorna, eller bönekransen som det heter, så skulle vi lämna tillbaka armbandet”. Vet du vad jag gjorde då”?

- ”Nej, berätta”.

- ”Jag frågade om jag fick behålla det över natten. För det kändes som om jag blev lugn av det”.

- ”Vad härligt det låter. Fick du det”?

- ”Ja, jag har det på mej nu. Men nu måste jag gå. Hej då”, säger hon. I bakgrunden hör jag glada röster som pratar och skrattar.

- ”Hej då vännen”, säger jag.


När samtalet kopplas ur börjar radion i mobilen att spela igen. Det är som på beställning Ted Gärdestads låt ”Himlen är oskyldigt blå”. Jag lägger allt ogräs som jag plockat i skottkärran och går till komposten och häller ut högen av kvickrot och odefinierbart ogräs. Tänker på de blomsterråd som farmor alltid gett mej. ”Fyll rabatten med så mycket blommor så att ogräset inte får plats”.


Nu har jag varit till blomsteraffären och köpt perenna växter som jag planterat i rabatten. Här ska blommorna få breda ut sig, år efter år. De ska få trängas med varandra. Här ska inte ogräset få luft.

Andas in det goda och andas ut all oro.

Av Karin - 9 augusti 2011 10:10

Hon är på läger och jag är ensam hemma. Jag skruvar på radion för att överösta tystnaden och går in i hennes rum. På golvet ligger det kläder som hon i sista sekund kastat ut från resväskan. Sängen är lite slarvigt bäddad och på väggen har en av affischerna på Robert Pattinson hamnat på sned. Jag ställer mej på sängen för att trycka fast den gråa häftmassan så att hennes filmkärlek får hänga rakt. Jag trampar på något hårt, kliver ner igen och lyfter på täcket. Där mellan täcket och överkastet ligger det en ljusblå skrivbok. Under ett par sekunder tvekar jag, sedan gör jag det förbjudna, jag öppnar boken. Med tunna blyertsbokstäver står det "45 min pingis=250 kcl ca som en pizzaslice".  Mitt hjärta dunkar hårt i bröstkorgen. Dels för att jag gör något så förbjudet, som att läsa någon annans dagbok, och sedan för det sjuka i det hon skriver.


När jag ska lägga tillbaka boken under täcket tappar jag den på golvet och mittuppslaget åker upp. Med stora bokstäver står det: FUCKIN PERFECT!

En hissnande känsla av lycka åker genom hela min kropp. Hon har skrivit; FUCKIN PERFECT!, med röd turs. Som ett slags dra åt helvete. Länge står jag och tittar på orden från Pinks låt.


"Pretty, pretty please 
Don't you ever, ever feel 
Like you're less than 
Fuckin' perfect 


Pretty, pretty please 
If you ever, ever feel 
Like you're nothin' 
You're fuckin' perfect to me". 


Jag lägger tillbaka den ljusblåa boken under täcket, ställer mej på sängen och trycker fast Robert Pattinson. Sedan hoppar jag in i duschen och bestämmer mej för att det här är en bra dag. Hon är på läger och jag... har egen tid. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra med den. Inte laga mat i alla fall. =) Jag ska äta hamburgare med pommes och dricka en stor cola! 

Av Karin - 8 augusti 2011 08:09

"Du måste äta en normalportion", säger jag och lägger upp lite mer spagetti och köttfärssås på hennes tallrik. Det blixtrar i hennes ögon och maten åker lika snabbt tillbaka i stekpannan igen. Vi är båda lite spända. Hon ska på läger och vara borta en vecka. Hon sätter sig ner vid köksbordet och börjar äta sin miniportion. Jag följer efter med stekpannan och ställer ner den med en smäll i bordet och ger henne träsleven så att hon kan ta för sig. Och det gör hon. Med stora vilda rörelser. Det flyger spagetti och röd köttfärs över hela golvet, bordet och på min vita sidengardin. Minst hamnar det på hennes tallrik.


Men hon äter. Portionen är egentligen för liten. Jag tittar på henne och hon på mej. Hon reser sig häftigt ur stolen och går till köksbänken och brer smör på en macka som hon börjar att äta innan hon har satt sig ner igen.


Jag är ändå glad. Faktum är att hon gått upp 8 kg sedan i februari. Ungefär ett halvt kg i veckan. Jag är sliten av alla konflikter och oro. Hon är pigg av den ökade vikten och … arg.

Hon äter snabbt. Jag har satt mej mittemot henne vid köksbordet och äter långsamt. Solen lyser in i fönstret bakom henne. Solstrålarna bildar en gloria av ljus runt om hennes huvud. Vi är tysta. Det är bara kaffebryggaren som puttrar i bakgrunden. Doften av nybryggt kaffe sprider sig i köket. När hon är klar går hon raskt fram till diskmaskinen och trycker ner sin tallrik i den något överfulla korgen. Hennes hälarna slår hårt ner i golvet när hon går ut genom köksdörren. Jag hör hur hon stökar och packar på sitt rum. Sedan blir det tyst.

Jag är precis på väg att gå in till henne, för att kolla så att hon inte kräks, då de första tonerna från ”River flows in you” från Twilight. hörs från hennes rum. Hon har börjat spela piano igen. Innerligt och koncentrerat. Hennes hjärna har börjat hämta igen sig. Hon kan tänka. Hon kan spela.

Till hennes pianospel börjar jag torka upp spagetti från golvet. Den vita gardinen tar jag ner och funderar tyst om den någonsin kommer att gå att få fri från de röda köttfärsfläckarna.

Temat hon spelar är från filmen där vampyrblodet gör kärleken omöjlig. ”Only  a vampire can love you for ever” ”So the lion fell in love with the lamb”. Vi har en egen film. ”Anorexiamonstret som intog den unga flickans kropp”. Men vi är på väg. Hon slåss och vi kämpar tillsammans för att vinna över monstret besinningslösa makt över hennes tankar och liv.

- ”Ska vi åka”? Hon står med resväskan i hallen.

- ”Absolut”, svarar jag.

Vi har ordnat så att en av konfirmationsledarna ska äta varje måltid med henne. Jag har vänt och vridit på vinsten och förlusten med att hon får åka. Hon kan gå ner i vikt denna vecka, så kan det bli. Men jag tror på att stoppa in det pågående livet i hennes kropp. Kompisar och upplevelser som trycker undan anorexian.


- ”Vilka skor ska jag ta”, frågar hon.

- ”Dom som är skönast”, svarar jag.

- ”Jag visste att du skulle svara så”, säger hon och skrattar.


Tänk för två månader sedan skrattade hon inte. Nu fyller hennes leende hela henne. Hon lyfter upp väskan och slänger den över axeln. Den lilla bagen med matsäcken tar hon i den andra handen. Plättar och sylt har hon med sig för att äta på tåget. En stor godispåse har hon också köpt.

Under tystnad kör vi den 40 minuter långa bilfärden till tågstationen där alla ska samlas. Hon sminkar sig i bilen.

Parkeringen är tom när vi kommer fram. Vi är först. Det känns skönt. Solen är varm så vi sätter oss på en bänk och väntar. Hon lutar sig mot min axel.


- ”Tack mamma”, säger hon.

- ”För vadå”, frågar jag.

- ”För att jag får åka”, säger hon.

- ”Varsågod”, svarar jag. I mitt huvud rusar det av tankar och förmaningar. Men det som ska sägas är redan sagt.


Parkeringen har börjat fyllas med bilar, föräldrar och tonåringar. Tåget rullar sakta in på perrongen. Väskor lastas in och ungdomar stiger på.

Hon kramar mej länge och kliver sedan på tåget tillsammans med en lång, blond och bredaxlad kille. De skrattar och försvinner in i tåget. Jag tittar efter henne och så ser jag henne skjuta ner ett fönster.  Hon sticker ut huvudet och skriker medan tåget börjar rulla, ”Det ska bli sjukt roligt att få lära sig mer om Gud”. Tåget accelererar och plötsligt är de borta. Jag och de andra föräldrarna på perrongen nickar lite åt varandra och går sakta mot våra bilar. En vecka ska de vara borta.

Presentation

Min dotter håller på att svälta sig själv till döds
Hon, är en skör tunn tråd långt borta från sitt forna jag. Det värsta är den stundtals tomma blicken.

Fråga mig

87 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mamma-till-anorexia med Blogkeen
Följ mamma-till-anorexia med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se